Språket på ålderns höst

Jag har träffat på svenska utvandrare som flyttade när de var i min ålder, alltså vuxna människor med svenska som modersmål och en stark förankring i det språket. Människor som bosatte sig i det Nya Landet, fick barn här och bildade familj och har levt som svensk-amerikaner ända sen dess med allt vad det innebär av tillkomsten av ett nytt språk, engelskan som de utvecklat till att nästan bli ett modersmål det också.

Åren har gått, dessa människor har nu uppnått en ålder av 75+. Språket förändras och det är lite ledsamt höra dessa äldre människor som inte längre hittar svenskan och pratar riktigt dålig svenska, ordförrådet är minimalt och man ser hur kämpigt det är hitta orden. Men, lika skrämmande är dock att märka och se att även engelskan plötsligt blivit riktigt dålig, uttalet är katastrofalt och ordförrådet och orden kommer inte längre enkelt ens på engelska utan man ser hur de letar. Jag pratar inte om dementa eller senila personer utan människor som bara blivit äldre och helt tappat två språk – plötsligt har de inget språk att lita på till 100%, varken engelska eller svenska.

Jag har träffat flera i samma situation och varje gång blir jag lika rädd. Tänk att tappa sina språk helt och hållet, vilken tragedi (speciellt eftersom jag tycker språk är så otroligt viktigt). Att på ålderns höst inte ha något av språken kvar. Att flytta i vuxen ålder, när man redan har ett modersmål påverkar nog väldigt mycket. Även om man lär sig engelskan, lever här i 40 år och kanske en dag känner man kan engelska bättre än svenska – så verkar det ändå som att man aldrig kan lära sig ett nytt språk i vuxen ålder på det sättet att det blir som ens modersmål, man tror man gjort det men som gammal händer något som gör man tappar det och går tillbaka till sitt modersmål – som man å andra sidan även tappat och plötsligt har man inget starkt språk alls.

Jag tror dock att man kan undvika detta genom att a) skriva mycket på svenska (typ blogg, mail osv) b) Åka hem ofta och vistas i svenska miljöer c) läsa mycket på svenska, tidningar och böcker för att hålla sig á jour med hur svenskan pratar och låter idag, man vill ju inte bli en sån som pratar en stenålderssvenska d) lyssna på svensk radio och se på svensk tv. Jag tror nämligen att även när man arbetar för att hålla sitt modersmål vid liv och uppdaterar, så ser man indirekt till att även lära sig ännu mer engelska och kunna fördjupa det språket. Min högst personliga fundering alltså. Har man barn som kan svenska också, har man i alla fall en trygghet i att åtminstone barnen kan förstå en när man sitter på ett amerikanskt ålderdomshem och ingen längre begriper vad man säger på konstig svengengelska.

Jag tror det är enklare idag, med internet och den moderna världen. Så jag hoppas att det är svårare bli som en av de 75+ damer och herrar jag mött här.

Julen är nära nu…

Julhelgen närmar sig, idag är det många amerikaner som går på ledigt. Dock är det ju egentligen bara den 25 december som är helgdag här och många har bara den dagen ledigt. Makens jobb har i år ledigt både den 24 och 25. Så det är lång jul i år. Många verkar även ha sparat lite semesterdagar som de utnyttjar nu. Jag tycker årets jul känns större och mer här, kanske det beror på att flera även verkar ha ledigt den 24 och därför satsar mer på julen, eller kanske det bara beror på jag nu är här min andra jul och ser saker på ett annorlunda sätt. Jag vet inte, jag upplever i alla fall betydligt mer julstämning i år än i fjol.

Hemma är det vanligt man ger en julblomma, t.ex. en julstjärna till folk man kanske inte uppvaktar med presenter men ändå känner man vill önska god jul till med mer än bara ett kort. Här är inte julblomma vanligt att ge bort däremot en godispåse eller en godisbox.

