Nevada – del 2

On the road again
Going places that I’ve never been
Seeing things that I might never see again
and I can’t wait to get on the road again.

/
On The Road Again by Willie Nelson

Vår kombinerade resa Las Vegas & road trip i Nevada fortsätter här….

Hoover Dam, ett maffigt exempel på ingenjörskonst från 1930-talet. Hoover Dam är en kraftverksdam som ligger precis på gränsen mellan delstaterna Nevada och Arizona. Dammen fyller flera viktiga funktioner, bla tillför den elektricitet till hela Las Vegas (elförbrukningen i nöjesmetropolen är inte liten direkt, dessutom är detta ökenlandskap med behov av lunftkonditionering stor del av året).

Här ser man hur högt vattenlinjen kan vara, vid fototillfället var dammen inte så full då det var en bra bit upp till den vita gränsen på berget.

Just nu åker man genom Hoover Dam för att komma till US Highway 93 och Arizona, alltså rakt genom kraftverksanläggningen. Pga säkerhetsskäl (risken för terror, sabitage med mera) pågår en helt ny omläggning och brobygge som ska ta trafiken förbi Hoover Dam så inga bilar passerar själva dammområdet (den nya vägen och bron beräknas vara färdig sent 2010). När vi var där pågick vägbygget för fullt, vilket ledde till en hel del köer.

Vi lämnar Hoover Dam och passerar även delstatsgränsen in till Arizona. Målet för dagen var rätt ovisst, vi kör så längt vi hinner, orkar och känner för. Vi tar det som det kommer. Jag tycker om det oplanerade, samtidigt så kräver en lyckad road trip att man är påläst, insatt och inte bara planlöst surrar runt heller. Mina bästa vänner för planerandet inför den här resan var som vanligt internet och….

….Några guideböcker. Oumbärliga och vältummade.

Alla guideböcker och på nätet nämner stan Kingman i norra Arizona när man letar på klassiska road tripsplatser och klassiska tillhåll för Route 66. Vi åt lunch här, på en klassik amerikansk diner.

Kingman, Arizona. En plats med många motell, enklare hotell, långtradarställen, diners och ökenkänsla.

När man åker på road trip måste man så klart stanna och äta ”äkta” burgare, vi pratar inte äcklig McDonken burgare eller nåt liknande. Utan ”restaurangburgare”.

50-tals känsla över dinern. Elvis signalerar var herrarnas toa är och Marilyn pekar på damernas.

En jukebox, naturligtvis. Ett gäng lokala tonåringar hängde här. Vi var bara förbipassaerande, kommer ena stunden och åker andra sekunden. Men människor har sina liv här, sin vardag, det de kallar sitt ”hemma”. Det är alltid lika fascinerande, att märka och se hur olika vi lever, växer upp, vad vi förknippar som normalt och helt naturligt. Det tänker jag ofta på när jag reser på det här sättet.

En grusig, slingrig avtagsväg från Highway 93, en bit utanför Kingman svängde vi av till vad som verkade vara middle of nowhere. Guideboken nämner dock hålan Chloride på flera ställen och det väckte nyfikenhet. Som sagt, det är fascinerande när man är på resande fot att se hur olika vi människor valt att leva våra liv, platser vi kallar hemma. Chloride är en gammal ”spökstad” som en gång tydligen varit en levande gruvarbetarplats (72 aktiva gruvor en gång i tiden). Det var en skön, vilande stämning här i stan. Svårt sätta fingret på det, rätt bohemisk och udda plats.

En massa turistkrims krams såldes i en lokal affär, så antar att det inte är helt ovanligt turister svänger förbi krokarna. Hur litet ett amerikanskt samhälle än må vara så tycker jag att man alltid hittar ett postkontor i byn.

Chloride, Arizona. De sålde massor med souvenirer, typ nyckelringar, klistermärken med mera som hade skallerormar på sig. Olika platser hette också Rattlesnake Hill och liknande. Antar således att skallerormar är vardagsmat och nästan lite av en attraktion i byn.

