Om mig

Jag heter Anne, är i mina tidiga 30-år. Flyttade från Stockholm till USA i november 2006 pga min man fått jobb här. Uppväxt på Åland. Framtiden får utvisa hur länge vi stannar i USA. Jag har lärt mig man kan älska många ställen och ha flera platser man i hjärtat kallar ”hemma”.

arstidsbok6


…..Det hela började

Med att vi visste att vi under 2006 skulle stå i ett vägskäl i livet och börja ett nytt kapitel. Min kära make tog en Ph.D från KTH i Stockholm och fick en arbetsintervju på Intels högkvarter inom forskning & utveckling i Portlandområdet, Oregon, USA. Vi fick snabbt veta att han fått jobbet, men därefter följde en långsam process och osäkerhet då bla diverse visumstrul dominerade och gjort allting högst osäkert. Allt detta medförde att inget blev konkret och verkligt förrän tidig sommar 2006. Nånstans där i månadsskiftet maj/juni ringer maken mig då jag sitter på bussen och säger: nu är det klart!

lordag-vid-havet-6

Dagen A som i Avresedag

Resan fram till avresedagen präglades av en lång period av en galen hektisk och stressig tid. Vår bostadsrätt i Stockholm såldes, ett lass möbler magasinerades, såldes och gavs bort. Jobb sades upp, skola avslutades. Avskedesfester, avslut och förberedelser för att ordna i alla fall lite i USA (det som kunde ordnas på avstånd), pappersarbete med mera med mera. I november 2006 började så ett nytt kapitel och äventyr i vårt liv, det var då vi lämnade Stockholm och Sverige för att styra kosan mot Portland, Oregon, USA.

Vi visste i princip ingenting om Oregon, jag hade aldrig satt min fot i denna så vackra delstat. Makens begränsade erfarenhet rörde sig om ett besök då han intervjuades för jobbet. Känslorna inombords var en salig mix av en stor skopa nervositet, osäkerhet och hjälp-vad-har-vi-gett-oss-in-på blandat med en bubblande glädje, förväntan och optimism. Vi reste med 4 sprängfyllda resväskor. Samt ett lösöre på 36 flyttlådor, till vikten av drygt 600 kg, som några dagar innan skickats över med flygfrakt. När vi lämnade svensk mark den där novemberdagen 2006 skulle det dröja nästan ett år tills vi som besökare satte vår fot på det gamla nordiska urberget igen. Livet blir sig aldrig riktigt mer likt när man en gång gjort en sådan här flytt, man är förändrad för alltid och så mycket rikare och full av oumbärliga erfarenheter. Det anade jag nog redan då, den där dagen då jag lyfte från Arlanda.

Första tiden

Det var sen natt då vi landade i Portland, en overklighetskänsla svepte över mig. Jag minns hur vi stod där vid väskbandet på flygplatsen, släpade bort våra väskor då en karl skämtsamt säger ”wow, ni har så mycket bagage så ni skulle kunna flytta”. Om du bara visste vad rätt du hade… Första natten sov vi på ett hotell nära flygplatsen. Morgonen därpå vaknade vi tidigt av jetlag, ivriga att fortsätta och sätta igång med att acklimatisera oss och komma i ordning med vårt nya liv i vår nya stad, i vårt nya land. Hyrbil och med kartan i högsta hugg fortsatte vi in mot Portland, genom stan, broarna och mot de västra förorterna där vi från Sverige och via internet reserverat och skrivit på ett 6-månaderskontrakt på en lägenhet. Det nya livet hade påbörjats.

solnedgang-9

Det första året

Jag läser storögt Vilhelm Mobers tegelstenar, serien Utvandrarna och slås av likheterna med dåtidens utvandrare och nutidens. Samtidigt inser jag hur oerhört priviligerade vi är, hur mycket närmare vi är våra hemländer, hur mycket enklare vi kan leva med hjärtat och benen i flera olika kulturer, länder, språk och känna oss delaktiga och insatta i vad som händer. Billigt och enkelt kan vi hålla kontakt med nära och kära. Likheterna, känslorna inför hela den här processen med att landa i ett nytt land påminner dock en hel del om det jag känner och läser att alla personer i Mobergs böcker går igenom.