Vi har fått en julgodispåse från vår fastighetsmäklare (buyer’s agent), från hussäljaren, från grannen och även från ytterligare en ytlig bekant. Alltså folk vi inte ”känner” eller umgås med. Speciellt julpåsen från fastighetsmäklaren överraskade mig. Hon har aktivt under årets lopp (sen vi första gången anlitade henne i januari) hört av sig då och då med mail eller som nu då en julpåse. Grannens fastighetsmäklare hade t.om. kommit över på kaffe några månader efteråt för att se hur de hade det och då haft med sig inflyttningspresent. Helt otroligt. Vår mäklare skickade nyligen ett kort (förutom julhälsningen) där hon frivilligt bjudit in sig på 1-års jubileumskaffe nu i januari (ett år sen vi fick kontakt med henne). Jag tror helt enkelt det är så här de jobbar, man har ju alltid sin egen fastighetsmäklare (buyer’s agent eller sin egen realtor) så relationen kund-mäklare blir en helt annan.

Samtidigt är det så talande för den amerikanska servicen, att långt efter man köpt en produkt hör säljaren och hjälparen av sig och undrar om allting är fortsatt bra och om man är nöjd. Den omtanken är kanske inte alltid så djupsinnig, men varför ska den behöva vara superseriös? Den värmer i alla fall och är mycket uppskattad. Sen är det klart de även vill ge ett bra intryck efter sig, de vill ju gärna man använder dem i framtiden samt rekommenderar dem för sina kompisar och bekanta. Det är så det funkar här, mycket går på rekommendationer och mun från mun metoden.

Bankbesök

I lördags var vi en runda till banken, de har ju lördagsöppet här (otrolig service och förmån kunna göra bankärenden en lördag!). Vi gick igenom en massa blanketter som bankdamen fyllde i. Här vill de ju ofta man ska ha en titel, är du miss eller mrs. Vad har du för jobbtitel osv. Det går inte bara säga ”jag är hemma, sätt streck på mig i den kolumnen”, det måste stå nåt och här finns ju alternativet hemmamamma/hemmafru ofta med som alternativ att kryssa i. Just den här bankkvinnan sa att de alltid använder titeln domestic goddess för sådana som jag (fri översättning, hemmagudinnan). De gör ofta så här, spexar till det lite extra och höjer INTE på ögonbrynen om man är hemma på heltid.

Som tidigare nämnts är ens kredithistoria viktig här i landet. Bankerna tar en risk när de lånar ut pengar till en person, innan de beviljar lån (inte bara rena lån för en mängd saker som bil och bostad utan även kreditkort) så vill de veta hur pålitlig du är som kund och din förmåga att betala skulder i tid. Istället för att fixera sig på inkomsten och bara titta på vad en person har för inkomst så tittar man på en persons kredithistoria. Kreditvärdigheten byggs upp i ett poängsystem genom att man får poäng för att t.ex. betala skulder och räkningar i tid, ha kreditkort man aktivt använder OCH betalar av i tid, att äga sitt boende och visa man betalar av sina lån och räntor i tid. I Sverige utgår man från lönen och drar sen bort vissa procent och får kvar ett belopp som man räknat ut en normal person behöver ha kvar för att betala mat, räkningar med mera. Utgående från det bedöms om man får ett lån t.ex. för en bostad. Här funkar det inte så. Även med hög månadslön men helt utan kredithistoria i landet eller med dålig kredithistoria så betraktas du med skepsis och kan ha svårt att få in foten nånstans.

I alla fall så fick vi reda på vår kreditvärdighet, vilket vi inte vetat om tidigare. Vi fick också veta man online via olika siter kan kolla sina kreditpoäng och köpa en rapport, och att man kan göra en koll en gång om året (eller så) för att uppdatera sig och se hur man ligger till. Vi fick även rådet aldrig kasta papper utan tugga allt i en papperstugg. Pga risken för identitetsstöld är så stor här i landet och att det finns alltför många som har som sin huvudsyssla gräva igenom sopkassar på soptippen för att hitta dokument de kan utnyttja. Det här visste vi dock redan tack vare hjälpsamma och fina bloggläsare som ju redan tipsat om en dokumentförstörare.

