Road trip i Arizona och New Mexico stod på listen i oktober 2008. Vi flög till staden Phoenix i delstaten Arizona, på två och en halv timmar var vi framme i ett soligt, varmt och välkomnande ökenlandskap. Vi hade fyra önskemål med resan (som den här långa reseberättelseidan är uppdelad i som underrubriker):

* Besöka gamla spökstäder och få lite vilda västernkänsla
* Få se kaktusar och ökenkänsla
* Känna friheten av en road trip
* Indiankultur, historia och att besöka mäktiga Grand Canyon

Kaktusar – taggig växt med personlighet. Hur kan man inte gilla dem….


Vår bästa vän, bilen tog oss vidare till Tuscon (södra Arizona) och nationalparken Saguaro National Park. En kaktusskog. Jag hade gjort efterforskningar innan resan, ville se de här gaffelkaktusarna som jag alltid varit fascinerad av sen jag läst serietidningar och sett dem i filmer. Arten kallas Saguaro, de är delstatssymbolen för Arizona (kan ses på deras registreringsskyktar t.ex) och växer vilt. Däremot är de inte så vanligt förekommande som jag trodde, de finns bara i södra delstaten så är man specifikt ute efter ett kaktusmöte får man planera in sin rutt så man hamnar i ”kaktusområde”.

Inne i Saguaroparken kör man med sin bil, det finns rastplatser längs vägen där man kan stanna, promenera runt och insupa atmosfären. Såg även fler cyklister och joggare på de små och smala vägarna. Det var väldigt tyst i parken/skogen, lite insektsljud kunde höras men annars tyst. Öknen har ju ett rätt rikt djurliv, men ett tyst sådant. När vi passerade parken gav en parkvakt (ranger) oss information om att tidigare den morgonen hade en joggare observerat ett sk mountain lion (puma). Men de är ju skygga och håller sig borta och undan från människor.

Saguaro kaktusar har personlighet, de ser alla så unika ut. Jag tycker de är vackra. Saguaro kan bli mycket gamla (upp till 200 år), de växer långsamt. En arm, som på bilden, kan ta upp till 75 år att växa till sig.

En kaktusskog. Notera alla stammar som syns som raka käppar. Alldeles intill den här skogen/nationalparken lever det moderna samhällets sitt liv med villakvarter, affärer, restautranger osv. Det slog mig då vi körde runt i kaktusskogen vad olika erfarenheter och vilka olika sätt vi växer upp på. Jag har traskat bland blåbärsrisen i kyliga täta gran-och tallskogar och har minnen av de dofterna, det är det naturliga för mig. Medan barnen här inte känner till de dofterna eller känslorna, för dem är det oerhört exotiskt och främmande medan en kaktusskog likt denna är det mest naturliga och självklara som finns.

Saguaro är på sätt och vis (som alla kaktusar) rätt tåliga växter som kan uthärda nästan vad som helst utan att dö. Extrem torka, hetta osv. Rotsystem gör att de kan lagra vatten, så en enda regnskur är tillräcklig för att de ska ha vatten för ett helt år. Vad Saguaro däremot inte klarar av är kyla, mer än 20 timmars minusgrader och den stryker med helt.

Små hål överallt på stam och armar, först trodde jag detta betydde att kaktusarna som såg ut så var sjuka. Det visar sig dock vara helt fel, hålen är fågelbon! Bla en form av hackspettsfågel flyttar helt enkelt in med sin familj, bygger sig ett bo inne i stammen. Inne i den stickiga kaktusen kan fåglarn hitta skugga från den brännande ökenhettan och värme under vintern (mer än 20F svalare inne i stammen sommartid, 20F grader varmare vintertid).

Prickly Pear heter denna kaktussort. Jag tycker de påminner om nåt man alltid såg i Kalle Anka-tidningarna… De röda knopparna, frukten, kan ätas, användas för medicin med mera.

Vi fick en rejäl kaktusdos under den tiden vi spendera i parken. Vi tyckte båda om upplevelsen och det var en av den dagens höjdpunkter.

Annonser