Jag väntar mig att smekmånaden ska ta slut, att jag ska stöta på en riktigt tuff och svår period. Men den kommer inte. Visst, livet är inte alltid rosor och parfym men den där riktigt svåra krisen att landa och komma in i allting uteblir. Det känns enkelt att trivas och må bra här. Vi gör utflykter, resor inom vår delstat (och även i viss mån inom landet). Lär oss mer om vår nya närmiljö och hittar smultronställen att älska och återkomma till. Vi köper radhus, ett gulligt och fint radhus med perfekt gångavstånd till makens jobb och med nära avstånd till allt man behöver och vill ha. Vi landar mer och mer.

susanna-och-peters-besok-32

Vår visumsituation är fortsatt darrig under det första året, vilket skapar stress. Det är mycket arbete med det, men det kommer belönas senare. Jag räknas som sk medföljande och har inget arbetsvisum alls utan spenderar tiden som hemmafru. Ett liv som rullar på bra och inte väcker frågor – här, däremot hemma i gamla Norden… Vi åker hem på en 2 veckor sommarsemester efter nästan ett års boende i USA. Det är omtumlande och en aning konstigt åka hem igen. Vi tillbringar tid i vårt älskade Stockholm samt på min älskade barndoms-och uppväxt-ö Åland. Vi njuter av de saker och smaker vi saknat. Men samtidigt är det stressfullt, många och mycket att hinna med.

mer-solnedgang-13

Andra året & tredje året

Livet fortsätter….Maken har framgångsrika år på sitt arbete, vi trivs fortsatt bra och acklimatiseras mer och mer. Bristen på vänner känns emellanåt tuff, frustrationen över att språket inte flyter som det ska är stundtals jobbig. Alla pusselbitar är inte på plats. Men överlag är livet gott, beslutet att ha flyttat känns helt rätt, det stärks hela tiden. Livet i det nya landet har helt enkelt blivit bra och känns mer och mer självklart. Hemma. Jag börjar märka mer och mer hur jag/vi förändras, saker som smygit sig på utan att det knappt gått att se och märka. Hur jag förändras, blivit påverkad av de omgivningar, värderingar och land vi lever i. Ett främlingsskap med allt det där hemma kan kännas, samtidigt (och det bör betonas) som stoltheten över min bakgrund stärks och allting därhemma upphöjs i ett skimmer, nostalgiskt rosa ljus. Men också kritik, ifrågasättandet och en känsla av ”hur ska jag nånsin kunna bo där igen” smyger sig också på vad gäller det gamla hemlandet…

Jag är inte längre 100% hemma någonstans, jag känner ett visst utanförskap på Åland (där jag växte upp), i Sverige (där jag bott större delen av mitt vuxna liv) och USA (där jag nu mer och mer bygger upp ett liv). En viss rotlöshet finns där också, men den inger inte otrygghet. Tvärtom. Jag inser mer och mer att hjärtat mitt finns på många ställen, att alla platser betyder så mycket för mig. På olika sätt behöver jag dem alla och finner en stor trygghet i att ha flera sådana platser och länder. Jag förstår och kan verkligen känna att det ÄR berikande stå med foten och hjärtat i flera kulturer och länder.

Efter nästan 2.5 år i landet får vi äntligen våra preliminära Green cards (permanent uppehållstillstånd). Vi är definitivt här ”på riktigt” nu. Det innebär att även jag inte längre räknas som medföljande utan egna rättigheter. Jag är fri att arbeta. I skrivande stund återstår det att se vad och var jag hamnar vad gäller jobb och den biten. Nya möjligheter, både lite läskigt och härligt.

