Portland

Här ute i förorten lever vi glatta livet, det är väldigt sällan vi åker in downtown Portland. Vet inte varför, men behovet finns inte, lusten saknas… När vi bodde i Solna åkte vi ofta ofta in till Stockholms innerstad. Jag kan inte påstå vi direkt hängde i downtown Solna… Men här är det ett annat beteende och livsstil. Överlag tycker jag förortslivet skiljer sig rätt mycket, förorterna känns mer som egna städer än trista förorter.

Mount Hood, det mäktiga sovande vulkanberget som man ser från de flesta håll i och kring Portland.

Portland, även kallad City of Roses. Portland Metro Area har ca 2.3 miljoner invånare. Norra grannen Seattle (drygt 3 timmars bilresa norrut) har 3.4 miljoner.

Utsikt mot downtown Portland.

Överlägset bästa svepande utsikten över Portland och för att få ett fågelperspektiv har man vid Pittock Mansion.

B&B i Jacksonville, Oregon

 

Jag fortsätter belasta er med det sista reseinlägget från vår 4:e juli helg (det var ju ett tag sen den ägde rum nu…)  Jacksonville i Oregon är, som ni som läst mina tidigare inlägg därifrån, ett ställe som jag tagit till mig. Målad väggkonst och väggreklam tycker jag är så häftigt.

Jacksonville består av massor av Bed & Breakfast, precis som ett sånt här ställe ska ha (det ska inte finnas en uppsjö av fula, betongliknande kedjehotell i en sån här stad). På bilden syns ”vårt” B&B, jättemysigt ställe. De flesta B&B har som regel att man inte får bo med barn, vilket jag förstår till fullo. Det är rätt svårt hitta B&B som tillåter barn, inget problem för oss i rådande situation dock. Just Jacksonville hade dock några trevliga B&B som tillät ”lugna barn” (hmmm, kanske inga skrikande bebisar i alla fall).

Vårt badrum med tapet båda på väggar och tak, romantiskt, mysigt och gammaldags. Renoverad enligt gamla ritningar. Inget som jag själv skulle vilja ha i mitt hem, men ack så trevligt och härligt övernatta i en miljö likt denna.

 

 

Jacksonville är känt för sina utsökta restauranger och goda mat, vilket annars inte är så vanligt för små byar och städer av den här storleken.  Det kanske inte ser så kulinariskt ut på bilderna, men vi hade en fin-fin måltid vid en uteservering (många restauranger har mysiga uteplatser på innergårdarna, med kulörta lyktor som hänger och sprider stämning samtidigt som sommarnatten är lagom varm och sval att njuta av – precis som i en resekatalog…). Jag drack rosévin och blev påmind om att man borde verkligen dricka rosé oftare, fläskfile med äppelrisotto och syrlig äppelsalsa (menyn hade det beskrivet tjusigare än så) och mumsig chokladfondant (tror jag det heter på svenska, molten chocolate cake).

   

Det vanliga är ju att Bed & Breakfastställen har inkluderat en smarrig och rejäl frukost, dock inte så denna gång och för det B&B vi bodde på. Men det gjorde absolut ingenting, för det var trevligt att tidigt på morgonen då stan fortfarande inte vaknat promenera till ett av många mysiga frukostställen. För att vara en så liten stad hade de väldigt många frukostställen. Som vanligt, alla lokaler och ställen i stan var det gammaldags inrett.

  

Semesterkänslan var hög denna morgon, vi var utvilade, på gott humör, hade fina minnen från föregående dag och upplevelser. Stämningen var god och det var ett sant nöje att inta sin frukost på resande fot och ha det gott på ett så här trivsamt ställe. Att äta gott och unna sig saker är en av de saker jag uppskattar göra på resande fot.

En supergod jordgubbssmoothie började jag med, därefter kom det in på bordet en äggröra med fetaost, tomater, spenat och örter, inbakad i ett tortillabröd (ser inte smaskigt ut på bild men det var väldigt gott).

Från Jacksonville drog vi senare vidare ännu mer söderut, till staden Ashland som ligger nästan på gränsen till norra Kalifornien. Stan är känd för en stor Shakespearfestival som drar en hel del turister under halva året. Vi käkade lunch här, det blev burgare och den sortens road food, supersmarrigt även det.

……………………………………. Trevlig helg till er alla!……………………………………….

Jacksonville – en av flera amerikanska städer med det namnet…

……………Jag fortsätter tvinga er att läsa lite mer om vår långhelgs miniresa till södra Oregon…………….

Jag får fram 10 träffar med städer som heter Jacksonville. Överlag har ju många platser samma namn i USA, vilket kan vara förbryllande och gör att man därför per automatik alltid säger delstatens namn i diverse sammanhang. De större platserna och mer kända är väl det man automatiskt förknippar med ett speciellt namn, t.ex. Portland förknippar man nog oftast med Portland i Oregon. Men Portland heter också 9 andra städer i landet. Det Jacksonville de flesta väl förknippar med det namnet är Jacksonville i Florida. Men vi besökte alltså Jacksonville i Oregon – en superfin plats.

Jag gillar att spana in gatunamn, gärna fota olika gatuskyltar också. I Jacksonville är det vanligt med delstatsnamn på gatorna, rätt charmigt. Så klart finns en Main Street också (typ Storgatan) som det finns i nästan alla amerikanska städer. I en annan stad vi passerade under denna tripp hette alla gator bara en bokstav, typ A street, B street, C street osv. Rätt fantasilöst….men alfabetet kan ju alla så skulle man till M Street och såg E, F osv så visste man i alla fall att man var på väg i rätt riktning…

    

Jag är väldigt förtjust i Jacksonville. Jag är ju en känslomänniska så vad jag tycker om/inte tycker om baseras ofta på känslor. Vad jag får för känslor, hur jag upplever något just där och då, hur jag känner mig, vad för atmosfär  jag andas in. Mitt första besök i Jacksonville gjordes sommaren 2008 då vi och några kompisar hemifrån hade en helt underbar vistelse här. Ett av mina absoluta favoritminnen. Ibland är det farligt besöka sådana minnesvärda platser fler gånger, man kan bli besviken för att det inte känns, upplevs och andas på samma sätt som förra besöket och det man ömt vårdat i minnet. Det är inte roligt om goda minnen krossas då  minnsevärda platser återupplevs och man vid senare besök bara besviket känner ”det här är väl ingen speciell plats, det här är absolut ingenting…”. Alla tidigare positiva minnen från första besöket förstörs då för alltid. Vissa saker och platser kanske man inte ska återse, de mår bäst av att bevaras så de en gång upplevdes och präntades in i minnet.

