Dagens fredagstema som kommer från Strandmamman i Jakobstad, Finland är förändring. Ett intressant ämne. En förändring som jag ser på med skräckblandad förtjusning och rädsla är detta med barn, hur skulle det vara att vänta och få barn. Det är en förändring jag inte riktigt vet hur jag ställer mig till. Det här inlägget kommer att bli ett väldigt långt och personligt inlägg.
Jag får sååååå ofta frågan ”när ska ni har barn då”. Jag antar att det beror på åldern och att jag har en fast partner. Det är en oskyldig nyfikenhet och personer som inte på något vis är ute för att snoka eller skada. På samma gång kan den frågan vara känslig, även om den inte är känslig i mitt fall och det inte är några ömma tår man trampar på så kan den frågan ändå vara irriterande och väcka en trotsig motreaktion på varför det skulle vara självklart ”alla” vill ha barn bara för att man är 30+ och lever tillsammans med någon.
Jag vet inte riktigt vad jag känner och tycker, ena dagen känner jag si, andra dagen känner jag så. Vi har diskuterat detta mycket inom förhållandet och vi tänker nog rätt lika (vilket är skönt, annars hade det kunnat bli en spricka). För nåt år sedan hade vi tänkt att det skulle vara dags, vi trodde faktiskt att vi var redo börja försöka bilda familj. Men vi fegade ur – snabbt. Vi ångrade oss helt enkelt och en mycket försenad mens gav skrämselhicka istället för förväntan. Då bestämde vi oss för att nej, detta är inget för oss just nu. Det om något kändes som ett bevis på att nej, tiden är inte mogen. Så vi lade det på hyllan, och där har det varit sen dess. Ibland har det kommit tillbaka en fundering om det är dags men den har slagits bort snabbt.
Min grundinställning är ungefär den här (en klok kompis sa liknande saker som jag snor rakt av nu). Jag har nog aldrig definierat mig själv som mamma, aldrig som ung dagdrömt om att sen när jag blir stor och träffar någon ska jag ha barn. Inte som barn, inte som tonåring, inte som vuxen. Inte på det sättet. Det viktigaste målet med mitt liv är inte att få barn, det är inte ett barn som gör mitt liv komplett eller fullbordat. Jag har inte sett eller tänkt på mig som en person som ska ha barn.
Ju äldre jag blir, desto mer bekväm blir jag också. Desto mer uppskattar jag min egen tid, det liv vi har. Jag är oerhört nöjd och lycklig med det liv vi har, vi har det så bra tillsammans som par, vi gör precis vad vi vill, när vi vill. Friheten och möjligheten att till 100% fokusera på mig själv och på oss är väldigt uppskattad och jag kan känna: vill eller orkar jag ge upp detta för nåt så osäkert som barn…
Dessutom kan jag känna en stark rädsla för om något skulle gå snett, tänk om ett barn skulle födas med ett så allvarligt handikapp att barnet skulle behöva vård större delen av dygnet resten av livet, eller något annat allvarligt. Jag vet man växer med uppgiften, man är starkare än man tror. Men jag kan inte se hur jag skulle klara av det, jag är inte en tillräckligt stark persontror jag. Jag skäms när jag säger att jag skulle vilja lämna bort ett sådant barn på en instution eller liknande. Är en person som kan ha de tankarna rätt person att bli förälder? Vågar man ta risken, tänk om allting blir bara fel.
Jag har funderat mycket på detta, vad JAG vill och vad jag tror jag BORDE vilja (samhället och omgivningens förväntade uttalade eller outtalade regler hur man ska leva livet går det inte att vara helt opåverkad av). Jag har kommit fram till att jag faktiskt väldigt vill gärna ha barn. Det är vad jag vill, min egen önskan och fundering utan nån form av press på hur man borde leva livet. Jag har kommit fram till att det skulle vara väldigt ledsamt om jag inte kunde få barn i mitt liv. Jag har också förstått att inte alla ”känner” en skrikande längtan i kropp och knopp efter barn. Jag hör nog till dem som inte kan säga någonsin att ”min kropp bara längtar så efter barn”, tvärtom kanske jag måste ”tvinga” mig själv till det. Förstå och tolka nu mitt ordval ”tvinga” på rätt sätt. Men man kan vilja ha barn ändå, även om det liksom inte skriker om en att man vill…
Barn är som sagt inte mitt enda mål med livet, men jag kan nu känna det kanske är EN av meningarna i mitt liv. Jag vet nu att ja, jag vill verkligen FÖRSÖKA få barn. Går det inte, blir det så att barn aldrig är meningen att komma till oss (på ena eller andra sättet) då skulle jag vara ledsen, sorgsen och det skulle säkert vara en kris ett tag men det skulle inte vara världens undergång och jag tror jag skulle kunna gå vidare relativt snabbt och enkelt då jag ju resonerar rätt odramatiskt som jag gör när det gäller barn och vad som är livets mål och mening. För mig har det som sagt aldrig varit och är fortfarande inte på nåt sätt självklart att livet ska bestå av barn. Jag skulle kunna tänka mig att leva livet helt utan barn, men jag skulle också kunna tänka mig leva livet med barn.
Däremot har en nyfiken känsla börjat smyga sig på den sista tiden, en annorlunda längtan (inte fysisk på nåt sätt, men en odefinierbar längtan) att det vore väldigt spännande och intressant att ha ett barn. Jag har börjat tänka att det vore väldigt roligt se M som pappa, se honom i den rollen och att det vore intressant att se hur vi skulle vara som 3 personer i familjen. Att kanske ha något i livet som lever kvar efter en själv (förhoppningsvis).
Summa summarum, vi är överens att vi vill ju faktiskt ha barn (om det är möjligt). Nån dag. Och vi börjar vara medvetna om att det där ”nån dag” inte kan skjutas upp i det oändliga. Vi vill försöka i alla fall, vi vill inte ångra att vi inte försökte i alla fall. Så blir det som det blir. Och kanske att vi nu ”på riktigt” faktiskt börjar känna att rädslan och osäkerheten (hjälp! vad ger vi oss in på!!!!???) är mindre än nyfikenheten och lusten. Jag som mamma, en intressant och mycket främmande, ovan tanke som mer och mer börjar cirkulera runt.
Kanske 2009 kan bli ett år då det är dags att verkligen försöka på riktigt. Kanske inte. Kanske aldrig. Vem vet.
Så nu vet alla som frågar direkt eller indirekt, nu vet ni hur vi ser på detta med barn så ni kan sluta fråga eller fundera.
Detta blev mycket långt, om du orkade läsa ända hit: tack!
