Äntligen fredag! Anna i Stockholm står för månadens teman och de är annorlunda och spännande. Vi kickar igång med det första: mitt första jobb.
Jag är av den åsikten att barn och tonåringar ska jobba på lov. Lära sig från tidig ålder vad arbete innebär, att pengar är inget som finns i en säck utan ska förtjänas. Inte mitt första jobb (det var barnvakt, sälja jultidningar, lotter på tivoli, mammas affär) men jag väljer att skriva om min blomstrande karriär som kassörska på en stor matvarumarknad.
Jag minns den första sommaren….jag var 18 år och rattade en vinröd Nissan Micra. Det här var på tiden då jag var ung, med vinden i håret och ett sommarlov kändes som en evighet. Helgerna bestod av förfester, utgång och efterfester.
Those were the days….
*Tävlingen, uttalad eller outtalad, mellan kassörskorna om vem som hade mest dagskassa, var snabbast och kunde ta emot flest kunder osv. Jag drog varor som en galning på det där bandet för att maxa. De gamla rävarna, trotjänarna som alltid jobbade, var ju i en liga för sig, men vi sommarjobbare (senare jobbade jag där även på vanliga helger och jul, påsklov med mera) fick upp rätt bra tempo vi med.
*Det är märkligt hur vissa saker bara fastnar i minnet och inte vill lämna, trots många år sedan och bara var sommarlovsjobb. Om jag så lever och blir 100 år gammal så vågar jag lova jag kommer kunna bli väckt mitt i natten och på frågan ”vad har bananer för kod” kunna svara ”10″. ”Tomater då, svara snabbt!” ”25″…
* Hur fascinerande det var att se folk som uttryckligen eller välkänt hade dålig ekonomi men ändå handlade en massa onödigt strunt som läsk, chips, veckotidningar, cigaretter och annan skit. Medan de med pengar och bättre ekonomi var de som hade stenhård koll på kvittot och noga med att handla på veckans erbjudande med mera.
*Kunderna, småpratet och de som blev stammisar och som man nästen blev kompis med… Flirtande kunder (jodå, inte klokt hur många sådana det fanns) som frågade om helgplanerna. Speciellt en karl minns jag, säkert tio år äldre än mig på den tiden, som var en flitig stammis. Han kom in flera gånger per dag, handlade typ en mjölk ena gången, Expressen den andra gången. Alltid till min kassa. Hur lång kön än var. Lite småprat om ditt och datt. Eller kanonbra raggningsreplik som ”dina ögon är så blå idag”. Jag fattade ju tidigt vad som var på gång. Efter x-antal sådana här nervösa och trevande försök från hans sida tog han tydligen mod till sig och sa ”du, jag har sett att det går en bra bio på söndag, känner du för att hänga med”. Nej tack, var mitt svar. Ingen respons från min sida men han gav inte upp. När han väl vågat fråga fanns det ingen gräns tydligen, då matade han på för glatta livet. ”Kom igen, en fika på måndag”. Jag sa snällt och väluppfostrat nej. Borde väl sagt ”vilken del av svaret nej är det du inte fattar…. ” Det bästa av allt var dock att han tidigare, kört med exakt samma raggningsförsök och fraser på en annan kassörska och fått nej. Sen övergick han till mig. Jag var uppenbarligen hans plan B. Trodde han inte vi kassörskor kommunicerade med varann. Jag var totalt ointresserad av den här mannen från första början, så det var mest en komisk grej jag minns med glimten i ögat.






















