Värmen var definitivt inget bekymmer i december 2007 då vi var där, fel säsong för det. Men skyltar likt dessa såg man överallt.

Skymning på en Highway i Nevada eller Arizona.

Alldeles vid gränsen mellan delstaterna Nevada och Arizona, Highway 93. Vi gjorde ett raststopp här, fikade lite med det lilla vi hade kvar i vår matsäckspåse. Solen höll på att gå ner, vi hade varit uppe sen tidig gryning, haft en fantastisk dag med många timmar på vägen men också med härliga stopp och upplevelser. Fulla med intryck. Betraktande minns jag hur jag stod där, i dammet. Jag minns känslan när vi stod där på en dammig, tom rastplats och livet bara kändes gott att leva. Det är sällan de ”stora” sakerna man minns från resor, utan de där små stunderna som t.ex. en kvart på en rastplats med en solnedgång i ansiktet.

Tidig kväll i öknen.

Annonser

Las Vegas

Let’s go to Las Vegas, baby!


Las Vegas – en märklig plats, men ack så spännande. Utslängd mitt i öknen ligger den där stan som en pulserande, neonblinkande galen nöjesstad. Hur kan en stad, en plats där turistandet egentligen bara består av en stor, lång nöjesgata att turista på, med alla hotellkomplex i olika temautförande som enda (nåja, inte riktigt enda) attraktion. Hur kan det vara en så häftig plats att besöka? Jag känner nu, i skrivande stund två år efter mitt besök dit, att jag vill gärna åka dit igen!

Las Vegas Boulevard, aka The Strip. Den breda gatan som går genom staden och på varsin sida är kantad med enorma hotellkomplex som man besöker för att äta god mat, spela på kasino, SE när ANDRA spelar, betrakta alla påkostade detaljer i hotell lobbyn, se högklassiga shower och underhållning. När vi var där i december var det vinter, enkelt och lätt att promenera. Las Vegas ligger ju i öknen, så under många månader är det stekhett i denna gryta. Det finns ett tåg att ta mellan alla hotell, för i värsta hettan är det nog ingen höjdare promenera här. Jag skulle dock gärna besöka stan även sommartid, för kontrasten.

ALLA hotell har gigantiska kasinon, och alla är såklart så finurligt utformade att för att komma in i själva hotellet, till restauranger, affärer med mera så måste man först gå igenom de stora kasinona. Det är ett konstant ”kasinoljud” av pengar som rasslar, pling-plongljud, spelmaskinsljud med mera. Det här satte sig i öronen på mig efter bara några dagar, kan bara ana hur det måste ringa i personalens öron när de går hem efter ett arbetspass…

Alla hotell har som sagt olika teman, detta hotell i pyramidform. Rätt häftigt inomhus då det verkligen är pyramidformat även på insidan.

Inte många fönster på det här stället.

Vi bodde på hotell Mandalay Bay, som låg längst ner på gatan. Hotellet i 43 våningar med dryga 300 rum var väldigt fint, det var även här som musikalen Mamma Mia visades och som vi såg (toppbetyg till den!).

Frihetsgudinnan i Las Vegas, utanför hotell New York New York.

Hotell Bellagio, väldigt fint det med. Pga den enorma omsättningen turister och genomströmning så slits hotellen rätt snabbt, och som jag förstått det så sker smårenoveringar och uppfräschningar därför nästan hela tiden.

Mycket av nöjena i Las Vegas kostar (som shower) men jag tycker det fanns mycket gratisnöjen också, som att bara stros runt i hotellkomplexen t.ex. Helt gratis. Ljusshowen utanför hotell Belaggio (varje heltimme kvällstid) är också gratis och populärt. Jag tyckte om det och hade gärna sett det fler kvällar, men M var väl inte lika impad.

Ljusshowen äger rum i mörkret, folk bänkar sig längs trottoaren och den konstgjorda lilla sjön utanför hotellet börjar ”explodera” i en ljusshow samtidigt som musik dånar ut från högtalarna. När vi var där var temat en Celine Dionlåt, vatten-och ljusshowen skulle föreställa gå i samma toner och takter som musiken.

