Ny blogg – björnen har vaknat

 

Obs!

 

Skrev fel adress tidigare, till den nya bloggen. Pinsamt….

Åren har gått sen jag senast skrev här och höll denna blogg uppdaterad och vid liv. Tror inte en endaste följeslagare finns kvar.

Så mycket har dock hänt. Det är dags att vända blad, gå vidare och vill du hänga med så hittar du mig numera på

http://www.nybyggarna2000talet.wordpress.com

(fortfarande under uppbyggnad i oktober 2012, men snart på g….)

Portland

Här ute i förorten lever vi glatta livet, det är väldigt sällan vi åker in downtown Portland. Vet inte varför, men behovet finns inte, lusten saknas… När vi bodde i Solna åkte vi ofta ofta in till Stockholms innerstad. Jag kan inte påstå vi direkt hängde i downtown Solna… Men här är det ett annat beteende och livsstil. Överlag tycker jag förortslivet skiljer sig rätt mycket, förorterna känns mer som egna städer än trista förorter.

Mount Hood, det mäktiga sovande vulkanberget som man ser från de flesta håll i och kring Portland.

Portland, även kallad City of Roses. Portland Metro Area har ca 2.3 miljoner invånare. Norra grannen Seattle (drygt 3 timmars bilresa norrut) har 3.4 miljoner.

Utsikt mot downtown Portland.

Överlägset bästa svepande utsikten över Portland och för att få ett fågelperspektiv har man vid Pittock Mansion.

Kalifornien Del 1 – San Francisco

I december 2004 åkte vi på bröllopsresa till Californien.

Vi spenderade totalt nästan 3 veckor i delstaten, en vecka i San Francisco (där M även hade en konferens han deltog i under 3 dagar) samt resten av tiden med att bila ner från San Francisco till Los Angeles.

blogg19

Jetlaggade vaknade vi ruskigt tidigt, med kurrande magar så i brytningen mellan natt och gryning vandrade vi ut och kunde konstatera att stan redan var vaken (eller på väg att gå och sova?). Efter en frukost och allmänt strosande hade klockan blivit tidig förmiddag och vårt promenerande hade tagit oss till ett klassiskt ställe, de viktorianska byggnaderna i trevliga färger (Seven Sisters kallade).

blogg21

Den höga skyskrapan Transamerica Pyramid inbäddad i dimma.

blogg31

Det blev mycket promenerande under vår vistelse i SF, backigt och kulligt men mycket charmigt. Jag blev förälskad i denna stad, med en atmosfär och känsla som jag uppskattade mycket. En av de finare och bästa städerna jag besökt.

blogg41

Brant och backigt som sagt, det är lag på att bilar som parkerar i backar måste stå med hjulen vända på det sättet att bilen rullar ”fel” om den skulle börja rulla.

blogg51

Ett annat klassiskt turistmål och ställe är tydligen vad som kallas världens krokigaste väg, en liten vägstump med många kurvor.

blogg61

Vi gick i princip från morgon till kväll, det hände att orken tog slut och då hoppade vi på en spårvagn. Det sägs att dimman är mindre och tunnare i december, vet inte om det stämmer men vi hade hyfsat lite dimma, inget regn. Alcatraz här i lite dimma, sedd från strandkanten och med zoom.

blogg71

Vid vattnet skulle enligt guideboken en ubåt från 2:a världskriget finnas, här bodde M i timmar…. Själv fick jag panik efter kort stund inne i tuben och måste bara ut.

blogg81

Spårvagnarna var häftiga och nåt som så klart en turist i SF måste åka, vårt hotell syns i bakgrunden (byggnaden med röda fönster).

blogg151

Vårt hotell Sir Francis Drake var riktigt bra, bra läge som utgångspunkt för en massa olika saker. Bla gångavstånd till det hotell Hilton där M hade konferens i flera dagar, dagar då jag turistade för mig själv.

blogg141

Vårt hotellrum, fräscht och bra.