Jacksonville gör mig dock inte besviken, det är en pärla och numera känns det som en måsteplats att återkomma till varje sommar. En av våra amerikanska sommartraditioner, känner jag nu.  Jacksonville är en k-märkt och historisk liten liten stad med anor från mitten av 1850-talet och guldrushen som då ägde rum på många håll i landet. Jag har besökt många gamla vilda västern städer i USA (då det är ett intresse hos mig och M, i speciellt Southwest-delstaterna finns det många sådana). Många gamla, forna glänsande guldgrävarstäder är idag bara övergivna, dammiga kåkstäder och ett sorgligt kapitel att se. Jacksonville är en (av förstås flera) gamla städer som inte raderats från kartan och övergetts utan som idag är en välbevarad stad, som även fått statusen historiskt landmärke och är extremt välbevarad.

Det ser inte ut så märkvärdigt från utsiden, men byggnaden är gammal och historisk (som allting i Jacksonville), upprustad dock och numera ett supermysigt Bed & Breakfast med tillhörande superb restaurang. Båda Bush-presidenterna har bott här under sina respektive presidentperioder då de varit på besök i stan.

Som jag skrev tidigare så har jag sett flera fornstora byar likt denna som förfallit och bara lämnats att dö när sista personen drog vidare mot nya platser att söka lyckan på. I USA kan man hitta mycket övergivet, landet är så stort så när en plats gjort sitt har man bara lämnat allting och dragit vidare.

Allting i stan ska kännas som för tvåhundra år sedan, det ska kännas autentiskt och spegla stans ursprung. Det är verkligen alla detaljer som gör att stan känns så ”gammaldags”, som t.ex. soptunnorna som inte är några plastiga vanliga moderna varianter utan ser ut så här.

Gatlyktorna är förstås också en annan detalj i gammaldagsstil. Det är detaljerna som gör det…

Alla roliga och fyndiga skyltar till affärer, restauranger med mera. Som t.ex. denna som säger att även damer är välkomna…

Klassiska barberarställen finns förstås, här kunde man få sig en riktig, äkta rakning med rakkniv och enligt gammal effektiv modell. Något taliban-M hade behövt men han envisas med att ha kvar sin ansiktsbehåring så det blev inget stopp här inte.

En annan butiksdörr välkomnar och skyltar med texten ”Din man ringde och sa att du kan ha allting du vill ha”…

Långhelg är melodin – utflykt södra Oregon

 Jag tycker amerikaner är bra på att förvalta kort ledighet och göra en långhelg till något extra (som t.ex. den nyss firade nationaldagshelgen), få den att kännas längre och med mycket innehåll.  Kanske vi amerikaniserat oss lite, men långhelger betyder mycket mycket mer här än vad det gjorde då vi bodde i Sverige. Vi är också (oftast) väldigt bra på att verkligen förvalta dem väl, så de känns längre. På något sätt finns det mindre förväntningar, stress och press runt en långhelg också. Man kan bara njuta, göra roliga saker - på egna villkor. Längre semester, typ hemresor, är ofta förknippade med mer stress, hets och att ”hinna med allt”. Det finns dessutom förväntningar då och man ”ska” göra så mycket för nu är det ju semester….  M som har en speciell position i sin grupp kan dessutom inte enkelt ta ledigt under längre perioder, det finns ingen med hans kunskap i gruppen så är han borta en längre tid måste han jobba som en galning veckor i förväg för att förbereda sin bortavaro, dessutom måste han i viss mån vara tillgänglig under en längre semesterperiod , det gör att det ibland nästan inte känns ”värt” att ta ut all sin semester samtidigt då det krävts så mycket förarbete. Men kortare semestrar som till exempel att plussa på en dag runt långhelger och upp till en vecka är lagom för att han helt ska kunna stänga av jobbet, lämna datorn hemma, inte behöva förbereda mycket för sin frånvaro. Kort sagt, det kan ”ge” betydligt mer i form av avkoppling och semesterkänsla med kortare, spridda ledigheter lite här och där. Men alla är vi olika, behöver och trivs med olika sorters upplägg och varianter.

Lång utläggning…. Här kommer i alla fall lite bilder och berättelse från vår riktigt fina och uppskattade långhelg. 

Man är bra i USA på att marknadsföra sig, ibland blir det lite komiskt. Även de minsta, konstigaste och ”tråkigaste” platser hittar nåt bäst, störst, finast, konstigaste – något superlativ att marknadsföra sig med. Vet inte hur många ”Amerikas bästa småstad” jag varit i eller liknande…. Denna gång gick vår bilresa söderut i delstaten och bland annat ett stopp i Grants Pass (enligt sin egen slogan, Amerikas bästa river town).

Jag hade bokat in en båttur ute på floden Rogue river, båtarna som trafikerar är någon form av proppelerlös båt som inte behöver mycket vatten under sig utan kan glida fram i en miljö som just denna flodmiljö. Fort gick det stundtals, runt 60 miles/hour (ca 96 km/timmen) och det kändes då som ansiktet skulle blåsa bort. Stundtals stängdes motorn av och vi bara gled ljudlöst fram.

Vi hade en både underhållande och väldigt duktig båtförare. För övrigt verkar det vara rätt hårda och tuffa krav bli auktorierad båtförare på en flod som denna, där vattennivåer, strömmar, stenar och en massa annat ständigt föränderligt gör det rätt tufft och kräver erfarenhet och utbildning för att manövrera mellan. Här passerar vi under en bro, strecket på bilden markerar hur högt vattennivåerna varit. Dessa rekordnivåer sker förstås inte särskilt ofta, men varje år är kraftiga vattenstigningar ett orosmoment för de hus som finns längs strandlinjen.