Man strävar alltså efter att ha så bra kreditvärdighet och historia som möjligt eftersom det ligger till grund för så mycket i det här landet. Bankdamen berättade vidare att allting under 400p är dålig kreditvärdighet och max är 800p. Information vi inte hade en aning om. En magisk gräns går tydligen vid 700p, är man 700p och över det har man en mycket bra kreditvärdighet. Damen berömde oss och sa att hon tyckte vi gjort bra ifrån oss på bara ett år här, för det är som sagt svårt få in foten och få bollen i rullning och hon var helt medveten om hur tufft det kan vara få kort beviljade och annat. Att köpa ett hem är bland det bästa vi gjort (även ur kreditpoängsamlande), hon påpekade flera gånger (vilket vi förstått) hur viktigt det är att äga sitt boende i USA. Genom att hyra får man inga extra kreditpoäng alls, för man betalar ju bara in pengar till en annan person/företag då. Egentligen är det rätt enkelt och logiskt. Att äga sitt hem, betala alla lån och räkningar i tid, samt äga ett eller ett par kreditkort som man använder och betalar av i tid på. Då kommer man långt och får snabbt ihop en bra kredithistoria. Mer än så har inte vi gjort i alla fall och det har tydligen tagit oss en bra bit.

Amerikanska julsmaker

Vi närmar oss jul. I helgen mumsade vi på hederlig glögg och pepparkakor samt även lite nya amerikanska julsmaker.

För första gången drack jag eggnog i helgen. Överallt i affärernas kyldiskar (sida vid sida med mjölkprodukterna) säljs nu tetror med eggnog. Eggnog består av mjölk, grädde, socker och ägg. Man kan även tillsätta lite egen smaksättning som konjak, rom eller whiskey. Jag drack min eggnog kall, men den kan tydligen drickas varm också. Eggnog har sålts i affärerna i cirka en månad nu och finns kvar ett bra tag till, men det är en jul och vinterdryck så det är ingen året runt vara (i alla fall inte i de affärer jag besöker). Konsistensen är väldigt tjock och krämig, mycket gräddig smak men inte så söt. Mer fettig och gräddig i smaken än söt. Smaken påminner rätt mycket om den svenska glassen ägglikör, typ tinad ägglikörsglass som man dricker. Det är den bästa liknelsen jag kan ge.

Påsen bredvid är en chokladpåse med smaker som endast säljs nu vid jul. Ghiradellis chokladpåse med 3 olika chokladgodisbitar och 3 smaker finns i nästan alla de amerikanska affärers julgodisdiskar jag besöker. Den innehåller chokladbitar med peppermint smak, en annan med just eggnog smak och en tredje med kanel och mandelsmak. Alla tre var riktigt goda, dock lite annorlunda och helt klart olikt de chokladblandningar jag brukar äta runt jul.

Snart kommer tomten…

En stor högtid är på ingång, det är bara en dryg vecka till julafton och julhelgen. Som utlandsboende planerar man nästan in julen redan på sommaren, eller förresten kanske till och med ännu tidigare och i samband med att man bokar in sommarsemestern någon gång under tidig vår. För när man planerar sin sommarresa och funderar över hur lång vistelsen i hemlandet ska vara, då bestämmer man sig för om man ska åka hem även på julen och om man ska förkorta sommarsemestern och spara dagar till jul-och hemresa. Eller om man kanske ska få besök och planera in långväga gäster från hemlandet. För det är ju också ett alternativ. De 3 veckor som den årliga semestern innebär för oss är dyrbara dagar som ma vill förvalta väl. För oss är det i alla fall så, sommarsemestern är vikt för Norden och sen får man se hur mycket semesterdagar det finns kvar efter det att utnyttja . För oss är i alla fall ett årligt besök i kära gamla Norden just nu ett måste och så länge det bara finns ekonomisk och tidsmässig möjlighet till det har jag svårt tänka mig att bo och leva här utan årligt återbesök till nära och kära där hemma.