Las Vegas by night. Vi var inga partynissar då vi var här. Totalt utmattade och trötta efter dagars intensivt promenerande och insupande av allting blev det tidigare kvällar för oss. Men det här är ju annars helt klart stan som lever sitt mesta liv kvälls-och nattetid, då kasinona fylls.

Hotell med disneytema.

Inte bara fest och yta, även mer kloka visdomscitat fanns på en mur längs gatan.

Hotell Caesar Palace.

The Venetian Hotel, med Venedigtema.

Jag visste inte innan jag började läsa på inför resan att Las Vegas är en stor och högklassig matmetropol. Högklassiga showe och nöjen, världsklass på dem – ja, det visste jag och det stämmer verkligen. Las Vegas har även hög klass på maten, många världskända kockar som antingen kör gästspel på restauranger eller även äger egna restautanger. Även ”vanliga” hotellrestauranger var supergott och bra. Buffé rekommenderades äta, vilket vi gjorde och blev inte besvikna. Vi snackar inte sunkig buffé ala Finlandsfärjan nu utan i en helt annan klass och nivå.

Julbuffé på Caesar Palace, populärt så går man på en tid då ”alla” andra så får man köa ett tag…

Alla hotellrestauranger hade olika teman på sina buffér, som fisk-och skaldjursbuffé, italiensk med mera. En julbuffémeny som syns på bilden. Vi åt bara en gång per dag, det behövdes inte mer för man blev verkligen proppmätt. Vi gick ju en hel del per dag också, så maten fastnade inte som en klump i magen…

Ändlösa rader av dessa enarmade banditer, vissa som satt framför de här maskinerna hade de mest håglösa blickar man kan tänka sig. Det är inga fönster i kasinona, det blir som en liten egen värld, isolerad från allting utanför. Är det natt eller dag, ingen aning.

*****************************************************************************************

Du har nu läst om vår Las Vegastrip, men den resan var inte Vegas allena utan kombinerades med en road trip i Nevada och nordvästra Arizona. Vår Las Vegas/Nevadasemester gillade jag skarpt, den kombinerade nämligen flera av de ingredienser jag uppskattar med en semester: storsstadspuls, nöjen, god mat OCH historia, natur, frihetskänsla, bilåkande och road trip. Läs mer under ”Road trip Nevada”.

**********************************************************************************************


Nevada – del 1

….
Roll down the window and let the wind blow back your hair
The night’s busting open and these two lanes will take us anywhere…
/
Bruce Springsteen, Thunder Road

Jag vet inte vad det är med bilkörning och road trip som tilltalar min personlighet och läggning så mycket. Det är nog en blandning av frihetskänslan och naturupplevelserna. De där stunderna susande fram på vägen, i egen takt och utan förutbestämt mål, med naturen som en vacker kuliss får mig bara att känna mig så fri och levande…

Bara ca 20-25 minuters bilkörning från centrala Las Vegas och neonblinket är man på landet (öken-landet). Kort utanför staden ligger Red Rock Canyon, en del av Mojave öknen. Där finns en loop att köra runt, med stoppställen längs hela slingan.

Området är känt för de röda klipporna och bergen. Vi lämnade Las Vegas tidigt på morgonen och inledde vår road trip med att ratta ut hit, jag tyckte om området.

Jag gillar den här bilden, det ser ut som om M är jättehögt upp och nästan svävar där på toppen…

Bergsklättring är tydligt väldigt populärt i området, släta och raka väggar.

Notera de röda färgerna på klipporna, det ser nästan påmålat ut…

Decembermorgonen då vi var här var kylig, krispig och snudd på huttrande kall. Det var enkelt att stoppa vid de olika hållpunkterna, se sig omkring, strosa runt lite. En stekhet sommardag på mer än 40C kanske man föredrar korta stopp och bilens AC… Å andra sidan tror jag ljuset, ljuden och känslan är helt annorlunda då. Inte sämre eller bättre, men jag skulle gärna testa de olika årstiderna.

Naturen är mäktig och maffig, först månliknande ”dött” ökenlandskap för att sen brytas av med röda stenformationer i lustiga modeller.