Rogue river är låååång och skiftar kraftigt i utseende längs de olika partierna, den mynnar ut i Stilla havet. Vi passerade bara längs 36 miles (ca 55km) längs floden, vissa delar var väldigt bebyggda och med broar, flotta villor med mera som syntes längs strandkanten. Vissa partier var ödsliga och gav vildmarkskänsla. Emellanåt kunde man se ramper vid strandlinjen, båtramper där folk kan sjösätta sina kanoter, gummibåtar och bege sig iväg ut för att paddla. Mycket populärt sommarnöje, påstod guiden (vi kunde se en drös paddlare under vår tur). Man behöver dock tillstånd, bara en viss mängd människor tillåts vistas på floden per dag.

Utseendet längs floden och naturen ändrade karaktär ju längre in vi kom. Dessutom ändrades strömmarna. Vissa partier hade mer stömmar, medan andra (se bilden nedan) var spegelblanka och mindre strömmar (dock undervattensströmmar som inte gick att se på ytan).

Nu är vi djupt inne i Hellgate canyon (som platsen heter), det här partiet var det vackraste och mäktigaste på hela rutten, jag tyckte det var mycket speciellt, mycker vildmarkskänsla här ute. Precis här spelades förresten thrillern The River Wild (med Meryl Streep och Kevin Bacon) in i mitten av 1990-talet. Guiden berättade en massa om inspelningen och hur de dels manipulerat med landskapet och forslat dit ”fel” växter (landskapet ska föreställa Montana i filmen) och annat. Vore kul se om filmen nu när man sett platsen på riktigt och vet hur det ”ska” se ut…

Det slår mig ofta ofta då vi rest/reser inom USA hur otroligt mycket det finns att se och uppleva, alltifrån öken, hav, träskmarker och storstäder. Jag kan verkligen förstå hur otroligt mycket amerikaner har att se och upptäcka i sitt eget land, att behovet för utlandssemestrar inte är på samma sätt som för oss som kommer från ett litet land och där man rätt snabbt sett ”allt”.

Blöta (på hemvägen gjorde båtchauffören en massa spinning med båten, så vatten stänkte upp och det blev som värsta nöjesparken) men mycket nöjda steg vi iland sen eftermiddag och körde fortsatt söderut till en av mina absoluta favoritplatser: den gamla western-stan Jacksonville som ligger i riktigt södra Oregon och som vi besökt tidigare somrar. En plats som numera faktiskt blivit en sommartradition för oss att besöka, en amerikansk sommatradition vi skapat. Mer om det imorgon.

Vancouver – en pärla

Tänk vad uppfriskande det är att få komma bort från sin egen närmiljö, om så bara för någon enstaka dag. Ibland är det först efteråt, när man är hemma igen, som man inser hur väl man behövde detta. Vi behövde det verkligen den här gången. Det ger energi (även om man också är rätt slut när man är hemma igen, efter intensiva dagar på resande fot). Som sagts hundra gånger förut, det tråkigaste med att jobba i USA är de korta och minimala semestrarna. Desto viktigare att faktiskt ta tillvara på alla röda och extra helgdagar.

Här kommer en lång reseberättelse från vår tripp. Bäst under miniresan var föremålet och slutdestinationen, dvs Vancouver. Jag förstår till fullo varför staden har det goda rykte den har som såväl stad att bo i och som turiststad. Jag tyckte MASSOR om Vancouver. Jag blev inte besviken. Sämst under långhelgen var vädret. Det har varit regnigt, kyligt och snarare känts som Thanksgivinghelg vädermässigt (november) än Memorial Day-helg (maj). Tidvis var det rätt drygt att köra bil i timmar med dimma, dis, regn och dålig sikt. Men det finns ju som bekant inget dåligt väder utan bara dåliga kläder….

Eftersom vi reste med bil hela sträckan så hade vi friheten att inte behöva passa tider och incheckning på flygplatser. Norrut visade bilkompassen hela tiden, färden gick längs motorvägen I-5 som går som ett streck (nästan) från södersta Kalifornien upp till Kanada (där den egentligen fortsätter men byter namn och till det system man tillämpar i Kanada). Här passerar vi Seattle.

Rastplatser är det inte svårt att hitta längs vägarna då man bilar i USA. De är tydligt skyltade, många, lättillgängliga och har massor med parkeringsplatser.

Jag uppskattar verkligen att det är så enkelt och bekvämt att bila i det här landet. Här en rastplats för en kort kisspaus (gratis och nästan alltid rena toaletter är vad man möts av), lite sträcka på benen innan vi fortsatte färden norrut.

Oktantalen i bensinen i USA räknas enligt MON (motor octane number) och i Europa samt Australien i RON (research octane number). Det betyder (översatt och rätt omvandlat) att det som i Europa kallas för ”regular” och är standard (dvs 95 oktanig bensin) betyder omräknat att det är motsvarande ”premium” bensinen i USA. Alltså är standardbensinen 95 i Europa den dyraste ”lyxbensinen” i USA.

Framme vid gränsen och nu är det spännande värre…. Flera kilometer före gränsen meddelar uppsatta vägskyltar och displayer hur lång kötid som just här och nu råder vid gränsen. Inte särskilt långa köer denna gång (snittid under sommarhelgerna vid just denna gränspunkt är mellan 40-90 min), många bås var också öppna så vi köade inte särskilt länge. Jag kan tänka mig att gränsen söderut, vid Kalifornien-Mexiko är betydligt striktare och mer omfattande. Kändes lite som att sitta vid en färjkö därhemma, vänta på att köra fram till incheckningsburen och köra ombord nån Viking Line-färja…

Vid gränskontrollen. Det var vackert och inbjudande runt omkring gränsstationen. Tullbåsen på väg ut ur Kanada och in i USA såg lite olika ut, t.ex. hade det mot den amerikanska sidan mer uppsatta kameror överallt, bommar, särskilda filer för åt sidan tagna bilar. Vi passerade dock enkelt på tillbaka vägen till USA, vi behövde inte ens visa pass vilket kändes lite märkligt då numera alla (även amerikaner) måste ha och uppvisa pass vid gränsen. Våra gröna kort var tillräckliga, så skönt glida förbi och slippa allt tjafs med visumpapper, alla frågor ”vad man ska hit och göra” och istället bemötas av attityd i stil med ”welcome back home” Det här var ju vår första resa med våra gröna kort, så lite pirrigt att se hur det skulle fungera.