blogg91

En av dagarna tog vi oss med hjälp av buss och promenader ner till Golden Gate Park där vi även hittade Japanese Tea Garden som var väldigt mysigt och rofyllt. Vi fikade och tog det bara lugnt.

blogg101

Golden Gate syns i bakgrunden, vi är här på väg in till Ghirardellis chokladfabrik för att äta och köpa lite god choklad.

blogg111

Under SF-vistelsen blev det tre museum, här syns en bild från ett spårvagnsmuseum som låg på rätt kort gångavstånd från vårt hotell. Jag var lite tveksam först, spårvagnar och tåg är kanske inte min grej… Men det var ett väldigt bra museum. Mycket info också om uppbyggnadet av hela SF som var intressant. Andra muséer vi besökte var ubåten och ett krigsfartyg, detta spårvagnsmuseum samt ett emigrantmuseum som var riktigt bra och hade hela San Franciscos historia presenterad med allt från grundandet av staden, guldrush till den stora jordbävningen 1906.

blogg121

Högst uppe i vårt hotell Sir Francis Drake fanns en läcker skybar med imponerande utsikt över staden. Baren hade en läcker inredning, lite skum belysning och med pianomusik. Vi tog enkelt hissen upp hit från vårt hotellrum och drack nån drink, åt lite tilltugg och tittade ut på myllret långt där nere på marken.

blogg131

Utsikt från baren, SF-vistelsen är nästan slut och vi står beredda att hämta upp vår hyrbil och börja bilresan mot vinlandskapet Sonoma och Napa Valley, samt senare ner längs kusten och Highway 101.

Mer i del 2 om vår fortsatta road trip.



Julafton hos A & M – 2009 års upplaga

Hoho, någon inne i stugan där?! I skrivande stund är det julaftonsnatt och jag kan konstatera att vi haft en riktigt bra och skön julafton!

Ut och gå, låt oss börja så. Efter god jul-samtal på skypen med folk där hemma så inleddes julaftonsförmiddagen med en riktigt lång och rejäl promenad i det milda och soliga vädret (tyvärr snöfria, gissa om jag är avundsjuk på dels östra USA och även alla ni därhemma som fått en vit jul)


Risgrynsgröt till lunch. Gjord på  klibbigt risottoris (arborioris), något kallat ”grötris” finns ju inte i butikerna här. Men det här blev supergott, smakade precis som det ska smaka.

Otippat god kombination. Mörk chokladpralin med karamellfyllning och krispigt havssalt på toppen. Oväntat gott med brytningen sött och salt.

Julklappöppning. Vi orkade inte vänta och regler för när och hur paketen öppnas bestämmer man ju själv eller hur, så efter lunchen slog vi till. Jättefina klappar låg det i tomtens säck. Tusen tack!

Julduken har åkt fram…. Bord duka dig….

Vårt julbord . En mix av det traditionella, mycket nytt och ”man tager vad man hittar i det nya landet”-tänk. Jättegott var allting vi hade fixat.

En ny rätt på julbordet och för i år blev en västerbottenostpaj. Riktigt gott och passade bra till skinkan, tycker jag.

Irish Coffee. En favorit hos M, gott ihop med lite choklad samtidigt som man spelar Monopol (hehe, jag vann!!!)

Julaftonskväll. När mörkret smög sig på, mätta och belåtna av mat bänkade vi oss i soffan och såg på nya, svenska dvd-filmsjulklappar. Med risk för att låta plutti-nutt-gulligt och överdrivet, men vi har haft en riktigt bra julafton bara vi två – och det bästa av allt är att det återstår fler dagar av långhelgen!

