Man måste kunna släppa taget, det känner vi nu. Tydligt. Det är nog ändå enklare än jag trodde det skulle vara att riva ner vårt hem, plocka ner allting och mycket snart låsa dörren för sista gången. Här kommer vi aldrig mer att bo, den här lägenheten som var vårt första egna riktiga hem och som vi längtat så efter. Jag trodde inte det skulle betyda så mycket att ha ett EGET hem, äga sitt boende och inte bo på hyra. Men det har det gjort, det har känts annorlunda bo i ett eget hem.
Vi ska skiljas åt nu och det känns till 90% bara bra, till 10% sorgligt. Idag har vi promenerat i området, sniffat in de kalla höstdofterna (eller snarare tidiga vinterdofter – för nu är runt noll grader och ruggigt kallt) och tagit ett symboliskt adjö av området såväl som lägenheten. Det blev dock en kort tid, bara cirka sju månader. Och nu är det dags gå vidare och hitta andra pärlor till boende och hem, på andra ställen. I Oregon.

Vad gäller de rent materiella prylarna gäller sama devis, dvs man måste kunna släppa taget.
Vi slänger mycket, har kastat massor med grejer som vi tidigare sparat av sentimentala skäl. Nu är det puts väck för mångt och mycket och det känns överraskande skönt och befriande.

Men lite måste man ju få spara. För vissa saker får hjärtat att svämma över av känslor och är minnen när de är som bäst.

Annonser