Vi firar i år vår andra jul i USA. Förra året hade vi bara varit här ca 1.5 månad och vi hade fortfarande fullt upp med att komma i ordning här och det fanns således inget behov ordna nåt större julfirande. Den här julen kommer vi inte åka hem till våra familjer och vi kommer inte heller få besök. Vi är solokvist här i USA. Vi är inbjudna på julmiddag till min amerikanska kompis och tillika granne och att få delta i deras julfirande men eftersom maken har några semesterdagar kvar att ta ut och vi kan få ihop en längre ledighet känns det helt rätt att utnyttja dyrbar ledig tid och dra iväg nånstans. Så istället för att köpa en mängd julklappar till oss själva eller till andra (inga paket är skickade, ingen julmat är inköpt) så kommer vi vara ego och unna oss själva en miniresa istället.

På morgonen den 24 december flyger vi till Las Vegas! Det blir en jul i blinkande neonljus istället för en stillsam stearinljuslåga och jag ser väldigt mycket fram emot det. Vi kommer gå och se showen Mamma Mia på juldagen den 25 december (som ju är amerikanernas riktiga juldag). När vi sen trängts färdigt bland alla andra turister och tröttnat på allt blink blink så hyr vi bil några dagar och åker ut i öknen, bla till Death Valley som så här års inte alls är särskilt varmt (sommartid är dock Death Valley en av jordens varmaste platsern, jordens näst varmaste temperatur har uppmäts i Death Valley). Lagom till nyåret är vi hemma igen. Vi velade mellan en massa olika resmål inom USA och det fanns olika kandidater, men just den här gången ”vann” Las Vegas. Det blir en annorlunda jul i alla fall, det är då säkert.

En hjälpande hand

Den amerikanska generositeten och givmildheten är något man hör talas om alltför sällan i Europa men som man blir glatt överraskad av och snabbt märker då man bosätter sig i det här landet. Det gäller såväl små saker (gå samman och hjälpa en flicka ha råd med en skolresa) eller stora saker som t.ex. hjälpa människor som förlorat allt, hus och hem i en storm. Nyligen har stora delar Oregon (framför allt kustsamhällena) drabbats hårt av den storm och regnoväder som för några veckor sedan drog fram och orsakade enorma skador, inte bara personliga utan även dyra infrastrukturskador runt om i delstaten (och även i Washington).

Många har förlorat sin hem pga översvämningar, många har inte heller försäkringar för ”flooding” och alltså på bar backe nu. Nyheterna har de två senaste veckorna vevat på med bilder och historier från moder naturs framfart och dess konsekvenser. Vad som slår mig dock är optimismen bland de drabbade. Det här tycker jag ofta är talande för amerikaner efter motgångar, det finns ett driv att bygga upp igen och fortsätta och se glaset som halvfullt istället för halvtomt och glädjas över det man har kvar istället för älta det man förlorat.

Just nu, i efterdyningarna av ovädret och när skadorna blivit synliga, pågår en enorm hjälpinsats. Frivilliga volontärer som hjälper med att röja ur folks regnskadade hus, hjälper frakta bort bråte, bidrar med kläder, förnödenheter och ger ekonomiska möjligheter för folk att börja om – den frivilliga hjälpinsatsen är ENORM. Folk inte bara från Oregon utan från andra delstater runt om i landet har frivilligt kommit hit för att hjälpa människor de aldrig träffat tidigare! Vanligt folk ställer upp med tid och ett handtag. De som inte fysiskt hjälper till på plats bidrar istället med pengar och donerar förnödenheter med mera. Man tar ett helt annat ansvar för varann, för sina medmänniskor och förlitar sig mer på andra okända medmänniskors välvilja och hjälp än ett statligt ansvar och hjälp. Jag är djupt imponerad av den individuella amerikanska hjälpsamheten och generositeten.

Posten kommer lastad…

Mängden reklam man får med posten i Sverige är visserligen rätt stor, men blygsamt liten jämfört med den mängd reklam som dimper ner här i USA. I Sverige kom den allra största delen reklam med vanliga posten dagtid, här kommer den absolut största mängden reklam med morgontidningen. Mycket kan ha hänt på året vi varit borta, men reklam över skönhetsbehandling som botox, retylane, fettsugning och andra liknande ingrepp var inte vardagsmat i Sverige, här kommer det betydligt mer sådan reklam.