Arizona & New Mexico (del 3) – road trip

Road trip – när inte bara målet utan även resan är målet

Frihetskänslan under en road trip är som en berusning. Jag älskar de öppna vidderna, vägarna och horisonten som breder ut sig långt där framme. Det är magiskt, beroendeframkallande och så levande att resa på det här sättet. Det passar mitt sinne så bra. Man åker dit man vill, stannar där man vill, i den takt man vill. En riktigt bra road trip kräver dock förberedelse, för det är bara när man är påläst och insatt som man kan göra bra spontana stopp och uppleva det där lilla extra. Alltid på en resa kommer de där stunderna, då det oväntade, icke planerade bara fyller en med intryck och känslor. Det man inte planerat utan som bara händer. På samma gång som vissa inplanerade måstesaker inte håller måttet utan gör en lite besviken. Samtidigt som ju många måstesaker många gånger också blir de där wow-stunderna.

Den här bilden är i New Mexico, solnedgången breder ut sig, skymningen sveper sakta in och vi bara susar fram på rätt tomma vägar nånstans i södra New Mexico. Jag brukar ofta säga att det är de små stunderna på en resa som man minns extra tydligt. Jag minns tydligt den här kvällen, minns STÄMNINGEN, det var så vackert runt omkring oss, solen höll på att gå ner, ljummen kväll och vi bara ljudlöst flög fram på vägarna. Nånting bara berörde mig just där och just då. M körde och jag bara njöt av att titta ut på landskapet och kände mig harmonisk, lycklig och full av liv. Samma känslor kommer över mig när jag ser den här bilden, jag minns hur det kändes… Resor för mig, intryck efteråt, är ofta om känslor, något som berört mig, något jag sett, andats in, doftat, upplevt – det är känslan som det gav som lever kvar, inspirerar mig och för alltid lever kvar. Det är DE stunderna jag vill åt på en resa. Den sortens minnen jag vill ta med mig.

Följande dag, på vår forsatta rundresa, så passerade vi Silver City i New Mexico. En liten stad, grundad 1870 med rätt tydlig spansk prägel. Bla arkitekturen var helt annorlunda här. Likt många andra ställen runtomkring är även Silver City en gammal sk mining town. Jag tyckte det var mysigt på nåt sätt, gillade atmosfären. Vi spenderade nån timme här, promenerade runt, besökte ett museum och käkade en utomordentlig god lunch innan vi drog vidare.

Jag gillade den mer spanskinfluerade arkitekturen och färgerna på byggnaderna.

Fortsatt bilande i New Mexico, i flera timmar körde vi genom ett landskap som mer eller mindre hela tiden såg ut så här. Lite trafik, rätt ödsligt och långt mellan husen och samhällena. Full tank är vad som gäller, innan vi lämnade en mindre stad/samhälle tankade vi alltid fullt. En bra tumregel då man bilar i Southwest. Men nu och då ser man ensliga gårdar, hus och små samhällen. Jag skulle inte vilja bo så här. Däremot så tycker jag landskapet är fantastiskt vackert, en stilla skönhet och jag har njutit av alla våra rundresor i delstaterna Nevada, Arizona och New Mexico.

New Mexico. Vi stannade ibland vid vägkanten, så lite trafik så det störde ingen. Bara för att sträcka på benen lite, fota, andas in luften.

Vi är i Arizona igen, öppna vidder breder ut sig. Landskapet har ändrat lite karaktär och även om det inte syns på den här bilden så är det livligare trafik och mer bebyggelse igen.

En sen eftermiddag, efter en dags lite väl mycker bilkörning (det var det här med avstånd…sträckor är längre än man tror, även om man gjort noggranna beräkningar), vi susar runt i Arizona och innan mörkret kommer vill M hinna besöka Petrified National Forest Park. Jag var skeptisk om vi skulle hinna (sista besökarna släpps in en halvtimme innan solnedgång), då parken är rätt stor och betalar man inträde och kör igenom den vill man hinna se nåt och inte bara gasa för att hinna ut innan grindarna stängs. Det är inte alltid ljuvligt på en road trip, även viss irritation kan förekomma då två olika viljor ska samsas och enas… Det slutade med att vi chansade och det visade sig bli riktigt bra. Helt kort innehåller parken världens största samling av förstenad skog.

