Idag skulle jag påbörjat vecka 14, ödet ville dock annorlunda för det hela har som rubriken antyder slutat i ett missfall. För att göra en lång historia relativt kort så slutade det med att vi åkte in till akuten på måndagen. Jag hade då haft väldiga magsmärtor, kramper och sammandragningar under en tid. Jag hade ett rutinbesök inbokat för tisdagen och trodde att jag skulle klara mig till dess, men smärtorna blev för stora och efter ett telefonsamtal för rådgivning uppmanade de mig att åka in till akuten direkt.
Redan då förstod vi att det här är kört. Sådana här smärtor är inte normala om allting är normalt. När jag sedan låg på undersökningsbritsen och de gjorde ett ultraljud så kom missfallet bokstavligt talat just där och då, det bara forsade ut och för ett ögonblick trodde jag att jag kissat på mig. Läkaren sa att i detta här och nu äger missfallet rum, det döda embryot rann ut. Jag hade väldigt ont, just då var jag mest fokuserad på att bara få bli smärtfri igen och tänkte mer på mig själv än det som hände. Tur i oturen att missfallet råkade hända där, det gjorde att de på en gång kunde suga ut resterna och blod, karva och gräva så allting kunde tömmas (en skrapning kommer således inte att behövas). Jag fick dropp med medicin som skulle hjälpa livmodern att snabbare krympa ihop, via droppet sattes även antibiotika in (pga infektionsrisken som ökar då de ”grävt runt”) samt även smärtlindring.
Vi spenderade sen flera timmar i vårt rum på akuten, alla var fantastiska, servicen helt outstanding och vi kände oss i trygga händer. De övervakade blödningen under några timmar samt inväntade en del blodprover. När de ansåg att blödningen minskat till de nivåer de ville se så checkade vi ut och åkte hem. Klockan var då runt 3 på natten och det mesta som kändes då var en tomhet inombords.
Missfall är ju kroppens och naturens sätt att stöta bort något som inte är livsdugligt, något som ändå inte hade haft en chans. Det var helt enkelt inte meningen detta. Samtidigt så är det så klart välidgt ledsamt, vi hade ju gått rätt lång tid nu och sakta men säkert börjat ställa in oss på detta, längta och se framemot det.
Det är bara att sörja, vara ledsen ett tag och sen se framåt igen. Ge det tid att sjunka in, förstå, smälta och bearbeta. Antagligen kommer det att gå lite i vågor, som barnmorskan sa igår (vi var in på ett rutinbesök för at diskutera och gå igenom det som hänt på akuten natten innan), så kommer det antagligen att bölja lite fram och tillbaka hur vi känner oss. Det kommer lärdomar och insikter från detta också. Missfall är ju så vanligt, det känns tryggt att veta och nu när detta hänt märker vi hur fler och fler träder fram och säger ”vi har också haft” missfall. Just nu måste det få ta sin tid, både psykiskt och fysiskt.
Fredagen
För ovanlighetens skull hade vi program för fredagkväll (det var det där med att sociala dörrar öppnats….), vi var hembjudna till en barnfamilj. Blandade smårätter (tapas) serverades och diskussionerna flöt på lättsamt och obehindrat även fastän vi inte känner varann. Det pratades bla barn och tvåspråkighet (värdparet är spansktalande) och hur det mer eller mindre är ett heltidsjobb att försöka få barnet tvåspråkigt även om man tycker det vore vara så enkelt då båda föräldrarna i familjen pratar spanska (som i det här fallet) men hur starkt majoritetsspråket i samhället (engelska i det här fallet) lätt tar över för barnet.
M tyckte de hade så fint och städat, trots småbarn och två heltidsarbetande föräldrar (hur orkar och hinner ni???). Svaret var ”cleaning lady” (städhjälp) vilket ju är väldigt vanligt här för de med lite bättre inkomster och där båda två är heltidsarbetande.
Ni vet när man innan en bortakväll säger till varann, när man är i färd med att göra sig klar och åka iväg till middagen/bjudningen/festen, så säger man till varann ”vi blir inte så sena sen, vi försöker komma hem rätt tidigt va”. Båda är överens, båda känner sig lite trötta och slitna redan innan man kommit iväg. Men sen…väl på plats är det så trevligt, timmarna rusar iväg och man är hemma långt senare än Askungen. Ett gott betyg på såna kvällar.
Lördagen
Sovmorgon följt av gemensam långpromenad till strålande sol. En fin höstdag. Skippade lunchen, tog tidig middag på närliggande (men lite småtråkiga) kedjerestaurangen Macaroni Grill. Via mataffären på väg hem för att köpa efterrätt (Ben & Jerrys glass Half baked och en bytta Mudslide av samma märke). Hemma igen blev det en lugn, skön och slapp kväll med glass och dvd-filmer.