Vad framtiden för med sig, hur livet här fortsätter utvecklas och hur trivseln fortsätter vara. Det vet jag inte. Framtiden får utvisa var vi är om x-antal år. Så länge vi känner vi mår bra och trivs stannar vi här. Hur länge det är, det har jag ingen aning om. Jag tror man känner inom sig när man är ”klar” och redo att flytta ”hem” (eller kanske nån annanstans?). Framtiden blir vad den blir. Nuet är det enda som räknas.

promenad-i-parken-med-gasterna-4

Snart 6-årsjubileum

Vi skriver 2012, närmare bestämt oktober och det är snart dags för oss att fira hela 6 år i landet. Det känns både som igår och som en hel evighet bort sen vi flyttade.
Vi har fått en dotter i det nya landet, ett yrväder på 1.5 år just nu. En äkta, infödd amerikan. Hur ska hennes rötter bli, var kommer hon känna sig hemma, identifiera sig med osv. En helt ny utmaning, att anta rollen som föräldrar till ett barn men även den nya utmaningen göra det i ett annat land, tvåspråkighet med mera. Spännande, ack så spännande! Med en dotter här har vi börjat få helt andra rötter själva, det är fortfarande i sin linda men med ett barn här har mycket förändrats. Kommer antagligen fortsätta så, ju äldre hon blir.

Fortfarande känns det som vi blir kvar här så länge vi trivs, mår bra och har det bra. Tills vi ”är klara”, vad nu det sen kan betyda.

Många pusselbitar har fallit på plats, många återstår att sjunka ner lite djupare, lite hårdare. Vår vardag är här, vårt hem, vår familj, vårt liv. Jag kallar detta hemma. Men det finns också ett annat hemma, förstås, där rötter och släkt (samt ack så goda och viktiga vänner) finns.

Vi är förvisso fortfarande utvandrare och kommer väl så alltid betraktas men åren har gått och jag känner vi faktiskt äntrat en annan fas, jag tror vi blivit nybyggare nu och kanske har vi i och med vi bildat familj här samt att åren vi bott och levt här hunnit bli rätt många nu – allt detta har bidragit till att vi inte längre bara känner oss som yrvakna, rena utvandrare utan äve nåt mer…Kanske får vi se oss som nybyggare. Mycket har hänt, mycket har förändrats.

Maila mig gärna på:
anne.vh76@hotmail.com

Annonser

9 thoughts on “Om mig”

  1. Jan-Olof Green said:

    Hej!
    Jag har några frågor till dig.
    1. Vi är ett svenskt par i 50-årsåldern.
    2. Vi har en son som vi fick 1997 när vi bodde
    i USA.
    3. Han har alltså dubbelt medborgarskap.
    4. Hur kan vi få visum om vi vill att han skall
    gå i skolan i USA.

    MVH

    Jan-Olof Green
    46-595 50 67

  2. Hej Jan-Olof,
    Allra först, jag ber om ursäkt för sent svar. Ledsen för det.
    Som du skriver så har en son som amerikansk medborgare inga problem med att åka till USA och studera. Han behöver inget visum, det är öppna dörrar som gäller för honom.
    Nu vet jag ju inte alla detaljer. Men helt kort och allmänt så är det mycket svårt för er som föräldrar att få visum. Att er son är amerikansk medborgare spelar ingen roll, det ger inte er automatiskt fördelar. Tyvärr.
    Däremot, om ni under er tid i USA hann få green card och fortfarande har det i bruk, då kan det se annorlunda ut.
    Återkom gärna med mer detaljer, privat via mail eller här så kan jag utveckla mer.
    http://www.sviv.se (svenskar i världen) är också en utmärkt källa för den här typen av information. T.ex. på deras forum.
    Mvh
    Anne

  3. Hej Anne!
    Jag blev riktigt rörd när jag läste ditt fina ,insiktsfulla inlägg. Det var så klokt formulerat och fångat. Vilka upplevelser ni får vara med om!
    Jag önskar er allt gott och ett stort Lycka till
    framöver!!