Här ser man hur förstenade trädstockar ligger utspridda, det ser ut som om de lagts dit, men det är naturen som gjort allt detta.

Indiankulturen är rätt stark och synlig i de här delarna av USA, i Southwest. Det finns en uppsjö av indianreservat t.ex. Vissa helt stängda, vissa bedriver turism på hög nivå och livnär sig på turister. På väg till Sedona i Arizona besökte vi en torgförsäljning av diverse indiansaker. Visst, mycket krimskrams och turistfällor. Klassiskt turiststopp. Definitivt. Men…jag tyckte om det, hittade små fina saker som ”talade till mig” och som jag köpte.

Kvinnan som sålde de här handgjorde stentavlorna (med sand och sten från Navajo indianreservat) var så sympatisk. Visst, hon kanske gick hem och slog sina barn på kvällarna och söp sig berusad varje kväll. Vad vet jag… Men de saker hon sålde i sitt stånd hade en energi (ursäkta flummeriet här, ni som inte köper de resonemangen får hoppa över den här texten). Björnen står enligt gammal indiansed för power and strength (kraft och styrka). Jag tyckte om den tavlan, har den stående på fönsterbrädet i vårt arbetsrum nu.

Baksidan av stentavlan.

Damen sålde massor med tavlor med olika motiv och symboler, som enligt indiansed står för och betyder olika saker. De tavlor som jag kände extra för var ovannämnda björnen och denna på en ödla. Ödlan står för survivor (överlevare). Stenarna är rätt tunga och svala att hålla i, en lätt skrovlig yta som känns som sand.

Inte här, utan i en sk auktoriserad Navajabutik och museum köpte jag dessa silverörhängen. Den turkosa stenen är Navajostammens sten och en färg/sten som de haft i sin stam under tusentals år.

En dag bilade vi som sagt till Sedona, fantastisk natur. Återigen många bilder och intryck att ta in.

Sedona. Själva stan var väldigt turistig, ingen höjdare. Det är naturen runt omkring Sedona som är grejen och upplebelsen, inte själva stan (som mest består av hotell, krimskramsaffärer och restauranger).  Detta är dock hållpunkten för massvis med arrangerade turer ut till vildmarken och olika jeep safaris. Jag hade läst massor med rekommendationer att ta en sån halvdags- eller heldagstur, men vi hade inte tiden. Det hade nog annars varit helt suveränt.

Utanför Sedona, naturen är grym. I oktober hade vi superlagom väder, runt 25-30. Gissa vad gubben står och fotar…

…..Detta maffiga röda berg är vad gubben på bilden ovan ställt in kameran på.

I norra Arizona behövde vi ett högkvarter och bas för vår planerade tripp till Grand Canyon. Flagstaff är en klassisk inkörsport för utflykter till Grand Canyon. Vi valde att satsa lite extra i Flagstaff och bodde på ett rätt dyrt, mycket mysigt Bed & Breakfast inne i gamla stan. B&B är inte annars de billigaste boendeformerna, tvärtom rätt dyrt. Det abslut billigaste och det vi till majoriteten av nätterna på en road trip använder är alla dessa motell och hotelkedjor man hittar längs vägarna. Ingen speciell upplevelse, men man får rena sängkläder, schyssta rum och en plats att sova på innan man följande morgon drar vidare igen.

Flagstaff var riktigt trevligt, det är tydligen en relativt stor universitetsstad också så man märkte av mycket yngre människor. En hel del spanskifnluerad arkitektur här. I Flagstaff besökte vi ett jättebra museum, Museum of Northern Arizona.

Flagstaff. Jag tycker det passade bra sova över här innan utflykten till Grand Canyon. Det tar ett par timmar från Flagstaff till GC, finns massor med dyra övernattningar betydligt närmare parken. Men jag ser ingen poäng att använda det, tycker den här varianten gav mer intryck, var trevligare (och billigare).