Söndagen
Pga de där hemma tydligen ändrat till vintertid redan den här helgen vann vi en timme och M gjorde sina söndagssamtal på skypen. Grått, mulet, trist och rätt kallt där ute. Gemensam tacosmiddag. Förberedelser inför måndagens underskrivande av det omfinansirade bostadslånet.
Rätt bra service beträffande det, notarien som är den som har alla lånepapper kommer hem till oss privat för underskrivning av alla lånepapper så vi slipper åka iväg till banken. Hela den här processen för refinance (omfinansiering) av huslånet påbörjades i april men först nu är det godkänt och igenomklubbat…. Ett litet ”problem” som stoppade upp det hela ett tag var strulet med att vi inte var permanent residents (inte hade grönt kort och var permanenta invånare). Men när vi alldeles nyligen fick de korten så blev det också fart på det byråkratiska kriget. Nu är allting klart. Och ja, vi är alltså nu även fullvärdiga gröna kort-innehavare 
Lite mysko dock att en sån där värdefull handling som det gröna kortet (som inte är grönt förresten) kommer med enkel och vanlig brevpost i ens brevlåda…
Nu är nästa plan att om x-antal år söka om medborgarskap, det är nog nästa målet nu och dit vi strävar. Tror jag. Jag hade inte brytt mig tidigare direkt men med tanke på att vi antagligen snart får ett barn här som blir en lill-amerikan så känns det viktigare och tryggare om vi som föräldrar också har medborgarskapet. För blir det så i framtiden att vi bor i Sverige och det vuxna barnet en dag vill tillbaka hit och ser sig en framtid här, då ger det ju oss som föräldrar en annan frihet om vi också är medborgare. Ett långsiktigt säkerhetstänk är väl alltså det som skulle motivera ett medborgarskapssök i framtiden. Men en dag i taget.
Ha en riktigt bra vecka!
Jag måste dela med mig av en ny erfarenhet som kanske inte chockat mig men ändå fått mig att reagera rätt starkt.
Jag är 33 år gammal, dvs inte alls särskilt gammal i dessa tider då kvinnor får barn (även sina första barn) betydligt senare än då jag själv kom till. Jag upplever dock nu, när jag är gravid, som att jag plötsligt blir ”någon”, jag räknas med på ett helt annat sätt av såväl okända som av de (få) jag känner här. Det gör mig lite ledsen, är man verkligen ”ingenting” om man som kvinna inte har barn. Är en ”riktig” kvinna en person som har barn. Det verkar nästan vara en lättnad höra en kvinna väntar (eller har barn), för då kan man placera in henne i ett fack, hon är ”normal”. Har du barn-frågan ska ju inte vara nåt man ska behöva försvara eller förklara varför/varför inte.
När jag berättat om graviditen i olika sammanhang för människor här så upplever jag en annan omfamning och tillhörighet, som att ”grattis, dunk dunk i ryggen, nu är du en i klubben. Välkommen in”. Min granne är en av dem som blivit helt annorlunda mot mig, hon hör av sig ofta, bjuder numera in mig på diverse olika aktiviteter (där andra mammor är inblandade och där jag tidigare inte haft tillträde på samma sätt). För att ta ett exempel. Bland de som har barn (vilket ändå är många när folk passerat 30-årsåldern, även om som sagt folk får barn senare idag) välkomnas man in i en gruppgemenskap på ett helt annat sätt. Bland de som inte har barn, får man istället ett avståndstagande och lite av det här ”ska du bli en av de där mammorna nu …”. Underförstått att man ska bli en annan person än den man är nu. Lite samma fenomen som när singlar som blir par får frågor från de som fortsättningsvis är singlar, om man ska bli en sån där nu som bara är med sin partner och glömmer sina vänner.
Att av frivilligt eller ofrivilligt val leva som barnlös, det är baske mig lite provocerande. Idag är det väl ingen som bryr sig om nån är gift, sambo eller ogift. Du kan ha en livslång partner du bor särbo med, det är väl inget märkvärdigt. Du kan vara 40+ och vara singel, det är inget märkärdigt det heller, du är inte onormal eller konstig ungkarl. Många bastioner har fallit. Men jag tror inte tanken på kvinnan som mor fallit, det är nog fortfarande något man förväntar sig att alla ”normala” kvinnor ska vilja och vara.
