Road trip – när inte bara målet utan även resan är målet

Frihetskänslan under en road trip är som en berusning. Jag älskar de öppna vidderna, vägarna och horisonten som breder ut sig långt där framme. Det är magiskt, beroendeframkallande och så levande att resa på det här sättet. Det passar mitt sinne så bra. Man åker dit man vill, stannar där man vill, i den takt man vill. En riktigt bra road trip kräver dock förberedelse, för det är bara när man är påläst och insatt som man kan göra bra spontana stopp och uppleva det där lilla extra. Alltid på en resa kommer de där stunderna, då det oväntade, icke planerade bara fyller en med intryck och känslor. Det man inte planerat utan som bara händer. På samma gång som vissa inplanerade måstesaker inte håller måttet utan gör en lite besviken. Samtidigt som ju många måstesaker många gånger också blir de där wow-stunderna.

Den här bilden är i New Mexico, solnedgången breder ut sig, skymningen sveper sakta in och vi bara susar fram på rätt tomma vägar nånstans i södra New Mexico. Jag brukar ofta säga att det är de små stunderna på en resa som man minns extra tydligt. Jag minns tydligt den här kvällen, minns STÄMNINGEN, det var så vackert runt omkring oss, solen höll på att gå ner, ljummen kväll och vi bara ljudlöst flög fram på vägarna. Nånting bara berörde mig just där och just då. M körde och jag bara njöt av att titta ut på landskapet och kände mig harmonisk, lycklig och full av liv. Samma känslor kommer över mig när jag ser den här bilden, jag minns hur det kändes… Resor för mig, intryck efteråt, är ofta om känslor, något som berört mig, något jag sett, andats in, doftat, upplevt – det är känslan som det gav som lever kvar, inspirerar mig och för alltid lever kvar. Det är DE stunderna jag vill åt på en resa. Den sortens minnen jag vill ta med mig.

Följande dag, på vår forsatta rundresa, så passerade vi Silver City i New Mexico. En liten stad, grundad 1870 med rätt tydlig spansk prägel. Bla arkitekturen var helt annorlunda här. Likt många andra ställen runtomkring är även Silver City en gammal sk mining town. Jag tyckte det var mysigt på nåt sätt, gillade atmosfären. Vi spenderade nån timme här, promenerade runt, besökte ett museum och käkade en utomordentlig god lunch innan vi drog vidare.

Jag gillade den mer spanskinfluerade arkitekturen och färgerna på byggnaderna.

Fortsatt bilande i New Mexico, i flera timmar körde vi genom ett landskap som mer eller mindre hela tiden såg ut så här. Lite trafik, rätt ödsligt och långt mellan husen och samhällena. Full tank är vad som gäller, innan vi lämnade en mindre stad/samhälle tankade vi alltid fullt. En bra tumregel då man bilar i Southwest. Men nu och då ser man ensliga gårdar, hus och små samhällen. Jag skulle inte vilja bo så här. Däremot så tycker jag landskapet är fantastiskt vackert, en stilla skönhet och jag har njutit av alla våra rundresor i delstaterna Nevada, Arizona och New Mexico.

New Mexico. Vi stannade ibland vid vägkanten, så lite trafik så det störde ingen. Bara för att sträcka på benen lite, fota, andas in luften.

Vi är i Arizona igen, öppna vidder breder ut sig. Landskapet har ändrat lite karaktär och även om det inte syns på den här bilden så är det livligare trafik och mer bebyggelse igen.

En sen eftermiddag, efter en dags lite väl mycker bilkörning (det var det här med avstånd…sträckor är längre än man tror, även om man gjort noggranna beräkningar), vi susar runt i Arizona och innan mörkret kommer vill M hinna besöka Petrified National Forest Park. Jag var skeptisk om vi skulle hinna (sista besökarna släpps in en halvtimme innan solnedgång), då parken är rätt stor och betalar man inträde och kör igenom den vill man hinna se nåt och inte bara gasa för att hinna ut innan grindarna stängs. Det är inte alltid ljuvligt på en road trip, även viss irritation kan förekomma då två olika viljor ska samsas och enas… Det slutade med att vi chansade och det visade sig bli riktigt bra. Helt kort innehåller parken världens största samling av förstenad skog.

Här ser man hur förstenade trädstockar ligger utspridda, det ser ut som om de lagts dit, men det är naturen som gjort allt detta.