Inklusive köandet vid gränsen och en väldigt kort kissa och sträcka på benen paus så tog det oss dryga 7h bilkörning att komma fram till Vancouver. Jag hade bokat ett hotell centralt i Vancouver, vi hade turen (jag menar tur för priserna för alla rum var desamma, oavsett våning, och kunde inte bokas med rumsgaranti, men att bo högre upp kändes ju mycket mer ”värt” hotellpriset än att ha bott på säg våning 3).

Alla hotellrum, oavsett våning, hade tillgång till balkong. Bara ett mesigt smidat räcke och såphala regnvåta klinkersgolv, så det kändes lite halvläskigt vistas där ute. Men läget och utsikten var fenomenal. Många skyskrapor i Vancouver såg ut att ha balkonger. Man vill inte råka släppa ut katten på den balkongen, vips och den är mos 25 våningar nere på gatan…

Hotellparkeringen som samtidigt var public parking (allmän parkering för vem som helst) var dyr. Som jag förstod det är parkeringssituationen och de tydligen ständigt höjda avgifterna och framför allt skatten på p-avgifter en källa till irritation hos många Vancouverbor. För övrigt så hade man en helt annan körstil i Vancouver än den jag upplevt i alla amerikanska städer jag kört i.

M och jag pratade och filosoferade en hel del med hur vi egentligen skulle vilja bo. Å ena sidan drömmer jag om ett hus med tomt, ett idylliskt liv i ett lugnt villakvarter och med allt vad den livsstilen innebär. Å andra sidan kan jag också drömma om ett riktigt metropolboende i en lägenhet högt uppe i en skyskrapa och med det ständiga storstadsbruset, sirener och aldrig sovande stad som kuliss. Det är två vitt skilda världar, två vitt skilda livsstilar. När man byter radhus-och förortslivet mot en tid mitt i smeten i en storstad så påminns av om hur olika de livsstilarna är. Spännande.

Som sagt, helt olika sorters sätt att leva livet, vardagen, rutiner, vanor med mera att leva som lägenhetsboende i en storstad som Vancouver och förortslivet med bil som vi lever. Jag kan känna en dragning till båda sorterna, jag tycker nog det är en frihet med båda sorternas boende. Dock helt olika sorters frihet, olika sorters för-och nackdelar, olika sorters utmaningar och olika sorters belöningar med de båda livsstilarna.

Jag gillade omedelbart Vancouver: stämningen, atmosfären, känslan att bara vistas där. Vi promernade och promenerade (promenadvänlig stad), valde att se så myckert vi kunde av centrala stan och de olika stadsdelarna (gjorde dock ingen särskild aktivitet som museum eller liknande). Det kändes rätt för just detta första besök. Ärligt talat har jag aldrig riktigt känt det där klicket med downtown Portland (som ju är min närmaste storstad), men kände det med Vancouver. Vancouver är Kanadas 3:e största stad, besöks årligen av miljontals turister (turismen en av de starkaste inkomsterna tillsammans med hamnindustrin – Nordamerikas 4:e största hamn).

52% av invånarna har inte engelska som modersmål. Påtagligt stora asiatiska influenser (då hann vi aldrig med Chinatown, Nordamerikas största efter San Francisco). Stan kändes ”rik” och ”ren”, jag tycker inte vi såg nåt ghetto (inte i alla de stadsdelar och förorter vi vistades i). Massvis med flotta bilar, Mercedes verkade ju nästan vara en folkhemsbil… Den här delen av Kanada kändes supertrevlig (kan ju inte uttala mig om övriga landet), jag gillar Kanada vill jag i alla fall utropa efter vårt besök!

De flesta storstäder besitter ju oftast en (eller flera) gröna oaser, har planerade och uppskattade stadsparker som mer är som små skogar än parker och mycket uppskattade bland såväl befolkningen som besökare. San Francisco har Golden Gate, New York har Central Park. Vancouver har Stanley Park (20% större än Central Park, nästan lika stor som Golden Gate Park) – ljuvlig plats. Seawall promenaden, som går runt hela parken, precis vid vattnet, är en favorit bland såväl besökare som (framför allt) bland Vancouverborna.

 

Stanley Park. Vi gick runt hela yttre parken, det tog några timmar. Men man hade ju kunnat gå hur mycket längre som helst, besökt den ”inre” delen av parken osv. 

Den friska havsluften, fiskmåsarna skrik och påtagligheten av Vancouver som en stad vid vattnet blir extra tydlig i Stanley Park. Vancouver är för övrigt en populär filminspelningsplats, den största inspelningsplatsen efter Los Angeles och New York.

Äta bör man…. Lite bilder från lunchen och fikastund en dag. För en kväll hade jag bokat bord på en rekommenderad restaurang (bilderna därifrån blev för mörka, så hoppar över att visa dem) där vi åt supergod lokal mat (fisk och skaldjur). Det var så mysigt bara vara tillsammans, äta gott på en mer flott restaurang, unna sig och ha semester, få tid för varann - det är alltid uppskattat, men ibland lite extra uppskattat och behövande. När man reser ska man unna sig god mat & dryck, tycker jag i alla fall.

 Kandensiska dollar, vackra sedlar och så helt olika de amerikanska dollarsedlarna. Engelska drottningen ståtar på 20-dollarssedeln. De kandensiska mynten påminner annars i utseende starkt om de amerikanska, jättelätt att förväxla dem. Materialet är dock olika. De kandensiska är magnetiska, de amerikanska icke magnetiska. Så alla maskiner strejkar därmed om de får ”fel” lands mynt i sig.