Min personlighet och mitt vemodiga sinne behöver hösten. Jag skulle ha svårt att leva och klara mig utan den här årstiden, tror jag. Jag välkomnar regnet, rusket och mörkret. Hallelujah! Vi har fortfarande rätt varmt, runt 17C har det varit mer eller mindre hela förra veckan. Nätterna är dock kalla, värmen är på ”on” men den surrar inte alls igång då det fortfarande är så pass varmt. Det är dags för lite förändringar här inne känner jag, lite nya höstgardiner och kuddar kanske. Inte bara byta garderoben till höst-och vinter utan även ge hemmet en ny höstskrud. Vi går nu in i The Holiday Season som det kallas här. Hösten är full av högtider som ska firas, det börjar med Halloween, stora Thanksgiving och sen förstås julen. Jag tycker mycket bättre om höstsäsongen här i Amerikat än den nordiska. Å andra sidan tycker jag mer om vårsäsongen ”där hemma” då den är full av mysiga högtider som påsk, valborg och midsommar.
Det här är vår närmaste park, här traskar jag dagligen. I vårskrud och höstskrud. Då vi bor nära många företag och arbetsplatser så ser man lunchtid här en hel del folk som går omkring med sina jobbrickor/passerkort. som passar på att röra på sig lite på lunchen. Många joggare syns året runt, mer eller mindre. M har berättat att många kollegor joggar ca 30 min på lunchen, snabb dusch och sen medhavd lunch vid datorn.
Det finns många friskusar här, vilket jag tycker om. På M’s jobb har de även tillgång till gratis träningslokal som är riktigt fräsch och välutbyggd. Kanske pga den stora mängden indier samt andra utlänningar? Men hans jobbcampus lunchrestaurang har ett stort utbud på hälsosammar mat än de vanliga food courtsen annars ofta har, mycket wokat, indiskt och asiatiskt t.ex. M har gått ner i vikt/hållit sin vikt under USA-åren, däremot gick han upp 4 kg på semestern i Sverige Intressepil för utomstående….men jag tycker det är kul att reta honom för att han gjort tvärtemot alla andra, dvs går upp i vikt i Sverige…
Jag blir alldeles varm och upprymd av alla fina höstfärger…
Nu dimper det ner massor med reklamkataloger med julpynt (samt Halloween och Thanksgiving – höstgrejer). Jag blir ofta väldigt inspirerad av de ”dyra och fina” butikernas pynt och dekorationer, sen försöker jag dock hitta billiga lösningar i billigare affärer och skapa min egen look.
Många har höstfixat så fint, spana t.ex. in Annikas höstpynt och Halloweenbilder. Själv har jag inte kommit långt eller mycket alls, sommarblommorna i fönsterbrädan är i alla fall ersatta av höstblommor i orange.
….en runda till Ikea resulterade i alla fall i påfyllning av värmeljus, vilket är ett måste den här tiden på året. Det bränns stora mängder ljus hemma hos mig under höst och vinter. På Ikea var det full julrulle, passade på att bunkra upp lite glögg, julmust och Paradis då jag vet från tidigare år att det tar fort rätt snabbt.
Jag ska troligtvis på barn-halloween-fika, med uppdraget att ta med lite söta godsaker. Har köpt lite läskiga (?) muffinsformar, servetter och stenciler (heter det så på svenska).
…..idag ska jag äta lunch med maken, vi ska gå till en intilliggande indisk restaurang med helt underbart god mat. Vi försöker luncha ihop någon gång i månaden, det är mysigt och ett bra tillfälle att äta ihop på vardagarna då vi ju som bekant inte har traditionen att äta middag ihop. Ha en riktigt bra tisdag/onsdag (beroende på när du läser detta)!
Hörrni, fredagstemat är i frysen för mig just nu. Jag pausar oktober ut och så kanske jag är regelbundet tillbaka längre fram.
Det kom ett mail….där mailskribenten undrade om jag nu ska bli en sån där jobbig typ som bara kommer att ha graviditet och barn på hjärnan och bara vilja prata om sånt. Det kommer jag inte att bli, definitivt inte! Men det kommer ju inte heller vara så att det här med att vänta barn och hela familjebiten inte kommer att vara en del av det jag tänker på, pratar om och ventilerar. Men är det inte så överlag, oavsett vad det handlar om, det är alltid lite irriterande om en person går 100% upp i någonting och ingenting annat får plats att diskutera. Om det så handlar om barn, jobb, husdjur, stickning eller vad det nu kan vara.