  4. Oj, vad mycket nytt på bloggen – ny layout (jättefin) och lång bakgrund här – jättekul!

  5. Håller med min namne. Mycket fint och nytt på din blogg. Och vad kul att du skrivit ner alla intryck och hela eran ”resa”. Jag känner själv att jag börjat glömma bort hur det egentligen var och kändes när jag flyttade. Kul att ha det på pränt.

  6. Inger,
    TACK! Jag blir så glad över berömmet!

    Petchie,
    Tack! Jag kände för lite vårstädning även på bloggen, har saknat lite inspiration hålla på med den på sistone så lite förändring kanske sätter mer fart på allting…

    Petra,
    Vad roligt du tycker det blev bra!
    Precis så kände jag också, jag håller på att glömma en massa. Så mycket som känns självklart och som det alltid varit så, jag fick verkligen tvinga mig själv att gå tillbaka i minnet och känslorna när jag skrev detta.

  7. Hej Anne,
    Jag bodde i USA för ett par år sedan och hittade då din blogg som du precis startade då 🙂 Sedan kom jag hem till Sverige och tappade bort din blogg. Nu har jag äntligen hittat tillbaka. Du skriver väldigt intressant och levande och precis om såna känslor som man har när man flyttar till ett annat land.
    Jag flyttade ju hem efter två år med en amerikans make och dessutom gravid. Vi har snart varit i Sverige i två år, men min man trivs inte. Det är svårt att få jobb med mera.
    Vi funderar på att flytta tillbaka till NY om nåt år. Det är lite spännande och läskigt. Nu räknar jag med att vara borta för gott. Jag kommer att ha störst svårigheter med att lämna min familj som är ganska stor och som inte har råd att komma och hälsa på. Hur har ni löst denna fråga?
    Sverige kommer jag att sakna, men inte så mycket att jag inte kan vara borta. Det är skönt att se Sverige från en annan sida ibland, då uppskattar man det mer också.
    Lycka till Anne,
    Jelly

  8. Hej jelly,
    Tack för din kommentar!
    Det där är ju helt klurigt och kanske en av de svåraste grejerna när man flyttar, hur man på ett bra sätt ska lösa det så man kan träffas och umgås med familj och vänner. Jag tror att det kanske är lite av ett pris man betalar, att man får ge upp en del vad gäller . Det kanske låter hårt, men jag tror man i viss mån måste offra en del vad gäller de bitarna. För även om man pusslar så är det svårt, som jag ser det, att t.ex. kunna träffas så ofta. Pga tidsbrist, pga avståndet, pga pengar osv. Men det behöver ju inte bli sämre för det, man får göra det bästa av det med regelbunden kontakt via skype, mail och annat som gör att man ändå känner sig uppdaterad och nära i varandras liv. Jag tror det är så vi löst det, nu när jag tänker efter, genom att ha accepterat att det blir annorlunda och förändras och att man får hitta ett nytt sätt att umgås på (typ via datorn) men rätt sällan träffas. Men jag vet inte, det kanske aldrig känns helt perfekt och som man är nöjd med hur det är med just de här avstånden och svårigheterna kunna träffas, men man vänjer sig.

  9. Hej Anne,
    Tack för otroligt inspirerande läsning. Jag har tillbringat tre veckor på samma sida jordklotet som du, i Fairbanks Alaska. Min pojkvän, som är amerikan, har fått jobb här och jag är här på turistvisum. Jag står inför en liknande förändring som du har gått igenom; vi har beslutat oss för att gifta oss och söka uppehållstillstånd så att jag kan stanna. Min resa har bara börjat, och jag väntar fortfarande precis som du, på att the honeymoonphase ska ta slut. Kanske gör den aldrig det, precis som du skriver!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s