Känner en kanadensare här, hon har lärt mig lite skillnader i den kanadensiska engelskan och amerikanska, så det här med att toaletter kallas för washroom istället för den amerikanska engelskans restroom eller bathroom visste jag…                                                                             

Road trip – a love story

En envis och elak öronvärk har plågat mig hela veckan, ska alldeles strax i skrivande stund åka till läkaren och förhoppningsvis få hjälp. Här kommer i alla fall ett kort livstecken från mig! Snart stundar sommar och semestrar, drömmar som smids och nostalgiska minnen från tidigare år som kommer till mig. Jag älskar road trips!! Det är den överlägset bästa och roligaste semesterformen för min personlighet, vad jag tycker om och uppskattar här i livet. Här en kärleksförklaring till den reseformen…

Roll down the window and let the wind blow back your hair
The night’s busting open and these two lanes will take us anywhere…
/Bruce Springsteen, Thunder Road

Jag vet inte vad det är med bilkörning och road trip som tilltalar min personlighet och läggning så mycket. Kanske jag borde ha blivit lastbilschaffis…. Det är nog en blandning av frihetskänslan och naturupplevelserna. De där stunderna susande fram på vägen, i egen takt och utan förutbestämt mål, med naturen som en vacker kuliss får mig bara att känna mig så fri och levande…

Det är enkelt vara på road trip i USA. Det enda man bör tänka på är att avstånden ofta är stora. Vi har bilat och semestrat mycket i delstaterna Nevada, Arizona och Nevada (går ofta under gruppnamnet amerikanska Southwest). Det finns nån låt som handlar om att göra en road trip genom USA, där en textrad helt löst och fritt ur minnet går nåt i stil med ”när vi närmar oss southwest fyller vi tanken, för man vet aldrig när chansen kommer nästa gång”. Det kan jag känna igen, avstånden är stora och det är helt klart glest befolkade delstater detta, med mycket ödslighet. Det är samtidigt det som är tjusningen och charmen med de här delstaterna. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att bo i de här delarna, men det är så fantastiskt vackert och härligt att semestra i de trakterna. Kanske för att det är så totalt olikt där jag själv bor, där jag kommer ifrån, allting jag tidigare sett och upplevt. Jag kan också känna en stark känsla att det som man ser där är rätt mycket det ”riktiga” Amerika. Drömmen om Amerika, öppna vidder, frihet, gammal västernkänsla och guldgrävarstäder.

M som är bilintresserad  närde en dröm om en road trip med en cool hyrbil. I Las Vegas har de, till skillnad mot många andra platser, alla sorters häftiga, dyra, lyxiga vrålåk som uthyrarna inte erbjuder i andra storstäder. Men i glamourösa Las Vegas är så klart allting tillgängligt… Som Mustang Shelby t.ex. som vi hyrde, tillverkade i bara ett visst antal exemplar.Vi fick faktiskt frågor om bilen längs rutten, ”är det där en SHELBY ni åker i”. Den vrrroooomade rejält i alla trafiklysen också, en sportbil helt klart. Förutom denna gång har vi bara ”vanliga” Svenssonbilar (eller average Joe bilar kanske man ska säga), det blir för dyrt med specialbilar att hyra för en längre period.

Southwest är dammigt, inne i landet, öken och inte tillstymmelse till fläktande havsbrisar. Men det är en annan sorts öppenhet, frihetskänsla och som sagt, det här med att vara på vägarna…. det är min grej bara. Nån gång skulle jag vilja bila genom hela USA. Andra drömmer om långfärdsseglingar eller bergsbestigningar. Jag drömmer om att susa fram på vägarna…

On the road again
Going places that I’ve never been
Seeing things that I might never see again
and I can’t wait to get on the road again.

/
On The Road Again by Willie Nelson

En grusig, slingrig avtagsväg från Highway 93, en bit utanför Kingman svängde vi av till vad som verkade vara middle of nowhere. Guideboken nämner dock hålan Chloride på flera ställen och det väckte nyfikenhet. Som sagt, det är fascinerande när man är på resande fot att se hur olika vi människor valt att leva våra liv, platser vi kallar hemma.

Skymningen faller, nånstans i öknen och längs en rastplats.

Gränsen mellan Arizona och Nevada. Vi gjorde ett raststopp här,  fikade lite med det lilla vi hade kvar i vår matsäckspåse. Solen höll på att gå ner, vi hade varit uppe sen tidig gryning, haft en fantastisk dag med många timmar på vägen men också med härliga stopp och upplevelser. Fulla med intryck. Betraktande minns jag hur jag stod där, i dammet. Jag minns känslan när vi stod där på en dammig, tom rastplats och livet bara kändes gott att leva. Det är sällan de ”stora” sakerna man minns från resor, utan de där små stunderna som t.ex. en kvart på en rastplats med en solnedgång i ansiktet.

I had the radio on, I was driving
I felt so good, like anything was possible
I hit cruise control and rubbed my eyes
There’s something good waiting down this road
I’m picking up whatever is mine.

Tom Petty (Running down a dream)

Frihetskänslan under en road trip är som en berusning. Jag älskar de öppna vidderna, vägarna och horisonten som breder ut sig långt där framme. Det är magiskt, beroendeframkallande och så levande att resa på det här sättet. Ödsligheten. Det passar mitt sinne så bra. Man åker dit man vill, stannar där man vill, i den takt man vill. Alltid på en resa kommer de där stunderna, då det oväntade, icke planerade bara fyller en med intryck och känslor. Det man inte planerat utan som bara händer. På samma gång som vissa inplanerade måstesaker inte håller måttet utan gör en lite besviken. Samtidigt som ju  många gånger också de upphaussade förväntade, planerade sakerna blir de där wow-stunderna.

En kaktusskog. Notera alla stammar som syns som raka käppar. Alldeles intill den här skogen/nationalparken lever det moderna samhällets sitt liv med villakvarter, affärer, restautranger osv. Det slog mig då vi körde runt i kaktusskogen vad olika erfarenheter och vilka olika sätt vi växer upp på. Jag har traskat bland blåbärsrisen i kyliga täta gran-och tallskogar och har minnen av de dofterna, det är det naturliga för mig. Medan barnen här inte känner till de dofterna eller känslorna, för dem är det oerhört exotiskt och främmande medan en kaktusskog likt denna är det mest naturliga och självklara som finns.