Det känns som en fördel att ha tillgång till två världar, kanske kunna plocka lite härifrån och därifrån. Det jag tänker på är att det ska bli väldigt intressant att jämföra med råden här och de som lämnas i det gamla hemlandet. Då jag har många kompisar i gamla hemlandet som har småttingar och kan berätta för mig, jämföra med mig. Det som presenteras som saninngen med stort S här, behöver ju inte vara det som det uppmuntras till där. Jag har redan märkt en sak, nämligen detta med hur nyfödda bebisar ”ska” sova. Här verkar de strongt rekommendera och lära ut att man ska ”swaddle” sitt barn. De lär ut det innan man lämnar sjukhuset. Det betyder att man lindar in bebisen i ett täcke.
Foto från parenting.com
Av det jag hört av mina kompisar med barn hemifrån så sover nyfödda och bebisar under vanligt täcke. Här verkar de starkt avråda från att bebisar ska sova med täcke förrän de är äldre. Vad som är bäst och mest rätt, det tvista de lärde om. Men intressant hur olika råd och hur varje land/ställe tycker så klart att just vårt råd är det vettigaste och som stöder sig på den rätta och bästa forskningen….
Överlag är de rätt ”på” och hetsiga tycker jag, det är ju lååångt kvar av den här graviditeten och än kan mycket gå fel och göra det inte blir en fullgången graviditet med en frisk födsel. Redan under första inskrivningen frågade de vad jag ville ha för smärtlindring under förlossningen, om jag bestämt mig för amning eller inte. Kurser för diverse saker blir snabbt upptecknade, även om de går i mars. Snabba puckar.
M och jag har även på skoj börjat spåna och leka med tanken på vad barnet skulle kunna heta. Speciellt M är väldigt intresserad av det här med namn och att fundera på det, det kanske är ett sätt för honom att få det hela att kännas mer verkligt. När hans förslag på namn som jag absolut inte kan tänka mig, när mina förslag på namn som han satt in sitt veto mot. När vi stött och blött och fått ner det till en liten grupp namn där vi båda kan TÄNKA oss alla namnen så ser det ut så här. Det finns två favoriter för såväl pojk som flicknamn, men de avslöjar jag nog inte här. Men blir det en pojke är vi nog 99.9999% överens om vilket namn det blir, ett namn där känns helt rätt. Flicknamn är svårare, där är det inte helt lätt. Samtidigt som det där finns fler kandidater.
Pojknamn:
Oscar
Philip
Gustav
Flicknamn:
Victoria
Sonja
Emilia
Emelie
Sofia/Sophia
Karolina
Olivia
Rebecca
…..Som ni kanske noterar är alla namn gångbara på både engelska och svenska vilket är ett viktigt krav.
…..nu är det nästan två veckor sen jag kom tillbaka och plötsligt känns det som minst en månad sedan. Underligt hur fort och smidigt man kommer in i det vardagliga igen, även om vaccumet känns väldigt konstigt de första dagarna. Det är ändå med lite fräscha ögon man ser allting igen.
Största aha-upplevelsen: Jag vet att detta sagts av många andra utlandsboende tidigare, men det ÄR ju verkligen så att folk där hemma är så mycket trendigare, välklädda och slanka. Jag hade nästan glömt bort det, men sluskarna med säckiga mysbyxor i mataffären är ju i princip noll.
Bilparken: Så lustigt hur gatubilden kan se så olika ut. Nästan inga trucks (flakbilar) alls. Saab och Volvo var om vartannat. Jag roade mig ibland i trafikljusen, då vi stod vid rött och såg passerande bilar med grönt köra förbi. Jag roade mig med att räkna hur många bilar i bilkön som INTE var Saab eller Volvo. … Överhuvudtaget mer europeiska bilar, Citroen, Peugeot och Opel t.ex. har jag nog aldrig ens sett här.
Servicen & artigheten: Amerikaner är bara världsbäst på service, även dålig amerikansk service är många gånger bättre än lysande nordisk service. Det får man bekräftat då man lämnar Amerika för en tid och får se annat. M som även åkte en runda till Norge påstod att norsk service var t.om. sämre än svensk och åländsk (hur det nu är möjligt…).
Buffligheten: Man må vara ett artigt köande folk, men jag tycker inte det riktigt stämmer. Buffliga människor som trycker och pressar på, i köer kunde jag känna den bakom mig andas i nacken på mig. Jag vet inte om det är inbillning, men jag tycker amerikaners personliga sfär och de måtten man ”ska” hålla sig ifrån varann är större än svenskars/nordbors. Kundvagnar som körs in i ryggen på en av nån som irriterat vill komma förbi, hur vore det med ett ursäkta får jag komma förbi…
Positivaste överraskningen: Vem sa att det bara är nordisk sommar som är nåt att ha….hösten, den fina septemberhösten är ju helt enastående.