Efter Red Rock drog vi vidare ut i Nevadas öken och styrde kosan mot Lake Mead-området. Som vanligt är sträckorna och avstånden större än man trott eller tänkt sig, som alltid i detta land. Vi åkte någon timme i ett landskap som detta, väldigt få bilar så det kändes väldigt ödsligt. På ett positivt sätt.

När vi kört runt mer eller mindre hela Lake Mead (det finns en kort väg från Las Vegas, vi tog dock den långa omvägen) så kom vi äntligen fram till Valley of Fire National Park. Jag älskade detta ställe. När vi var där var det väldigt lite folk och turister, kanske busslaster sommartid. Men det var en så rogivande stämning, det var nog här jag blev lite kär i öknen.

De röda klipporna, hela området med dess lugn, skönhet och fina natur. Så annorlunda mot något jag tidigare sett och upplevt. Det gjorde stort intryck på mig.

Sanden, ökensanden, kändes porös, lätt, torr och nästan konstgjord på nåt sätt.

I bilen då vi kör genom Valley of Fire. Hela parken har ett stort antal rastplatser där man kan stanna, kika sig omkring och även ha picknick om man vill. Som vanligt är nationalparker väl utrustade i USA med t.ex. bra toaletter överallt med mera. Det är enkelt vara på road trip i USA. Det enda man bör tänka på är att avstånden ofta är stora, när vi körde genom ödsliga Lake Mead i någon timme så hade vi legat pyrt till om vi inte kört in med full bensintank. Avstånden är så stora i det här landet och avviker man från motorvägar och kör på mindre (men fortfarande stora och väldigt bra vägar) så är avstånden mellan mackarna glesa. Ofta när vi viker in på en väg och ska köra från punkt A till B ser vi till att tanka fullt, för man vet aldrig när man nästa gång ser en mack.

M närde en dröm om en road trip med en cool hyrbil. I Las Vegas har de, till skillnad mot många andra platser, alla sorters häftiga, dyra, lyxiga vrålåk som uthyrarna inte erbjuder i andra storstäder. Men i glamourösa Las Vegas är så klart allting tillgängligt… Som Mustang Shelby t.ex. som vi hyrde, tillverkade i bara ett visst antal exemplar.Vi fick faktiskt frågor om bilen längs rutten, ”är det där en SHELBY ni åker i”. Den vrrroooomade rejält i alla trafiklysen också, en sportbil helt klart.

Valley of Fire. Hit vill jag igen. Platser gör ju annars så olika intryck på en. M tyckte också jättemycket om den här platsen, men den gjorde inte samma intryck på honom som för mig. Medan andra platser under resan gav honom det där lilla extra, medan jag inte hurrade lika högt. Man vet aldrig vad och vilka platser som är det där extra för just en själv, det är så individuellt.

Valley of Fire kändes som en filmkuliss, jag väntade mig nästan att se några hästar komma ridande bakom krönet, i bästa vilda västern stil.

Vi såg inga djur alls, men jag antar att det ruvar både skorpioner, ormar, spindlar och en massa läskigt där ute i skönheten. På parkeringsplatser vid rastplatser längs vägarna, inte just här men på andra i delstaten, så såg vi annars ofta skyltar som varnade för att man skulle se var man sätter fötterna. På en rastplats i Arizona så var tydligen skorpioner ett problem för där varnades för skorpioner. Jag hade ingen lust gå på det dasset, på den rastplatsen, om vi säger så…

Det var sen eftermiddag en blek decemberdag när denna bild togs, trafiken lugn inne i Valley of Fire och vi stannade på varje rastplats och njöt av stillheten, skönheten och att nästan få vara ensamma här inne.

Den här bilden har jag i en större förstoring inramad stående på vår öppna spis. Varje gång jag ser den får jag ett litet minne och känsla för hur det var att vara på plats.

Om bara en knapp timme eller så kommer skymningen, vi har nästan kört igenom parken och närmar oss utgången.

Formationen kallas för bikupan, om minnet inte sviker. Jag tycker den är fin i solnedgången.