Indiankulturen är rätt stark och synlig i de här delarna av USA, i Southwest. Det finns en uppsjö av indianreservat t.ex. Vissa helt stängda, vissa bedriver turism på hög nivå och livnär sig på turister. På väg till Sedona i Arizona besökte vi en torgförsäljning av diverse indiansaker. Visst, mycket krimskrams och turistfällor. Klassiskt turiststopp. Definitivt. Men…jag tyckte om det, hittade små fina saker som ”talade till mig” och som jag köpte.

Kvinnan som sålde de här handgjorde stentavlorna (med sand och sten från Navajo indianreservat) var så sympatisk. Visst, hon kanske gick hem och slog sina barn på kvällarna och söp sig berusad varje kväll. Vad vet jag… Men de saker hon sålde i sitt stånd hade en energi (ursäkta flummeriet här, ni som inte köper de resonemangen får hoppa över den här texten). Björnen står enligt gammal indiansed för power and strength (kraft och styrka). Jag tyckte om den tavlan, har den stående på fönsterbrädet i vårt arbetsrum nu.

Baksidan av stentavlan.

Damen sålde massor med tavlor med olika motiv och symboler, som enligt indiansed står för och betyder olika saker. De tavlor som jag kände extra för var ovannämnda björnen och denna på en ödla. Ödlan står för survivor (överlevare). Stenarna är rätt tunga och svala att hålla i, en lätt skrovlig yta som känns som sand.

Inte här, utan i en sk auktoriserad Navajabutik och museum köpte jag dessa silverörhängen. Den turkosa stenen är Navajostammens sten och en färg/sten som de haft i sin stam under tusentals år.

En dag bilade vi som sagt till Sedona, fantastisk natur. Återigen många bilder och intryck att ta in.

Sedona. Själva stan var väldigt turistig, ingen höjdare. Det är naturen runt omkring Sedona som är grejen och upplebelsen, inte själva stan (som mest består av hotell, krimskramsaffärer och restauranger).  Detta är dock hållpunkten för massvis med arrangerade turer ut till vildmarken och olika jeep safaris. Jag hade läst massor med rekommendationer att ta en sån halvdags- eller heldagstur, men vi hade inte tiden. Det hade nog annars varit helt suveränt.

Utanför Sedona, naturen är grym. I oktober hade vi superlagom väder, runt 25-30. Gissa vad gubben står och fotar…

…..Detta maffiga röda berg är vad gubben på bilden ovan ställt in kameran på.

I norra Arizona behövde vi ett högkvarter och bas för vår planerade tripp till Grand Canyon. Flagstaff är en klassisk inkörsport för utflykter till Grand Canyon. Vi valde att satsa lite extra i Flagstaff och bodde på ett rätt dyrt, mycket mysigt Bed & Breakfast inne i gamla stan. B&B är inte annars de billigaste boendeformerna, tvärtom rätt dyrt. Det abslut billigaste och det vi till majoriteten av nätterna på en road trip använder är alla dessa motell och hotelkedjor man hittar längs vägarna. Ingen speciell upplevelse, men man får rena sängkläder, schyssta rum och en plats att sova på innan man följande morgon drar vidare igen.

Flagstaff var riktigt trevligt, det är tydligen en relativt stor universitetsstad också så man märkte av mycket yngre människor. En hel del spanskifnluerad arkitektur här. I Flagstaff besökte vi ett jättebra museum, Museum of Northern Arizona.

Flagstaff. Jag tycker det passade bra sova över här innan utflykten till Grand Canyon. Det tar ett par timmar från Flagstaff till GC, finns massor med dyra övernattningar betydligt närmare parken. Men jag ser ingen poäng att använda det, tycker den här varianten gav mer intryck, var trevligare (och billigare).

På ett B&B blir det ju alltid mer familjärt, mer hemtrevligt och personligt. Det är vad ett B&B handlar om. Ägaren till det vi bodde på var supertrevlig, vi pratade rätt länge med honom och fick bla tips om hans favoritrestaurang i stan. Så i Flaggstaff blev det en ”kväll på stan” med god mat, en drink i baren innan vi promenerade hem till vårt B&B igen och laddade inför den sista hållpunkten på resan: Grand Canyon.

Frukostrummet på vårt B&B. Det var lågsäsong då vi var där, dessutom en vardag mitt i veckan så dt vara bara vi och två andra gäster.

Annonser