Konstigaste affärsrådet: Vi köpte lite Diesel jeans, tvättråden de gav (stod även uppsatta lappar i butiken) var att jeans helst inte ska tvättas först efter 6 månader för att hålla sig allra bäst. Vem vill inte gå med otvättade jeans i ett halvår…
Godaste: BRÖDET!!! Det amerikanska fluffbrödet är ingen höjdare, även om jag i ärlighetens namn hittat riktigt bra bröd här. Hade jag varit rik hade jag haft en privatjet att komma över med gott, färskt, mörkt bröd titt som tätt.
Mystiska förändringar: Naturligtvis har inte allting stannat och upphört sen jag flyttade, men det känns ändå konstigt att se hur saker och ting förändrats. En ny butik där, ett nytt hus där. Det ska ju stå stilla, ingenting där hemma ska förändras. Det ska se ut, kännas och vara precis som i barndomen… Det ska gå att känna igen sig, vara precis som när man lämnade…
Bästa tv: Vi glodde på en del tv mellan varven, bla Idol på svenska TV4. Jag har aldrig kollat på det tidigare, men det var ju hur bra som helst! NU ska jag helt klart börja kolla på Amerikanska Idol när det kör igång, hur har jag kunnat missa ett så här bra program…
Bästa designen: Det slår mig än en gång att nordisk design är världsklass, så vackert. På allt från ljuslyktor, glas, dukar till möbler. Med mamma var jag inne på möbelvaruhusen Mio möbler och Europamöbler och jag hade lätt kunnat ta med mig allting i affären. I en klassisk amerikansk möbelbutik kanske jag på sin höjd kan tänka mig en möbel…
Likheten: Det är väldigt homogent i det kära hemlandet, så väldigt lika på alltifrån hur folk går klädda, ser ut, tänker, lever, resonerar. Detta är svårt att förklara, kanske kan bara en utlandsboende förstå vad jag menar? Men det är väldigt lågt i tak där hemma, allting ”ska” vara på ett visst sätt för att vara rätt och riktigt. Här finns det betydligt mer variationer, man kan leva lite som man vill och tycker utan att nån rycker på ögonbrynen eller reagerar. Det är ok börja jobba med en baby som är 2 månader gammal, samtidigt som det är ok att vara hemmamamma resten av livet. Det finns inga rätt eller fel, bättre eller sämre. Det finns färre måsten och osynliga regler hur man ska göra och leva sitt liv, det är ett betydligt mer individuellt samhälle och individuella värderingar som råder här. På gott och ont så klart men jag upplever det ur mitt perspektiv som 95% positivt. Det här blev jag igen påmind om under semestern. Jag tror det här är en av de saker jag skulle ha svårast att vänja mig vid igen om jag flyttade tillbaka.
Jobbigaste: Flackandet från stuga till stuga, en natt här, en annan natt där. Kappsäckslivet hade känts mindre om det varit en fast bas hela tiden, t.ex. om vi haft en stuga där vi bott och alla andra fått komma dit för att hälsa på oss Drömma går ju…
Världens mysigaste hem: De nordiska hemmen är så vackert inredda, det är helt fantastiskt hur fina hem både utvändigt och invändigt det finns där hemma. Flera vänner har flyttat till vackra hus, och du milde vad fint de fått. Jag riktigt njöt av att sitta i deras ljusa, fina, nordiskt designade kök och äta kladdkaka med dumlekola i botten, serverad på fina Rörstrandstallrikar med äppelträden svajande utanför köksfönstret. Att vara en del av vardagen, det var bland det bästa med besöket. Såväl i kompisumgänget som familjeumgänget.
När jag nyligen var hemma på besök så hälsade jag samtidigt på en kompis som låg på BB. I den vevan travade jag runt en del på sjukhus, det jag noterade var alla uppsatta lappar i hissar, på pelare runt om i sjukhusgångar osv. Lappar med text och budskap om riskerna med svininfluensan och att pga det hotet så hälsar inte längre patient och läkare hand i hand. Den senaste veckan här hemma och tillbaka i USA har det blivit lite mer spring för mig på läkarmottagningar, inte någonstans här har jag sett liknande åtgärder. Det har skakats hand på vanligt sätt och överlag så tycker jag alla jag varit i kontakt med haft en väldigt avlappnad och lugn inställning till svinisen. Som gravid tillhör jag dock nu en av riskgrupperna och kommer vara en av dem som får tillgång till vaccinet först. Här i Oregon kommer de att göra så här:
Läkarmottagninarna kommer att öppna sk vaccinationscentraler, alla de som tillhör riskgrupperna kommer att prioriteras och ha förtur i den första vaccinationsvågen. Övriga får vänta tills riskgrupperna fått sitt. Nya vaccinationsdoser kommer att komma in hela tiden, så på sikt ska det räcka till precis alla. Enligt det alla sagt på de olika mottagningarna jag varit till, är att svinisen är lindrigare än de tidigare trott men att den kommer hålla i sig och vara i omlopp betydligt längre än man tidigare trott. Det de sagt till mig är att den kanske kommer härja runt i flera år. Så tids nog kommer precis alla som vill (inte bara riskgrupperna) att ha fått vaccinet.