Den här bilden är i New Mexico, solnedgången breder ut sig, skymningen sveper sakta in och vi bara susar fram på rätt tomma vägar nånstans i södra New Mexico. Jag brukar ofta säga att det är de små stunderna på en resa som man minns extra tydligt. Jag minns tydligt den här kvällen, minns STÄMNINGEN, det var så vackert runt omkring oss, solen höll på att gå ner, ljummen kväll och vi bara ljudlöst flög fram på vägarna. Nånting bara berörde mig just där och just då. M körde och jag bara njöt av att titta ut på landskapet och kände mig harmonisk, lycklig och full av liv. Samma känslor kommer över mig när jag ser den här bilden, jag minns hur det kändes… Resor för mig, intryck efteråt, är ofta om känslor, något som berört mig, något jag sett, andats in, doftat, upplevt – det är känslan som det gav som lever kvar, inspirerar mig och för alltid lever kvar. Det är DE stunderna jag vill åt på en resa. Den sortens minnen jag vill ta med mig.

Jag förundras varje gång jag reser här hur olikt detta land är. Inte bara naturen som skiljer sig åt, utan även något mer, något som är svårare att sätta fingret på: mentalitet, livsstil… När man susar fram på vägarna, gör en road trip har man gott om tid att tänka. Samtidigt som man matas med nya, spännande intryck och upplevelser. Blir mer medveten om hur oerhört komplext, enormt och olika det här landet är beroende på var man befinner sig. Inte bättre eller sämre, det är bara olika och annorlunda. Beroende på vad man själv värdesätter, känner, tycker och har med sig för erfarenheter i bagaget så finns det säkert bättre och sämre förutsättningar var just jag (eller just du) kan trivas som bäst här. Det finns något för alla, det är då säkert. Amerika är ett mycket vackert och intressant land.

Målet för dagen ska vara rätt ovisst, vi kör så längt vi hinner, orkar och känner för. Vi tar det som det kommer. Jag tycker om det oplanerade, samtidigt så kräver en lyckad road trip att man är påläst, väl insatt och inte bara planlöst surrar runt heller. En riktigt bra road trip kräver dock förberedelse, för det är bara när man är påläst och insatt som man kan göra bra spontana stopp och uppleva det där lilla extra.

….Finns inget mer att säga. Så känns det helt enkelt.

Bilderna här är från olika resor gjorda i Nevada, Arizona och New Mexico. För mer detaljer, kolla enskilda reseberättelser under kategorin ”resor”. På begäran har de nu uppdaterats.

Kalifornien del 2

….Kommer snart.

Kalifornien Del 1 – San Francisco

I december 2004 åkte vi på bröllopsresa till Californien.

Vi spenderade totalt nästan 3 veckor i delstaten, en vecka i San Francisco (där M även hade en konferens han deltog i under 3 dagar) samt resten av tiden med att bila ner från San Francisco till Los Angeles.

Jetlaggade vaknade vi ruskigt tidigt, med kurrande magar så i brytningen mellan natt och gryning vandrade vi ut och kunde konstatera att stan redan var vaken (eller på väg att gå och sova?). Efter en frukost och allmänt strosande hade klockan blivit tidig förmiddag och vårt promenerande hade tagit oss till ett klassiskt ställe, de viktorianska byggnaderna i trevliga färger (Seven Sisters kallade).

Den höga skyskrapan Transamerica Pyramid inbäddad i dimma.

Det blev mycket promenerande under vår vistelse i SF, backigt och kulligt men mycket charmigt. Jag blev förälskad i denna stad, med en atmosfär och känsla som jag uppskattade mycket. En av de finare och bästa städerna jag besökt.

Brant och backigt som sagt, det är lag på att bilar som parkerar i backar måste stå med hjulen vända på det sättet att bilen rullar ”fel” om den skulle börja rulla.

Ett annat klassiskt turistmål och ställe är tydligen vad som kallas världens krokigaste väg, en liten vägstump med många kurvor.

Vi gick i princip från morgon till kväll, det hände att orken tog slut och då hoppade vi på en spårvagn. Det sägs att dimman är mindre och tunnare i december, vet inte om det stämmer men vi hade hyfsat lite dimma, inget regn. Alcatraz här i lite dimma, sedd från strandkanten och med zoom.

Vid vattnet skulle enligt guideboken en ubåt från 2:a världskriget finnas, här bodde M i timmar…. Själv fick jag panik efter kort stund inne i tuben och måste bara ut.

Spårvagnarna var häftiga och nåt som så klart en turist i SF måste åka, vårt hotell syns i bakgrunden (byggnaden med röda fönster).

Vårt hotell Sir Francis Drake var riktigt bra, bra läge som utgångspunkt för en massa olika saker. Bla gångavstånd till det hotell Hilton där M hade konferens i flera dagar, dagar då jag turistade för mig själv.

Vårt hotellrum, fräscht och bra.

En av dagarna tog vi oss med hjälp av buss och promenader ner till Golden Gate Park där vi även hittade Japanese Tea Garden som var väldigt mysigt och rofyllt. Vi fikade och tog det bara lugnt.

Golden Gate syns i bakgrunden, vi är här på väg in till Ghirardellis chokladfabrik för att äta och köpa lite god choklad.

Under SF-vistelsen blev det tre museum, här syns en bild från ett spårvagnsmuseum som låg på rätt kort gångavstånd från vårt hotell. Jag var lite tveksam först, spårvagnar och tåg är kanske inte min grej… Men det var ett väldigt bra museum. Mycket info också om uppbyggnadet av hela SF som var intressant. Andra muséer vi besökte var ubåten och ett krigsfartyg, detta spårvagnsmuseum samt ett emigrantmuseum som var riktigt bra och hade hela San Franciscos historia presenterad med allt från grundandet av staden, guldrush till den stora jordbävningen 1906.

Högst uppe i vårt hotell Sir Francis Drake fanns en läcker skybar med imponerande utsikt över staden. Baren hade en läcker inredning, lite skum belysning och med pianomusik. Vi tog enkelt hissen upp hit från vårt hotellrum och drack nån drink, åt lite tilltugg och tittade ut på myllret långt där nere på marken.

Utsikt från baren, SF-vistelsen är nästan slut och vi står beredda att hämta upp vår hyrbil och börja bilresan mot vinlandskapet Sonoma och Napa Valley, samt senare ner längs kusten och Highway 101.