På ett B&B blir det ju alltid mer familjärt, mer hemtrevligt och personligt. Det är vad ett B&B handlar om. Ägaren till det vi bodde på var supertrevlig, vi pratade rätt länge med honom och fick bla tips om hans favoritrestaurang i stan. Så i Flaggstaff blev det en ”kväll på stan” med god mat, en drink i baren innan vi promenerade hem till vårt B&B igen och laddade inför den sista hållpunkten på resan: Grand Canyon.

Frukostrummet på vårt B&B. Det var lågsäsong då vi var där, dessutom en vardag mitt i veckan så dt vara bara vi och två andra gäster.

Arizona (del4) – Grand Canyon

Grande finale

Grand Canyon – när höga förväntningar faktiskt överträffas

Resans grande finale var passande nog det mäktiga och grandiosa Grand Canyon. På hela jordklotet finns det bara en Grand Canyon, bara ett ställe som har detta unika naturfenomen. Även om man kanske har väldigt höga förväntningar och även om man kanske tycker sig ha sett vackrare och blivit mer berörd av andra naturupplevelser så måste jag ändå säga att Grand Canyon ÄR mäktigt och förtrollande, det går inte att vara oberörd.

Här, långt nere i ravinen och med super-zoon, så ser man Coloradofloden som flyter igenom hela Grand Canyon. Utan den hade inte Grand Canyon blivit att se ut som den gör. Floden är förutsättningen för att detta naturfenomen blivit det som det blivit.

Vad är då Grand Canyon? Vi tog en enkel ranger tour, det finns hur mycket som helst att välja på och mycket bör förbokas. Kanske en annan gång… Det vi gjorde denna gång kändes full tillräckligt. Guiden lärde oss att:

Förutsättningarna för att en sådan här enorm (4000 fot djup, 270 miles stor) kanjon skulle bildas:
*Det måste vara en öken
*Det måste finnas berg. Berg som av någon mystisk oförklarlig geologisk anledning skjutits upp ur jorden men inte format sig på det höga och spetsiga vis som berg vanligtvis gör. Guiden jämförde med spetsiga Himalaya, att hade det gått till som det ”borde” när berggrund stötts upp ur innanjorden så skulle Grand Canyon blivit att se ut som bergskedjan Himalaya istället för de runda toppar som nu är fallet.
*Det måste finnas en flod (ovanligt hitta det i en öken), närvaron av floden är A och O för Grand Canyons bildande.

Under årens lopp har dessa 3 förutsättningar gjort att Grand Canyon blivit det det blivit, unikt i hela världen.

Här är hon igen (för det är väl en hon🙂 ), Grand Canyon. Så mäktig.

”Hur många trillar över kanten” sa guiden att är den vanligaste frågan. Årligen besöks Grand Canyon av 4.5 miljoner besökare, mellan 4-8 personer trillar över kanten och dör (förstås) varje år. ”Den absoluta merparten av dessa är män i 20-30 års åldern som vill spela tuffa och macho inför sina kamrater”, sa guiden och fnyste. Så onödigt att dö för att man är dum, ska leka cool och vips så råkar man trilla över kanten… Jag såg faktiskt en del föräldrar som, enligt mitt tycke, lät sina små telningar springa obevakat och farligt när kanterna.

Stenarna, berggrunden är gamla, de äldsta är 1800 miljoner år gamla. Själva Grand Canyon och utformandet av den är dock väldigt ny och ung, bara 5-6 miljoner år gammal. Det kan låta mycket, men då kan man sätta det i relation till att jorden är 4500 miljoner år gammal.