Ett typexempel på hur en reklambroschyr för skönhetsingrepp som dimper ner kan se ut. Botox och retylane är det som det mest handlar om. 15 botox behandlingar för hela ansiktet för $179 erbjuder den här kliniken. Eller $8 per full spruta. Utan att vara alltför insatt i priser i Sverige vågar jag påstå det är betydligt billigare för den här sortens ingrepp i USA än i Sverige, dessutom finns det otroligt många fler kliniker och salonger som erbjuder behandlingar här och min uppfattning är även att det är mindre laddat.

USA är kupongernas land, reklamposten består ofta av kuponger. På internet finns det även rena kupongsiter där man kan skriva ut massvis med kuponger från internet som sedan kan användas på diverse affärer.

Morgontidningen har varje dag en lunta reklampost i sig, men söndagens tidning toppar veckans skörd. Här är en söndags reklampost, till den nätta vikten av drygt 1500g. Jag är reklampost freak, jag läser i princip all reklampost…

Morgontidningen kommer (precis som på film) inkastad utanför dörren. Insvept i en tunn plastpåse ligger den där i arla morgonstund för att hämtas. Morgontidningen hos oss körs ut i en flakbil, på flaket sitter utdelaren och chauffören inne i bilen kör sakta samtidigt som utdelaren på flaket kastar in en tidning till varje hus de passerar. Angående flakbilar (sk trucks) och passagerare på flaket så ser man sommartid ofta hundar åka på flaket, även på snabba motorvägar. Ser inte särskilt behagligt ut för hunden. Enligt delstaten Oregons lag är det förbjudet ha fria hundar på flaket, de måste vara i en bur. Det verkar dock många inte respektera (speciellt sommartid). Passagerare under 18 är förbjudna färdas på flaket, passagerare över 18 är inte olagligt på flaket men det ”bör undvikas”.

Alla radhusägare har sin personliga postlåda i en samlad postlåde-anläggning som finns på området. Postan anländer mellan 11-13 måndag till och med lördag. De stora lådorna är för paket och annat stort som inte ryms i de små personliga facken. Utgående postfack finns även i denna ställning.

Har man större paket eller behöver annan service från posten så anmäler man sitt ärende på postens hemsida. T.ex. kan man beställa tomma postlådor att skicka grejer i, eller be dem hämta upp större paket eller julkort. Brevbäraren hämtar då sakerna direkt utanför dörren där man lämnat dem. Själv hade jag nyligen via postens hemsida beställt några tommar lådor skicka grejer i, brevbäraren hade vackert lämnat dem utanför dörren då jag kom hem. Posten har suverän service här! Sen ska vi inte tala om de privata budbärarföretagen som FedEx och UPS m.fl. som erbjuder kanonservice till hyfsat låga priser.

Uppfyllda förväntningar

Det finns säkert tusen olika skäl och förväntningar hos de människor som frivilligt väljer att flytta och byta land.

Flyttar man pga kärleken så har man säkert höga förväntningar på relationen och att ens fortsatta liv tillsammans som par ska fungera och utvecklas, flyttar man pga studier har man säkert förväntningar på att skolan och utbildningen ska vara som man drömt om, flyttar man pga klimatet så har man säkert förväntningar på mycket sol och värme och bra golfbanor kanske…. flyttar man pga ett arbete har man förväntningar på att jobbet ska vara så stimulerande och utvecklande man hoppats ( man kanske kräver mer av det än man skulle gjort på sitt svenska jobb i Sverige). Oavsett anledning, tror jag att man är rätt kräsen när man flyttar frivilligt, det ska liksom vara ”värt” att ha gjort den här flytten och att ha brutit sig loss. Man vill att livet i nya landet ska bli nåt extra, för man har satsat så mycket på det och kanske gett upp mycket (t.ex. att leva med familj och vänner långt borta).

