Grande finale

Grand Canyon – när höga förväntningar faktiskt överträffas

Resans grande finale var passande nog det mäktiga och grandiosa Grand Canyon. På hela jordklotet finns det bara en Grand Canyon, bara ett ställe som har detta unika naturfenomen. Även om man kanske har väldigt höga förväntningar och även om man kanske tycker sig ha sett vackrare och blivit mer berörd av andra naturupplevelser så måste jag ändå säga att Grand Canyon ÄR mäktigt och förtrollande, det går inte att vara oberörd.

Här, långt nere i ravinen och med super-zoon, så ser man Coloradofloden som flyter igenom hela Grand Canyon. Utan den hade inte Grand Canyon blivit att se ut som den gör. Floden är förutsättningen för att detta naturfenomen blivit det som det blivit.

Vad är då Grand Canyon? Vi tog en enkel ranger tour, det finns hur mycket som helst att välja på och mycket bör förbokas. Kanske en annan gång… Det vi gjorde denna gång kändes full tillräckligt. Guiden lärde oss att:

Förutsättningarna för att en sådan här enorm (4000 fot djup, 270 miles stor) kanjon skulle bildas:
*Det måste vara en öken
*Det måste finnas berg. Berg som av någon mystisk oförklarlig geologisk anledning skjutits upp ur jorden men inte format sig på det höga och spetsiga vis som berg vanligtvis gör. Guiden jämförde med spetsiga Himalaya, att hade det gått till som det ”borde” när berggrund stötts upp ur innanjorden så skulle Grand Canyon blivit att se ut som bergskedjan Himalaya istället för de runda toppar som nu är fallet.
*Det måste finnas en flod (ovanligt hitta det i en öken), närvaron av floden är A och O för Grand Canyons bildande.

Under årens lopp har dessa 3 förutsättningar gjort att Grand Canyon blivit det det blivit, unikt i hela världen.

Här är hon igen (för det är väl en hon 🙂 ), Grand Canyon. Så mäktig.

”Hur många trillar över kanten” sa guiden att är den vanligaste frågan. Årligen besöks Grand Canyon av 4.5 miljoner besökare, mellan 4-8 personer trillar över kanten och dör (förstås) varje år. ”Den absoluta merparten av dessa är män i 20-30 års åldern som vill spela tuffa och macho inför sina kamrater”, sa guiden och fnyste. Så onödigt att dö för att man är dum, ska leka cool och vips så råkar man trilla över kanten… Jag såg faktiskt en del föräldrar som, enligt mitt tycke, lät sina små telningar springa obevakat och farligt när kanterna.

Stenarna, berggrunden är gamla, de äldsta är 1800 miljoner år gamla. Själva Grand Canyon och utformandet av den är dock väldigt ny och ung, bara 5-6 miljoner år gammal. Det kan låta mycket, men då kan man sätta det i relation till att jorden är 4500 miljoner år gammal.

En soluppgång eller en solnedgång är vad som rekommenderas att man ska uppleva då man besöker Grand Canyon. Eftersom vi inte är uppe med tuppen-människor så föredrog vi att satsa på en solnedgång. Turister samlades kring de olika utkikspunkterna, riggade upp kameror och väntade…. Den här årstiden (slutet av oktober) var det inte så mycket folk. Jag uppfattade det som att en stillhet och fridfullhet rådde. Jag kan inte förklara det men att blicka ut över kanjonen i solnedgång….Jag tänkte på hur indianer för länge sen stått och blickat ut över denna ravin, det kändes mäktigt.

Folk som likt vi samlats för att uppleva en solnedgång i Grand Canyon. Det ångrade jag inte. Upplevelsen hade inte blivit den det blev om vi inte stannat för solnedgången. Ljuset speglade sig, ändrade färg, skiftning och gick från olika gula, orange toner till slutligen ett lila sken.

Det var mäktigt med solnedgången och hur ljuset hela tiden ändrade färg. Jag kan tänka mig att ljuset också ändrar karaktär, färg och beteende beroende på vilken årstid man är här. Vore kul att uppleva alla årstiderna här.

Fördelen med lågsäsongsresande vid ett så stort och klassiskt turistmål som Grand Canyon, med enorma besökareper år, är att det går verkligen att få en känsla för det naturfenomen man är där för att betrakta. Det är ingen trängsel med tusen andra skränande turister som förtar känslan av storhet. Jag uppskattade möjligheten att ”kunna ta in” hela upplevelsen. Kanske det går att göra året runt, då området ju är så enormt stort att det väl borde finnas ytor för alla att få sin egen del av Grand Canyon och upplevelse. Vet inte. Men en upplevelse var det i alla fall att verkligen i egen hög person få se och uppleva Grand Canyon.

Vår road trip fortsatte lämnade norra Arizona och Grand Canyon för att återigen ta oss söderut och där vi började. Guideboken hade tipsat om ett indianställe/museum (till större delar utomhus)  som vi hade enkel tillgång till från den snabba motorvägen. Så vi svängde in och fick en trevlig tur. Indianerna byggde sin boning på klippavsatser på detta berg, kan tyckas lite opraktiskt men det gav dem en utomordentlig utsikt över stora ytor (för att se om fienden kom). Dessutom var boningen skyddad mot vädrets element, kyla vintertid och ökenhetta sommartid.

En stig med berättande skyltar gick att ta genom hela området. Detta var det sista vi såg och gjorde innan vi tog den snabbaste motorvägen ner till Phoenix, flygplatsen och sa bye bye till semestern och återvände till vårt hem och vardag. Nöjda och belåtna. Kappsäcken full av minnen och intryck.

Annonser