En soluppgång eller en solnedgång är vad som rekommenderas att man ska uppleva då man besöker Grand Canyon. Eftersom vi inte är uppe med tuppen-människor så föredrog vi att satsa på en solnedgång. Turister samlades kring de olika utkikspunkterna, riggade upp kameror och väntade…. Den här årstiden (slutet av oktober) var det inte så mycket folk. Jag uppfattade det som att en stillhet och fridfullhet rådde. Jag kan inte förklara det men att blicka ut över kanjonen i solnedgång….Jag tänkte på hur indianer för länge sen stått och blickat ut över denna ravin, det kändes mäktigt.

Folk som likt vi samlats för att uppleva en solnedgång i Grand Canyon. Det ångrade jag inte. Upplevelsen hade inte blivit den det blev om vi inte stannat för solnedgången. Ljuset speglade sig, ändrade färg, skiftning och gick från olika gula, orange toner till slutligen ett lila sken.

Det var mäktigt med solnedgången och hur ljuset hela tiden ändrade färg. Jag kan tänka mig att ljuset också ändrar karaktär, färg och beteende beroende på vilken årstid man är här. Vore kul att uppleva alla årstiderna här.

Fördelen med lågsäsongsresande vid ett så stort och klassiskt turistmål som Grand Canyon, med enorma besökareper år, är att det går verkligen att få en känsla för det naturfenomen man är där för att betrakta. Det är ingen trängsel med tusen andra skränande turister som förtar känslan av storhet. Jag uppskattade möjligheten att ”kunna ta in” hela upplevelsen. Kanske det går att göra året runt, då området ju är så enormt stort att det väl borde finnas ytor för alla att få sin egen del av Grand Canyon och upplevelse. Vet inte. Men en upplevelse var det i alla fall att verkligen i egen hög person få se och uppleva Grand Canyon.

Vår road trip fortsatte lämnade norra Arizona och Grand Canyon för att återigen ta oss söderut och där vi började. Guideboken hade tipsat om ett indianställe/museum (till större delar utomhus)  som vi hade enkel tillgång till från den snabba motorvägen. Så vi svängde in och fick en trevlig tur. Indianerna byggde sin boning på klippavsatser på detta berg, kan tyckas lite opraktiskt men det gav dem en utomordentlig utsikt över stora ytor (för att se om fienden kom). Dessutom var boningen skyddad mot vädrets element, kyla vintertid och ökenhetta sommartid.

En stig med berättande skyltar gick att ta genom hela området. Detta var det sista vi såg och gjorde innan vi tog den snabbaste motorvägen ner till Phoenix, flygplatsen och sa bye bye till semestern och återvände till vårt hem och vardag. Nöjda och belåtna. Kappsäcken full av minnen och intryck.

Arizona & New Mexico(del2)- The Wild West

I had the radio on, I was driving
I felt so good, like anything was possible
I hit cruise control and rubbed my eyes
There’s something good waiting down this road
I’m picking up whatever’s mine.


/Tom Petty (Running down a dream)

Jag förundras varje gång jag reser här hur olikt detta land är. Inte bara naturen som skiljer sig åt, utan även något mer, något som är svårare att sätta fingret på: mentalitet, livsstil… När man susar fram på vägarna, gör en road trip har man gott om tid att tänka. Samtidigt som man matas med nya, spännande intryck och upplevelser.

Jag vill lära mig mer om detta land, försöka förstå mer och för varje resa jag gör här så känner jag att jag lär mig lite mer, förstår lite mer. Samtidigt som jag blir mer medveten om hur oerhört komplext, enormt och olika det här landet är beroende på var man befinner sig. Inte bättre eller sämre, det är bara olika och annorlunda. Beroende på vad man själv värdesätter, känner, tycker och har med sig för erfarenheter i bagaget så finns det säkert bättre och sämre förutsättningar var just jag (eller just du) kan trivas som bäst här. Det finns något för alla, det är då säkert. Amerika är ett mycket vackert och intressant land.