Riskgrupperna här definieras som:
1) alla gravida kvinnor 2) alla män och kvinnor t.om. 25 år 3) alla som i sitt hushåll lever och är nära en bebis som är 6 månader eller yngre.
Helgen som passerade var en lugn men mycket skön helg. Numera är jag så oerhört trött, vid 8-tiden på kvällen känner jag mig som en klubbad säl som bara vill sooooooova. En trötthet som inte går att stå emot utan det är bara att ge efter. Vi köpte några svenska filmer i Sverige, har sett de flesta nu. Män som hatar kvinnor tycker jag var riktigt bra, sevärd. Men boken är bättre, mer detaljerad (som så ofta). Filmen Johan Falk, Gruppen för särskilda insatser var jättebra. Men så älskar jag svenska deckare också, är inte så kräsen eller kinkig med kvalitén på de filmerna
Vad smakar bättre till svensk film än Polly och lösgodis….
Jag nämnde kort i ett tidigare inlägg att resan och semestern varit omtumlande och att mycket hänt på sistone som påverkat allt. Jag ska utveckla det lite mer här och nu.
Det är nämligen så här att om allting går som det är tänkt så ska vi bli föräldrar!
Dagen innan jag skulle åka hem på semester fick vi reda på att jag är gravid! Det var oväntat (därmed inte sagt det är mycket välkommet!). Plötsligt rördes allting upp, tusen och en frågor och känslor virvlade runt i huvudet. Det var nästan en känsla av chock och stor overklighetskänsla faktiskt, jag vet inte annars hur jag ska beskriva det. Därmed inte sagt det var alla dessa reaktioner och känslor på ett negativt sätt. Rädslan och hjälp vad händer nu var ändå i grunden positiv och förväntansfull. Jag kan dock helt klart förstå nu varför en graviditet är 40 veckor, åtminstone känner jag att jag behöver den här tiden att smälta, förstå, vänja och ställa in mig på att ett nytt kapitel i livet ska börja.
I alla fall, plötsligt står vi där med ett positivt graviditetstest, resväskorna packade och det kändes lätt kaosartat. Vi hann knappt prata igenom eller smälta det här förrän vi skildes åt till varsitt håll. Jag började fundera på och blev lite bekymrad över hur de kommande veckorna skulle bli, om jag kanske plötsligt skulle må dåligt och få resan ”förstörd”, oroade mig för flygresan hem tillbaka hit osv.
Vi skulle aldrig ha berättat något så här tidigt, så här tidigt känns det för skört, bräckligt och allting kan hända. Men då vi nu åkte hem och skulle stanna hemma på en lång semester så kändes det helt fel och olustigt att ljuga och mörka om det . Att snirkla in sig i lögner varför inte ett endaste litet glas vin kunde intas t.ex… Så…vi kom hem och hade med oss en glad och oväntad nyhet för familjen och vännerna. Resan hade därmed redan börjat helt annorlunda än jag planerat.
Det var ju mycket jag ville hinna med på resan, folk att träffa och saker att göra. Efter redan första veckan insåg jag dock att jag måste slå av på takten och tänka om lite vad gällde den här resan. Jag fick kramper och en miniblödning en kväll, en enorm trötthet slog också till och jag kände då att nej, så här kan jag inte fortsätta utan jag måste ta det mer lugnt och försiktigt nu. Det var då vi bestämde att skippa en del av planerna och ta det mer lugnt.
Idag är det en vecka sen vi kom hem igen och sakta, sakta börjar detta sjunka in. Samtidigt som det fortfarande känns oerhört svårt att riktigt ta till sig och förstå. I tisdags var vi båda på det första inskrivningsbesöket hos en barnmorska. De frågade standardfrågor som när var mensens sista dag, röker ni, kromosomskador i släkten med mera mera. Det togs blodtryck, urinprov och 4 rör blod (varpå jag nästan svimmade och fick ett eget rum att ligga i där de tog så väl hand om mig med kalla handdukar, äppeljuice och omtanke – jag är i trygga händer, det känns bra att veta).