Jag hoppas det blir av att besöka Valley of Fire igen, samtidigt kan jag vara lite rädd för att göra det, för jag tyckte så mycket om det första gången och har bara fina minnen. Tänk om det inte är sååå speciellt, tänk om minnet sviker, tänk om jag förstorat upp nåt och minns det bättre än det var. Jag vill inte ”förstöra” de där intrycken och känslorna jag fick första gången. Men samtidigt, dragningskraften är stor för återbesök nån gång…

Träff med en vulkan

Långhelg, Labor Day weekend och ALLA vill göra något. Det var tydligen fler än vi som tänkt att vulkanen Mount St Helens skulle vara en trevlig sak att se och upptäcka. Vi såg bilskyltar från Oregon och Washington (förstås) men även från Texas, kanadensiska British Columbia, Idaho och Californien. Vår dag började direkt efter frukost. Vulkanen är närmare Portland än Seattle.

Mount St Helens var länge en vilande vulkan, men vintern 1980 bestämde hon sig för att vakna till liv igen. Under hela vintern 1980 pyste det och vulkanens topp ändrade form och storlek. Detta fascinerade såväl experter som vanligt folk, alla vallfärdade till vulkanen för att betrakta det som hände. Enligt guiden kunde det vara tusentals nyfikna besökare vissa dagar. Så i maj 1980 upprättade myndigheterna vägspärrar och ett hyfsat stort område runt och kring vulkanen stängdes av för allmänheten. Detta ledde i viss mån till irritation bland fritidsfolk, husägare och timmerfolk (mycket skogsindustri finns kring berget) som efter några lugnare veckor innan utbrottet trodde berget lagt sig för att sova igen och ogärna ville lämna området. Det är märkligt egentligen, när något sånt här händer så kittlar det många människor att komma nära faran, att se och betrakta, när det egentligen borde vara tvärtom att alla flyr.

Morgonen den 18 maj 1980 var en strålande klar och solig dag i området, eftersom det var en söndag var allt timmerfolk borta och på ledigt (vilket gjorde dödssiffrorna inte blev högre). Folk steg upp, glada att ha en solig söndag i slutet på maj. Ingen kunde veta vad som skulle äga rum lite senare. Runt 8.30 på morgonen exploderade så berget fullkomligt och hade det dödligaste och även mest kostsamma utbrottet i amerikansk historia (utbrott, även större utbrott, har förstås skett genom historiens gång – och kommer hända igen – men inte i dokumenterad form på det här sättet). Smällarna och explosionerna hördes i stora delar av Oregon, Washington och även ner till Redding i Californien och i delar av Idaho.

Det blev nattsvart på morgonen och förmiddagen, gatubelysningen tändes i stora delar av Oregon och Washington. Puderfin aska, som snö, landade i mängder ner i stora omkringliggande områden och folk skottade under lång tid bort aska från sina tak och tomter. Jag har sett bilder hur folk här i Portlandsområdet sopade sina garageuppfarter rena från grå aska. Senare försvann askan ut i atmosfären där den under lång tid färdades runt hela jordklotet.

57 människor dog, hundratals hem totalförstördes, många mil av broar och väg begravdes, dyrbar skog och timmer förstördes. President Carter undersökte området efter utbrottet och sa nåt i stil med att ”nån sa att det här är som ett månlandskap, men månen ser ju mer ut som en golfbana jämfört med den totala ödeläggelsen här”.

När berget hade exploderat klart hade det minskat i höjd och omfattning från att ha varit det femte största berget i Washinton till att bara vara det 30:e högsta ( det är nu 2550 meter högt/8365 ft).

pict0018_small.jpg

Många broar förstördes, t.ex. denna bro är ett exempel på det man helt återuppbyggt från grunden åren efter utbrottet.

pict0034_small.jpg

Lunch måste man ha. Vi stannade vid ett av de besökscentrum som finns längs vägen upp mot berget och åt, förstås, volcano burger!