Mer i del 2 om vår fortsatta road trip.

Lista – sammanfattning från semestern

…..nu är det nästan två veckor sen jag kom tillbaka och plötsligt känns det som minst en månad sedan. Underligt hur fort och smidigt man kommer in i det vardagliga igen, även om vaccumet känns väldigt konstigt de första dagarna. Det är ändå med lite fräscha ögon man ser allting igen.

Största aha-upplevelsen: Jag vet att detta sagts av många andra utlandsboende tidigare, men det ÄR ju verkligen så att folk där hemma är så mycket trendigare, välklädda och slanka. Jag hade nästan glömt bort det, men sluskarna med säckiga mysbyxor i mataffären är ju i princip noll.

Bilparken: Så lustigt hur gatubilden kan se så olika ut. Nästan inga trucks (flakbilar) alls. Saab och Volvo var om vartannat. Jag roade mig ibland i trafikljusen, då vi stod vid rött och såg passerande bilar med grönt köra förbi. Jag roade mig med att räkna hur många bilar i bilkön som INTE var Saab eller Volvo. … Överhuvudtaget mer europeiska bilar, Citroen, Peugeot och Opel t.ex. har jag nog aldrig ens sett här.

Servicen & artigheten: Amerikaner är bara världsbäst på service, även dålig amerikansk service är många gånger bättre än lysande nordisk service. Det får man bekräftat då man lämnar Amerika för en tid och får se annat. M som även åkte en runda till Norge påstod att norsk service var t.om. sämre än svensk och åländsk (hur det nu är möjligt…).

Buffligheten: Man må vara ett artigt köande folk, men jag tycker inte det riktigt stämmer. Buffliga människor som trycker och pressar på, i köer kunde jag känna den bakom mig andas i nacken på mig. Jag vet inte om det är inbillning, men jag tycker amerikaners personliga sfär och de måtten man ”ska” hålla sig ifrån varann är större än svenskars/nordbors. Kundvagnar som körs in i ryggen på en av nån som irriterat vill komma förbi, hur vore det med ett ursäkta får jag komma förbi…

Positivaste överraskningen: Vem sa att det bara är nordisk sommar som är nåt att ha….hösten, den fina septemberhösten är ju helt enastående.

Konstigaste affärsrådet: Vi köpte lite Diesel jeans, tvättråden de gav (stod även uppsatta lappar i butiken) var att jeans helst inte ska tvättas först efter 6 månader för att hålla sig allra bäst. Vem vill inte gå med otvättade jeans i ett halvår…

Godaste: BRÖDET!!! Det amerikanska fluffbrödet är ingen höjdare, även om jag i ärlighetens namn hittat riktigt bra bröd här. Hade jag varit rik hade jag haft en privatjet att komma över med gott, färskt, mörkt bröd titt som tätt.

Mystiska förändringar: Naturligtvis har inte allting stannat och upphört sen jag flyttade, men det känns ändå konstigt att se hur saker och ting förändrats. En ny butik där, ett nytt hus där. Det ska ju stå stilla, ingenting där hemma ska förändras. Det ska se ut, kännas och vara precis som i barndomen… Det ska gå att känna igen sig, vara precis som när man lämnade…

Bästa tv: Vi glodde på en del tv mellan varven, bla Idol på svenska TV4. Jag har aldrig kollat på det tidigare, men det var ju hur bra som helst! NU ska jag helt klart börja kolla på Amerikanska Idol när det kör igång, hur har jag kunnat missa ett så här bra program…

Bästa designen: Det slår mig än en gång att nordisk design är världsklass, så vackert. På allt från ljuslyktor, glas, dukar till möbler. Med mamma var jag inne på möbelvaruhusen Mio möbler och Europamöbler och jag hade lätt kunnat ta med mig allting i affären. I en klassisk amerikansk möbelbutik kanske jag på sin höjd kan tänka mig en möbel…

Likheten: Det är väldigt homogent i det kära hemlandet, så väldigt lika på alltifrån hur folk går klädda, ser ut, tänker, lever, resonerar. Detta är svårt att förklara, kanske kan bara en utlandsboende förstå vad jag menar? Men det är väldigt lågt i tak där hemma, allting ”ska” vara på ett visst sätt för att vara rätt och riktigt. Här finns det betydligt mer variationer, man kan leva lite som man vill och tycker utan att nån rycker på ögonbrynen eller reagerar. Det är ok börja jobba med en baby som är 2 månader gammal, samtidigt som det är ok att vara hemmamamma resten av livet. Det finns inga rätt eller fel, bättre eller sämre. Det finns färre måsten och osynliga regler hur man ska göra och leva sitt liv, det är ett betydligt mer individuellt samhälle och individuella värderingar som råder här. På gott och ont så klart men jag upplever det ur mitt perspektiv som 95% positivt. Det här blev jag igen påmind om under semestern. Jag tror det här är en av de saker jag skulle ha svårast att vänja mig vid igen om jag flyttade tillbaka.

Jobbigaste: Flackandet från stuga till stuga, en natt här, en annan natt där. Kappsäckslivet hade känts mindre om det varit en fast bas hela tiden, t.ex. om vi haft en stuga där vi bott och alla andra fått komma dit för att hälsa på oss Drömma går ju…

Världens mysigaste hem: De nordiska hemmen är så vackert inredda, det är helt fantastiskt hur fina hem både utvändigt och invändigt det finns där hemma. Flera vänner har flyttat till vackra hus, och du milde vad fint de fått. Jag riktigt njöt av att sitta i deras ljusa, fina, nordiskt designade kök och äta kladdkaka med dumlekola i botten, serverad på fina Rörstrandstallrikar med äppelträden svajande utanför köksfönstret. Att vara en del av vardagen, det var bland det bästa med besöket. Såväl i kompisumgänget som familjeumgänget.

Hemma från hemmaresan

Tack för alla kommentarer på förra inlägget!

Hemma igen!

Helgen har ägnats åt att försöka få dygnets timmar på rätt igen, tvätta, handla mat och bara ta det lugnt och försöka landa i att vara tillbaka i vardagen igen. De första dygnen var rätt förvirrande, men nu efter några dagar tycker jag att både själ och kropp börjar landa igen.