Det är fortfarande väldigt väldigt tidigt, mycket kan hända och gå snett men jag väljer ändå att berätta det redan nu. Jag är i skrivande stund i vecka 10 och om några veckor ska vi på nästa besök, då blir det ett ultraljud för screening av kromosomskador. Valfritt och inget obligatoriskt men vi har valt att göra det.
Känslorna pendlar mellan pirrig och förväntansfull glädje och förväntan, blandat med hjälp, vad har vi gett oss in på, hur kommer livet att förändras nu och är det här verkligen något vi fixar… Helt utan kontroll, helt utan att kunna påverka eller styra. En oviss framid jag inte vet något om, att vara tre istället för två och ha det ansvarsfulla arbetet som föräldrar. Det är helt klart en nya era som väntar och det känns både fantastiskt roligt och skrämmande. Allt på samma gång!
Sannolikt kommer bloggen framöver handla rätt mycket om allt som rör graviditet och barn, det är ju de saker som upptar och antagligen (om det här går vägen) kommer att uppta mycket av mina tankar de kommande månaderna. Jag kommer införa lösenord snart, inte för alla inlägg men vissa inlägg kommer jag vilja ha låsta och mer privata. Återkommer med info om det senare.
Nu vet ni i alla fall vad som är på gång här borta hos mig
Tack för alla kommentarer på förra inlägget!
Hemma igen!
Helgen har ägnats åt att försöka få dygnets timmar på rätt igen, tvätta, handla mat och bara ta det lugnt och försöka landa i att vara tillbaka i vardagen igen. De första dygnen var rätt förvirrande, men nu efter några dagar tycker jag att både själ och kropp börjar landa igen.
Den tydligaste insikten från resan är nog en insikt som inte på något sätt är ny, men en insikt som bekräftats och stärkts än mer efter den här hemresan. Jag känner starkt att jag verkligen har två hem, mitt ”riktiga” hem och vardag är ju här. Det var till mitt hus här, min säng, rutiner och vardag jag började längta på slutet då det blivit lite tröttsamt leva ur kappsäck och flacka runt så mycket. Jag känner ju att jag trivs väldigt väldigt bra här, med vårt liv och vardag. Det här är hemma, helt klart. Vi har ett gott liv här, ett liv vi trivs med och tycker om. Det har inte förändrats på något sätt utan känns lika mycket så nu som innan.
Däremot, vad jag starkt också känner är att Sverige/Åland ÄR hemma i mitt hjärta, det känns MYCKET starkare så nu efter resan. Därmed inte sagt det gör att min starka hemmakänsla här, att mitt liv här försvagats eller ifrågasatts. Tvärtom. Det har gjort mig tryggare att känna och veta att så här är det: jag har helt klart två hemma och jag BEHÖVER verkligen båda.
Hur skulle jag inte kunna vara påverkad och berörd av det språk, kultur, platser, människor och upplevelser jag levt med i trettio år. Det som format mig, påverkat mig till att vara den jag är. Där min historia finns, där alla mina härliga nära och kära finns. Hur skulle det inte kunna vara en stor del av mig och mitt hemma . Det är klart att det är viktigt och kommer så alltid att vara. Det är hemma där också. DEN insikten har förstärkts nu. Jag tror också att för att någon här riktigt ska kunna förstå och känna mig till 100% så måste de också förstå att jag flyttat inte bara från en stad till en annan. Utan att jag faktiskt flyttat från ett annat land och lämnat allting där bakom mig. Man kanske inte kan begära att det ska förstås, men jag förstår och inser verkligen hur mycket det betyder för mig, präglat/präglar mig och betyder så mycket.
Jag tänkte innan, funderade om det skulle kännas jobbigt komma hem. Om det skulle riva upp en massa tvivel på om jag gör rätt som bor här, om det plötsligt skulle kännas jobbigt. Det gjorde det inte. Vårt liv här känns lika rätt och riktigt som innan, inga tvivel har såtts. Däremot känns det SAMTIDIGT så fullkomligt rätt och riktigt att vara och vistas där hemma också, helt självklart och fantastiskt. Jag har två hemma just nu, så är det bara och det fattar jag än mer tydligt nu. Det gör mig trygg. Jag behöver inte vara rädd för någonting, jag vet vad jag känner. Det betyder inte att jag inte satsar fullt och helt och hållet här och nu, där jag lever och bor. Det gör jag definitivt. Jag konstaterar bara att javisst kan man behöva, älska och verkligen ha två hemma. Allting där hemma känns efter besöket nu ännu viktigare att vårda, ta vara på och faktiskt att åka hem oftare också. Det hoppas jag kan vara möjligt. Jag har också insett igen hur många fantastiska människor som finns där hemma, känner mig och tycker om mig.