The Wild, Wild West

Vi bilade från Phoenix ner till riktigt södra Arizona och de gamla klassiska västernstäderna Tombstone och Bisbee. M som kan sin västernhistoria hade full koll på vad t.ex. slaget vid Corral var för något…vilket jag inte hade. Innan resan plöjde vi igenom en del västernfilmer, för att gå inspiration och komma i rätt stämning🙂

Tombstone visade sig vara en positiv överraskning, inte bara för M utan även för mig. Vi hade medvetet valt att förlägga resan så den skulle inträffa under den årliga vilda västern festivalen Helldorado Days i Tombstone. Jackpot, visade det sig. Även i oktober var det runt 25-30 grader, lagom skönt och behagligt för att orka gå runt och ta del av denna gamla stad.

Tombstone. Det riktiga Wild Wild West. Även kallad ”The Town Too Tough To Die” (stan som är för tuff att dö). På 1800-talet hade stan sin blomstringsperiod, här utvanns olika metaller (silver och koppar), det var fullt med salooner och bordeller och pistoldueller var vanliga. Idag är förstås allt det vilda borta, men just denna helg var allt återskapat och det kändes som att göra ett nedslag och åka tidsmaskin tillbaka till 1800-talet. Stan var under två dagar förvandlad till den gamla västern, alla invånare gick tidsenligt klädda, på grusgatorna i stan spatserade häst och vagn. Pistoldueller utbröt på gatorn, föreställande episoder från förr.

Pistoltrix och show, killen har som yrke och lever på att leva land och rike runt och showa sin pistoldragningar.

Duellen vid O.K. Corral är en klassiker, Wyatt Earp och hans bröder var inblandade i en fight i Tombstone. Även om man inte är Västern freak så kanske man känner till namnet Wyatt Earp. Det har gjorts mängder med filmer på just den här duellen i Tombstone.

En västernstad har naturligtvis gott om vapenbutiker. Precis som på den tiden då det begav sig. De sålde faktiskt riktiga vapen. M köpte ett sk ”souvernirvapen”, de kräver ingen licens då de måste laddas med krut och enligt orginal. Det är replikor på orginalvapen som är nytillverkade enligt samma principer som på 1800-talet. Ett samlarvapen kan man säga. Prismässigt är de dyrare än ett ”riktigt” vapen. Vi fick lite problem vid flygningen tillbaka hem igen, men det löste sig rätt enkelt.

Det häftiga med Tombstone och Helldorado Days som ägde rum då, var att allting verkligen är genuint utformat. Det känns som att kastas tillbaka flera hundra år tillbaka i tiden. Svängdörrar på saloonen, servitörerna var festivalen till ära utklädda precis som förr. De pratade också och förde sig på ett ”gammalmodigt” sätt.

Vapen fick inte komma in på saloonen, pistoldueller, slagsmål och uppgörelser skulle göra utomhus.

Ca 15-20 minuters bilkörning bort från Tombstone ligger en annan gammal ”spökstad”, Bisbee, en vilda västernstad som precis som Tombstone hade sina glansdagar på slutet av 1800-talet då dess silver, koppar och guldgruvor drog till sig mängder med människor. Pengarna flödade och när Bisbee hade sin topp hade den lilla stan 47 salooner.

Många av alla dessa guldgrävarstäder, vilda västernstäder med stark gruvindustri dog och blev till övergivna spökstäder som förföll. Bisbee och Tombstone är dock två undantag, som idag har lyckats bevara städerna och locka till sig människor som konstärer och liknande. De är två stora, välkända turiststäder för folk som vill få en känsla för hur det tidigare Amerika såg ut. En fläkt av den historia som formade det här landet.