pict0045_small.jpg

Ett bra tecken på att landskapet och naturen återhämtar sig är att under dessa 27 år sedan utbrottet har mer och mer djur återvänt, men djuren får inte matas som denna skylt så pedagogiskt förklarar.

pict0048_small.jpg pict0052_small.jpg

Det är spöklikt öde, månlandskap. Allting är totalt utplånat. 27 år efter utbrottet är ju trots allt en kort tid (även om ju mycket återvänt).

pict0073_small.jpg

Här syns hela berget som det ser ut i dag, detta är från bergets västra sida. Som ni ser är berget inte runt, det är helt öppet längs ena sidan. Det var där berget sprack och rasade ner. En ny krater och glaciär har formats inuti bergets topp (ej synligt här).

pict0075_small.jpg

Kratern är inzoomad.

 

mounthelens.jpg

Så här såg berget ut före 1980 års utbrott. Runt och ”helt”. Foto från wikipedia.org och USGS.

 

pict0078_small.jpg

Lava, stenar, aska och annat löst som berget spydde ur sig och som rycktes med då berget rasade förstörde allting som kom i dess väg. Milen närmast berget blev att se ut så här. Helt rent (på bilden har dock lite grönt börjat växa).

pict0082_small.jpg

Lite längre bort kunde det se ut så här, inte allt var skövlat. trädstammarna är helt rakade och ligger som tändstickor.

pict0081_small.jpg

Ytterligare lite längre bort kan det se ut så här. Träden är förvisso helt bara och avskalade, men inte upprivna med rötterna utan står upp döda. Helt otroligt egentligen att träden sett ut så här, som uppräta döda tändstickor i 27 år utan attdet hänt mer med dem.

pict0084_small.jpg

Men naturen tar hand om sig själv, så som den gjort i tusentals år. Det kommer nya utbrott som raserar allt, men sen byggs det upp igen. Inte på samma sätt, inte med samma utseende men likväl sker återuppbyggnad och liv kommer igen.

Och med den gula blomman som sista bild i kameran som får symbolisera att växtlighet börjat spira och växa i området igen. Rätt fint och speciellt att mitt i allt det gråa se färggranna blommor sticka upp här och där. Uppmuntrande.

Med den bilden på näthinnan så styr vi kosan neråt från de höga höjderna (hu, man ska inte ha höjdskräck eftersom vissa av partierna är rätt kurviga och höga) och kör hemåt efter en intressant dag och möte med vulkanen Mount St Helens.

Semestern nästan slut

Imorgon söndag är vår sista dag. Vi har nu hunnit avverka Stockholm, Uppsala, Åland och Sörmland (Flen), Vi började med Stockholm och vi avslutar med Stockholm, det känns bra och helt riktigt göra så. Imorgon ska vi strosa runt tillsammans (ej hunnit så mycket med gemensam tid), fika med två kompisar, gå på fotboll och se Bajen på Söderstadion. Det närmar sig hemresa, det märks och känns. Det kommer nog bli väldigt underligt landa i  Portland igen, overkligt på nåt sätt. Ska dock bli skönt få sova i sin egen säng, slippa ha resväskan som garderob. Avsked är jobbiga, som Annika skrev så blir de nog säkert aldrig lätta heller (oavsett hur många gånger man gått igenom det). Men så är det, det är bara att hitta nån teknik som gör det enkelt.

Snart, snart är vi hemma i Hillsboro igen. Hösten verkar ha kommit till Sverige lite, i Hillsboro har vi nog fortfarande en hel del sommar se fram emot.  Nu är det bara ta ett djupt andetag och hoppas flygresan går bra, enkelt och smidigt.

En kort rapport

Vädret är fortsatt fint, det är mindre än en vecka kvar nu. Oregon, livet och vardagen där känns långt borta. Som i en annan värld. Man kommer lätt in i lunken här, även om vissa saker känns rätt främmande och annorlunda.