Vänskap
Jag har insett, verkligen igen förstått och insett vilka fantastiska vänner jag har. Vänskaper som är djupare och större än någonting jag hittills lyckats skapa här. Det är inte ens en västanvind jämfört med de vänner jag har där hemma. Utan syskon och med extremt liten släkt har mina vänner från förr en väldigt speciell plats för mig, de är helt enkelt delar av min familj. Den här insikten slog mig med full kraft under besöket, vilka fina människor jag kan kalla vänner. Samtidigt gör det mig ledsen, för jag blir medveten om att jag här faktiskt saknar riktigt goda vänner på samma nivå som de jag har där hemma. Jag hoppas och önskar att det kommer det också med tiden. Det här fina kortet och kärleksgodiset fick jag av en vän där hemma.
Skogens guld. Hösten är fantastisk på de nordligare breddgraderna, de bågnande torgborden med kantareller på Hötorget i Stockholm var bland det allra första jag såg dag två.
Åka tåg och läsa svenska tidningar, DET var det mycket länge sen jag gjorde. Barnsligt roligt!
Bland raderna på Pocketshop, så mycket intressant och spännande. Naturligtvis kollade jag bara på svenska författare.
Torksnurran hos mamma på Åland, såna här finns ju i allas trädgårdar. En syn jag aldrig ser här, det är ju de små självklara vardagssakerna man ser och upptäcker mer när de inte längre är just självklara vardagssaker. Härligt med kläder som torkats torra utomhus, doftar så gott.
Hösten är så fin. Det här är från en strandpromenad på Åland, turistströmmarna är borta den här tiden på året och det är bara lugnt och skönt.
Det har ätits så mycket gott. Alla har bjudit på festmåltider varje dag och det har mumsats på såååååå mycket smaskens att det på slutet började längtas hem till egen mat och vatten och bröd. Rökt lax och pepparrotsost blev det en kväll, helt i min smak.
Det blev aldrig bilresa till glasbruken i Småland. Däremot bar det av en dag mot Gustavsberg söder om Stockholm och Iittalas fabriksbutik där. Mycket trevligt!
FIKA!!!!! Hederliga mazariner och annat gott fikabröd.
Suddig bild genom glasmontern, men det är en smarrig räkmacka som ligger där och lockar.
Mockarutor, Kärleksmums, Snoddas och allt vad de nu heter. Svenska/åländska bakverk är verkligen goda, de är inte sådär förfärligt äckligt söta som amerikanska.
En kväll var det fotboll på Söderstadion. Globen syns läcker i bakgrunden.
Lite arbete blev det också. Vi rensade, tömde och grejade om bland våra förvarade möbler och saker som finns i ett hyrförråd/lager.
7 kubikmeter förvaring är tomt.
….och slutresulatet blev bara en låda istället för två tidigare.
Det är ju skillnad på vad man gör sommar eller höst, inget sitta ute i solstol eller bada som gällde nu. Men innesittar höstmys är minst lika härligt. Jag tycker det var väldigt lyckat åka den här tiden på året, höstvädret var dessutom superfint hela tiden.
…….det bidde nästan inget alls skrivet under semestern, tiden har inte räckt till och prioriteringarna varit annorlunda. Ledsen för det!
Det är så oerhört mycket som hänt, så mycket så det är inte klokt. Jag får längre fram skriva mer detaljerat, men inte än eller nu.
Det är bara några få dagar kvar nu, på torsdagmorgon flyger vi tillbaka igen. Veckorna har rusat iväg. Vädret har varit helt fantastiskt från första dagen till skrivande stund (även om det de senaste dagarna blivit betydligt kyligare). Septemberluften, stämningen och atmosfären är helt underbar. Vardagskänsla råder, men bara på ett positivt sätt.
Det har som vanligt inte hunnits med allt jag velat eller önskat, på samma gång tycker jag också det avverkats en hel del och mycket har upplevts och njutits av. Det har stundtals känts stressigt och sådär hetsigt jag inte vill ha det. Men, men…. det är väl bara att inse det blir ofta så, göra det bästa av det. Bilder och mer detaljerad rapport kommer senare, när jag är hemma i vardagen igen. Just nu är det blandade känslor, en känsla av att det ska bli skönt komma hem till sin egen säng, inte leva ur kappsäck utan ha sina egna rutiner och vardag igen. Samtidigt som det känns vemodigt och ledsamt lämna allting här. Hejdå är aldrig roliga att göra…
Men det är SÅÅÅ mycket som hänt, den här resan blev mer omtumlande och annorlunda än jag trott innan. Mer om det senare.
På återhörande i slutet av veckan.