Den tydligaste insikten från resan är nog en insikt som inte på något sätt är ny, men en insikt som bekräftats och stärkts än mer efter den här hemresan. Jag känner starkt att jag verkligen har två hem, mitt ”riktiga” hem och vardag är ju här. Det var till mitt hus här, min säng, rutiner och vardag jag började längta på slutet då det blivit lite tröttsamt leva ur kappsäck och flacka runt så mycket. Jag känner ju att jag trivs väldigt väldigt bra här, med vårt liv och vardag. Det här är hemma, helt klart. Vi har ett gott liv här, ett liv vi trivs med och tycker om. Det har inte förändrats på något sätt utan känns lika mycket så nu som innan.

Däremot, vad jag starkt också känner är att Sverige/Åland ÄR hemma i mitt hjärta, det känns MYCKET starkare så nu efter resan. Därmed inte sagt det gör att min starka hemmakänsla här, att mitt liv här försvagats eller ifrågasatts. Tvärtom. Det har gjort mig tryggare att känna och veta att så här är det: jag har helt klart två hemma och jag BEHÖVER verkligen båda.

Hur skulle jag inte kunna vara påverkad och berörd av det språk, kultur, platser, människor och upplevelser jag levt med i trettio år. Det som format mig, påverkat mig till att vara den jag är. Där min historia finns, där alla mina härliga nära och kära finns. Hur skulle det inte kunna vara en stor del av mig och mitt hemma . Det är klart att det är viktigt och kommer så alltid att vara. Det är hemma där också. DEN insikten har förstärkts nu. Jag tror också att för att någon här riktigt ska kunna förstå och känna mig till 100% så måste de också förstå att jag flyttat inte bara från en stad till en annan. Utan att jag faktiskt flyttat från ett annat land och lämnat allting där bakom mig. Man kanske inte kan begära att det ska förstås, men jag förstår och inser verkligen hur mycket det betyder för mig, präglat/präglar mig och betyder så mycket.

Jag tänkte innan, funderade om det skulle kännas jobbigt komma hem. Om det skulle riva upp en massa tvivel på om jag gör rätt som bor här, om det plötsligt skulle kännas jobbigt. Det gjorde det inte. Vårt liv här känns lika rätt och riktigt som innan, inga tvivel har såtts. Däremot känns det SAMTIDIGT så fullkomligt rätt och riktigt att vara och vistas där hemma också, helt självklart och fantastiskt. Jag har två hemma just nu, så är det bara och det fattar jag än mer tydligt nu. Det gör mig trygg. Jag behöver inte vara rädd för någonting, jag vet vad jag känner. Det betyder inte att jag inte satsar fullt och helt och hållet här och nu, där jag lever och bor. Det gör jag definitivt. Jag konstaterar bara att javisst kan man behöva, älska och verkligen ha två hemma. Allting där hemma känns efter besöket nu ännu viktigare att vårda, ta vara på och faktiskt att åka hem oftare också. Det hoppas jag kan vara möjligt. Jag har också insett igen hur många fantastiska människor som finns där hemma, känner mig och tycker om mig.

Vänskap

Jag har insett, verkligen igen förstått och insett vilka fantastiska vänner jag har. Vänskaper som är djupare och större än någonting jag hittills lyckats skapa här. Det är inte ens en västanvind jämfört med de vänner jag har där hemma. Utan syskon och med extremt liten släkt har mina vänner från förr en väldigt speciell plats för mig, de är helt enkelt delar av min familj. Den här insikten slog mig med full kraft under besöket, vilka fina människor jag kan kalla vänner. Samtidigt gör det mig ledsen, för jag blir medveten om att jag här faktiskt saknar riktigt goda vänner på samma nivå som de jag har där hemma. Jag hoppas och önskar att det kommer det också med tiden. Det här fina kortet och kärleksgodiset fick jag av en vän där hemma.

Skogens guld. Hösten är fantastisk på de nordligare breddgraderna, de bågnande torgborden med kantareller på Hötorget i Stockholm var bland det allra första jag såg dag två.

Åka tåg och läsa svenska tidningar, DET var det mycket länge sen jag gjorde. Barnsligt roligt!

Bland raderna på Pocketshop, så mycket intressant och spännande. Naturligtvis kollade jag bara på svenska författare.

Torksnurran hos mamma på Åland, såna här finns ju i allas trädgårdar. En syn jag aldrig ser här, det är ju de små självklara vardagssakerna man ser och upptäcker mer när de inte längre är just självklara vardagssaker. Härligt med kläder som torkats torra utomhus, doftar så gott.

Hösten är så fin. Det här är från en strandpromenad på Åland, turistströmmarna är borta den här tiden på året och det är bara lugnt och skönt.

Det har ätits så mycket gott. Alla har bjudit på festmåltider varje dag och det har mumsats på såååååå mycket smaskens att det på slutet började längtas hem till egen mat och vatten och bröd. Rökt lax och pepparrotsost blev det en kväll, helt i min smak.

Det blev aldrig bilresa till glasbruken i Småland. Däremot bar det av en dag mot Gustavsberg söder om Stockholm och Iittalas fabriksbutik där. Mycket trevligt!

FIKA!!!!! Hederliga mazariner och annat gott fikabröd.

Suddig bild genom glasmontern, men det är en smarrig räkmacka som ligger där och lockar.

Mockarutor, Kärleksmums, Snoddas och allt vad de nu heter. Svenska/åländska bakverk är verkligen goda, de är inte sådär förfärligt äckligt söta som amerikanska.

En kväll var det fotboll på Söderstadion. Globen syns läcker i bakgrunden.

Lite arbete blev det också. Vi rensade, tömde och grejade om bland våra förvarade möbler och saker som finns i ett hyrförråd/lager.

7 kubikmeter förvaring är tomt.

….och slutresulatet blev bara en låda istället för två tidigare.

Det är ju skillnad på vad man gör sommar eller höst, inget sitta ute i solstol eller bada som gällde nu. Men innesittar höstmys är minst lika härligt. Jag tycker det var väldigt lyckat åka den här tiden på året, höstvädret var dessutom superfint hela tiden.