Igår sa jag hejdå till mamma, det var riktigt ledsamt och sorgligt. Det fälldes många tårar. Jag har hunnit träffa många kompisar från när och fjärran, med vissa har det känts precis som igår och enkelt prata och umgås med. Med vissa har det känts svårare och annorlunda, som att nåt är förändrat. Jag har köpt en del grejer, bland annat Alfapet (spelet), ljuslyktor, senap, pocketböcker, receptböcker, ring och smycke från en liten lokal guldsmed, lite kläder. Vi ska tillsammans handla mer grejer då vi har gemensam shoppardag i Stockholm på torsdag.

På fredag är det sk kulturnatt i Mariehamn på Åland. Författaren Linda Olsson (ni vet hon med boken Astrid och Veronika och sommarpratar-programmet) ska vara här och berätta om sin bok och annat. Jag hade så väldigt gärna varit med och anmält mig till den träffen, tänk att få prata med henne och öga mot öga kunna säga att hennes radioprogram har jag lyssnat på så många gånger och att det är bland det bästa jag vet. Men på fredag är vi i Flen och inte på Åland längre. Men det hade varit så roligt kunna lyssna på henne. Det irriterar mig jag inte visste det tidigare så jag kunnat planera lite annorlunda.

Lite blandat

Vi har gjort känslomässiga tester, ett test var att kolla in vår gamla bostad. Det kändes inget speciellt alls köra runt i Frösunda, Solna. Jaha, här bodde vi en gång men det var då det. Det testet passerades enkelt utan att det framkallades en några känslor överhuvudtaget.

Jag hade glömt hur man puffar och bara tränger sig fram. I affärerna tränger man sig förbi andra personer utan att säga ett pip. Idag fick jag en barnvagn i ryggen, personen hade gärna kunnat säga ursäkta mig så hade jag hört henne och förstått det var nån bakom mig som ville förbi och flyttat på mig. Det här har jag aldrig tänkt på tidigare, jag har gjort det själv (och gör även nu i viss mån – man anpssar sig ju till hur det funkar här) men jag kan helt klart inse nu hur oartigt det måste uppfattas av folk som är vana med andra sätt och att man ber om ursäkt när man vill gå förbi.

Igår åt jag aborrfilé och dillpotatis, mums filibabba. Det handlar mycket om mat när man är på besök, så ursäkta alla upprepningar och beskrivningar av vad jag heter men maten har en stor plats nu.

Nu har vi delat på oss för ett tag, M har åkt till Uppsala och jag är på Åland. Jag har hunnit träffa några barndomskompisar idag och ikväll ska jag på tjejträff med gamla skolkompisar. Det har inte alls känts som länge sen vi senast träffades, det har varit enkelt att ta upp tråden där vi lämnade den och fortsätta prata och umgås. som det var vi igår vi senast träffades.

Fortsatt sol och värme

Vädret fortsätter vara soligt och fint, det kan inte bli bättre. Sensommaren när den är som bäst. De säger här kvällarna blivit så mörka, vi tycker dock de är så ljusa jämfört med de vi varit vana vid. Efter att ha kört automatväxlad bil i USA ett tag så tog omställningen till manuell en kort stund, att hitta flytet igen. Vägarnas alla vitmålade linjer och streck känns lite konstiga, i USA är de ju alla gula.

Vi har kollat på Rapport och hört väder-Per Holmgren (japp, han har samma långa frisyr som han haft i typ 15 år – skönt inte såna stora saker förändrats). Vi har haft så trevligt, bland annat ätit supergod grillmiddag med mamma och hennes man S. Njutit av mörkt, grovt bröd med många skivor prästost. Känt de surrande, STORA myggorna. Kollat på Allsång på Skansen och det har känts precis sådär somrigt som det ska vara.

Det var spännande kolla i mataffärerna i USA när vi var nya, men sanningen är den att det är ännu mer spännande att stosa omkring i mataffärerna här hemma igen, det är så spännande. Vi bara äter och äter (det är en gåta hur du Desiree lyckades gå ner i vikt under semestern….), dricker vin och öl. Vi har semester!

Framme!