Bisbee är inte stort men naturligtvis har stan ett eget postkontor. Det är nåt jag inte upphör förvånas över, oavsett hur små hålorna och samhällena är här (av de jag passerat igenom) så kan man ge sig den på att de alla har egna, fina postkontor. Inget hämta posten på ICA-utveckling…

Arizona (del1) – kaktusar

Road trip i Arizona och New Mexico stod på listen i oktober 2008. Vi flög till staden Phoenix i delstaten Arizona, på två och en halv timmar var vi framme i ett soligt, varmt och välkomnande ökenlandskap. Vi hade fyra önskemål med resan (som den här långa reseberättelseidan är uppdelad i som underrubriker):

* Besöka gamla spökstäder och få lite vilda västernkänsla
* Få se kaktusar och ökenkänsla
* Känna friheten av en road trip
* Indiankultur, historia och att besöka mäktiga Grand Canyon

Kaktusar – taggig växt med personlighet. Hur kan man inte gilla dem….


Vår bästa vän, bilen tog oss vidare till Tuscon (södra Arizona) och nationalparken Saguaro National Park. En kaktusskog. Jag hade gjort efterforskningar innan resan, ville se de här gaffelkaktusarna som jag alltid varit fascinerad av sen jag läst serietidningar och sett dem i filmer. Arten kallas Saguaro, de är delstatssymbolen för Arizona (kan ses på deras registreringsskyktar t.ex) och växer vilt. Däremot är de inte så vanligt förekommande som jag trodde, de finns bara i södra delstaten så är man specifikt ute efter ett kaktusmöte får man planera in sin rutt så man hamnar i ”kaktusområde”.

Inne i Saguaroparken kör man med sin bil, det finns rastplatser längs vägen där man kan stanna, promenera runt och insupa atmosfären. Såg även fler cyklister och joggare på de små och smala vägarna. Det var väldigt tyst i parken/skogen, lite insektsljud kunde höras men annars tyst. Öknen har ju ett rätt rikt djurliv, men ett tyst sådant. När vi passerade parken gav en parkvakt (ranger) oss information om att tidigare den morgonen hade en joggare observerat ett sk mountain lion (puma). Men de är ju skygga och håller sig borta och undan från människor.

Saguaro kaktusar har personlighet, de ser alla så unika ut. Jag tycker de är vackra. Saguaro kan bli mycket gamla (upp till 200 år), de växer långsamt. En arm, som på bilden, kan ta upp till 75 år att växa till sig.

En kaktusskog. Notera alla stammar som syns som raka käppar. Alldeles intill den här skogen/nationalparken lever det moderna samhällets sitt liv med villakvarter, affärer, restautranger osv. Det slog mig då vi körde runt i kaktusskogen vad olika erfarenheter och vilka olika sätt vi växer upp på. Jag har traskat bland blåbärsrisen i kyliga täta gran-och tallskogar och har minnen av de dofterna, det är det naturliga för mig. Medan barnen här inte känner till de dofterna eller känslorna, för dem är det oerhört exotiskt och främmande medan en kaktusskog likt denna är det mest naturliga och självklara som finns.

Saguaro är på sätt och vis (som alla kaktusar) rätt tåliga växter som kan uthärda nästan vad som helst utan att dö. Extrem torka, hetta osv. Rotsystem gör att de kan lagra vatten, så en enda regnskur är tillräcklig för att de ska ha vatten för ett helt år. Vad Saguaro däremot inte klarar av är kyla, mer än 20 timmars minusgrader och den stryker med helt.

Små hål överallt på stam och armar, först trodde jag detta betydde att kaktusarna som såg ut så var sjuka. Det visar sig dock vara helt fel, hålen är fågelbon! Bla en form av hackspettsfågel flyttar helt enkelt in med sin familj, bygger sig ett bo inne i stammen. Inne i den stickiga kaktusen kan fåglarn hitta skugga från den brännande ökenhettan och värme under vintern (mer än 20F svalare inne i stammen sommartid, 20F grader varmare vintertid).

Prickly Pear heter denna kaktussort. Jag tycker de påminner om nåt man alltid såg i Kalle Anka-tidningarna… De röda knopparna, frukten, kan ätas, användas för medicin med mera.

Vi fick en rejäl kaktusdos under den tiden vi spendera i parken. Vi tyckte båda om upplevelsen och det var en av den dagens höjdpunkter.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.