En av anledningarna för oss att flytta var en önskan om att få det bättre, tryggare och säkrare. Det kan ju tyckas konstigt, att flytta till USA för att känna sig tryggare på arbetsmarknaden. Men så var det, arbetsmarknden i Sverige var ingen höjdare på den tiden vi bodde i landet (det verkar dock ha förändrats en del sen vi flyttade). En annan viktig orsak var en lust till allmän förändring, personlig utveckling och äventyrslust att leva i ett annat land . Ytterligare en viktig faktor (för maken) var att få jobba med saker som inte finns i Sverige (Sverige är ju ett litet land), få möjligheten att vara mitt i smeten där allting händer och dra nytta av den utbildning han skaffat sig. En annan mycket viktig orsak var att vi skulle leva ett bättre ekonomiskt liv än i Sverige.

Jag tycker det blivit mycket bra, jag skulle vilja påstå att förväntningarna på alla punkter har gjort oss nöjda och belåtna. Det är klart, vissa saker har kanske inte motsvarat förväntningarna (-än -kanske ska tilläggas). Å andra sidan har vissa saker mer än råge överträffat förväntningarna. Så överlag, helheten, tycker jag vi fått det vi kommit hit för och livet och vardagen här fungerar mycket bra. Om vi hade känt att vi inte fått många av våra förväntningar uppfyllda efter ett år, eller om vi känt oss besvikna, då tror jag att vi redan nu så smått börjat fundera på att återvända hem.

Efter ett år här känns det som det nu börjar komma andra förväntningar eller i alla fall att vi starkt känner vi vill göra förbättringar på de förväntningar vi hade då vi åkte och tog beslutet flytta. Människan är väl alltid så, man höjer ribban och när man rott iland med det mest enkla strävar man vidare. Att våga vara modig med något, gör man blir mer modig även för andra saker. I början var det ju stort bara kunna handla i en mataffär och jag blev impad av sig själv när jag fick fram 70% av det jag ville ha sagt – nu kräver jag mer än så, åtminstone 90% av det jag vill ha sagt ska gå att säga. Till exempel.

För mig handlar det alltså nu om att fortsätta hitta sätt att utvecklas på som person och skapa sysselsättning och förstås bli ännu bättre på språket, på att förstå och leva i det här landet, att bli ännu modigare på en massa olika områden. För M handlar det inte längre om att vara glad och nöjd över att överleva det första året på jobbet utan börja höja ribban och även sätta upp andra långsiktiga mål vart han vill.

Makens första jobbår

Den här veckan har M jobbat ett år på sin amerikanska arbetsplats. Jag kommer ihåg förväntningarna, pirret och den lätta nervositeten för ett år sedan den här tiden och inför hans första arbetsdag. Det var ju pga hans jobbmöjligheter som vi valde lämna allt, tack var det vi fick chansen flytta hit och hur vårt liv skulle fungera och bli här har ju varit rätt beroende av hur hans jobb skulle funka. Så det var förstås en rätt stor och förväntansfull dag när han väl började jobba för ett år sedan.

När vi flyttade gav mammas man Sten oss en present, vi fick en dollarsedel som han ärvt av en släkting som en gång i tiden emigrerade till USA för att pröva lyckan. När S var liten pojke, någon gång på 50-talet kom släktingen på Sverigebesök och gav dollarsedeln till Sten som alltid sparat den sen dess. När det var dags för oss flytta så gav han den gamla sedeln till oss, som en lyckosedel, ett lycka till på vägen. Denna gamla sedel har vi tagit väl hand om och nu ramat in (syns längst till höger) tillsammans med makens första dollarsedel. För när M fick sin första lön i det nya landet ville ha ta ut pengar och spara en dollarsedel från just det första löneuttaget. I tavlan syns nu de båda sedlarna tillsammans med ett citat (Each of us has a fire in our hearts, fint it and keep it lit). Inget märkvärdigt egentligen och tavlan hänger där på väggen i arbetsrummet utan att vi tänker på det, men just nu när M firar sitt första år på jobbet här så kom jag att tänka på tavlan och att den symboliserar en hel del. M bjöd för övrigt kollegorna på Annas pepparkakor (från Ikea) på årsdagen, det blev blandade omdömen. Vissa hade bara försiktigt smakat, medan några tydligen uppskattat peppisarna och ätit flera stycken. En korean hade tydligen återkommit senare och tagit en hel näve från burken…

Bra radioprogram

Det är ett nöje lyssna på bra radioprogram.