Vi har lite jetlag så detta skrivs medan alla andra sover…

Vi landade med värsta ballongmagen (vad man blir uppblåst och fisig efter långa stillasittande flygningar) i ett soligt och varmt Stockholm. Vädret kan inte bli bättre.  Igår vår första dag var vi så upprymda och uppe i varv. Det är faktiskt lite too much excitement för tillfället. Det är omtumlande att komma hem igen. Allt är sig likt, allt är som vi minns det och ingenting är förändrat. Det är skönt och tryggt att se. Men… På samma gång så känns allting väldigt annorlunda också. Vi har åkt hem men det är ju inte hemma mer (inte för tillfället i alla fall). Vi är här på besök. Det känns lite konstigt faktiskt.

Vi har hunnit med:

*Besöka svenska passpolisens kontor i Solna. M har förnyat sitt pass utan problem. Om fem arbetsdagar ska passet vara klart för uthämtning, hon varnade oss för att vi måste vara noga med att handläggaren att inte makulerar visumet i vårt gamla pass som vi ju fortfarande behöver (vilket vi förstås själva redan tänkt på).

* Ätit räkmacka och druckit en MER äppeldricka.

* Noterat att alla svenska damer, herrar, pojkar, flickor, kvinnor och män i varierande åldrar klär sig så snyggt och stiligt.

* Alla trädstammar är så tunna, träden är så låga.

* Parkerings-Hitler har varit framme. Vi åkte en runda till Täby centrum/galleria, parkerade på den stora kundparkeringen. När vi kommer tillbaka har vi fått en p-bot för att vi inte haft p-skiva i bilen. Tanken på att betala eller ha p-skiva när man besöker ett shoppingcentrum fanns inte ens i våra tankar, vi har glömt allt sådant. I USA är man så van att bara glatt och gratis parkera när man besöker shoppingmalls och butiker.

* Toalettstolarna är höga.

* Folk i butiker är gladare, mer pratglada och sociala än jag minns. De småpratar glatt på ett nästan amerikanskt sätt. Eller är det kanske vi som blivit mer utåtriktade och helt enkelt bjuder mer på oss själva och då får vi samma respons och öppenhet tillbaka.

Columbia Gorge

Långhelg. Igår fredag hade maken tagit ledigt och vi laddade bilen med dryck, mat och solglasögon och styrde kosan österut. Vi hade bestämt oss för att ha floden Columbia River Gorge som utgångspunkt och köra såväl söder som norr om den, såväl nere i dalen som uppe i bergen. Inom bara en dryg timmes körning från Portland hamnar man direkt i ett landskap som ser helt annorlunda än förorten där vi bor. Den klassiska rutten att köra är Historic Columbia River Highway (se byways.org) Fantastisk natur. Lättillgängligt från Portland, perfekt dagsutflykt. Klassiskt turistmål som man måste se (och dit vi tagut alla våra gäster, till deras belåtenhet).  Jag får inte betalt från Oregons turistbyrå (man kan nästan tro det så lyrisk som jag är).

vag.jpg

Svindande vägar i tät grönska, lite trolskt faktiskt.

Uppe vid Crown Point rastplats, floden slingrar sig fram därnere.

Rastplats/utkiksplats (som vanligt fint markerade, lätt hitta). En klassisk bild, symboliserar området rätt bra.

Ju längre österut man kör på Columbia rutten (kallad Columbia Historical Highway, se mer under byways.org) desto mer ändrar rutten karaktär, landskap, färger. Allt detta inom väldigt kort bilkörning. Det täta, gröna, frodiga trolska skogen ger vika för det torra, bruna, ökenlika.

 

Längs rutten ligger en mängd vattenfall, som är en av de stora (största?) tjusningarna med denna rutt. Alla ligger dessutom väldigt lättillgängliga från vägen och bara några minuters promenad in i skogen.

Crown House Vista Point. Strategisk plats och med bra utsikt över vidderna, området och den kommande fienden….

Grande finale, längst bort på vattenfallsrundan/Historical Highway-rutten ståtar det mäktiga Multnomah Falls. Vattenfallet har vatten året om, vintertid fryser det stundtals till is då det är på rätt hög höjd.

Trötta men belåtna var vi hemma lagom till kvällen. Idag bär det av igen på nya utflykter. Fantasttiskt utflyktsmål.