Lotta skrev tidigare på sin blogg och tipsade om radioprogrammet This American Life. Efter att nyfiket kollat upp hemsidan är jag fast. De har ett stort arkiv att gräva i och det är enkelt lyssna via datorn. Nyligen lyssnade jag på ett program som handlade om barn och hur vuxna pratar till barn och ungdomar. En grupp ungar fick frågan ”vad är den mest irriterande och ständigt återkommande ämnet/frågan vuxna ställer”. Barnen suckade djupt och kunde lätt enas om att alla vuxna jämt frågar ”hur går det i skolan”, ”hur var din skoldag”, ”gjort nåt kul i skolan idag”. De vet nog inte hur de ska prata med oss barn, så därför ställer de alltid de frågorna, tyckte nån unge. För visste de bättre skulle de förstå och veta att ALLA barn hatar den frågan… Som om vi skulle vilja prata om det liksom… Nån tredje unge som genomskådat hela den där biten hade utvecklat en teknik och den gick ut på att ge smarta svar som ”idag hade vi en jätteintressant mattelektion” och babbla lite snabbt om den, för att på det sättet snabbt tillfredsställa den vuxna och få samtalsämnet överstökat.

Hur ska man då prata till barn på ett sätt som barn uppskattar? Kidsen tyckte man ska prata till dem på den nivå de är på, det är stor skillnad på att vara 8 och 10 år ju, det borde de vuxna förstå! ”Är jag 10 år ska de vuxna liksom prata till mig som jag är tio år, inte som jag är 6 men inte heller som jag är 13″, nåt i stil med detta var det nån unge som tyckte och fick snabbt medhåll av en kille som tyckte det var pinsamt att pappan alltid drog samma skämt som inte var ett dugg roligt längre (”ett skämt jag tyckte var kul när jag var 5 men inte nu när jag är 10, men pappa tror fortfarande det är det jag skrattar åt”).

Vidare fick vi följa med ett annat gäng ungar på ett sommarläger och förberedelserna då ett gäng stå upp komiker skulle komma och uppträda för barnen. Komikerna var unga vuxna, 2o år gamla, och de jobbade hårt på att förbereda och fundera ut HUR sjutton man uppträder inför ett gäng barn och vad tycker barn är roligt. Stå upp komik handlar om att prata om saker som publiken känner igen sig i och kan skratta åt samt ofta att driva med svåra och tabubelagda ämnen. Men hur ska man veta vad ett gäng 10-åringar tycker är kul och kan identifiera sig i.

De fick hårda instruktioner om att inte skämta om föräldrar, mobbade barn, lärare, sex, död och alkohol och en massa andra saker. Det första uppträdandet inför en entusiastisk barnpublik gick helt åt skogen, komikerna tappade kontrollen, det blev total kaos och betyget efteråt från såväl barn som vuxna var att det varit katastrof. Programledaren konstaterar att det som de kanske trodde skulle vara enkelt, dvs ha två unga vuxna (som var barn själva för inte alltför länge sen) och som därför borde förstå barnen och enklare kunna kommunicera på barnens nivå – det funkade inte alls. Programledaren filosoferar vidare och undrar om det inte är så att det är som SVÅRAST kommunicera med barn på deras nivå och på ett sätt som barnen tycker om när man är just ung vuxen och i kanske 18-20-års åldern. När man är ung vuxen vill man inget annat än komma så långt ifrån den där 10-åringen man en gång var, man vill inget hellre än skärma sig från att vara liten och man är helt enkelt för nära den åldern för att kunna förstå 10-åringarna och kunna prata till dem på ett sätt som är på deras nivå. Men som äldre vuxen har man fått distansen och därmed även möjligheten kunna tala samma språk som barnen vill bli tilltalad på. Till sist i programmet fick vi en inblick i hur amerikanska tonåringar upplever de vuxna pratar sex med dem och en mammas dagbok till hur hon ska förhålla sig till det faktum hennes dotter har en pojkvän som sover över, oerhört intressant det med.