Det var väldigt länge sen jag gav ifrån mig nåt livstecken. Den senaste tiden har varit rätt turbulent och omvälvande. Här kommer detaljerna.

För några veckor sedan fick vi reda på att vi är gravida igen! Underbara och efterlängtade nyheter, som ni vet. Goda och så positiva nyheter att det spritter i kroppen. Men samtidigt är det just nu en period av nervositet och oro. Missfallet i fjol ligger ändå i färskt minne. Denna graviditet blev till på nästan exakt samma tid som i fjol. Först tänkte jag att det kändes obehagligt, som dålig karma och ska historien från i fjol med missfallet nu upprepa sig. Men M har pratat mycket om det som en andra chans, som ödet, som meningen och enbart som något positivt och speciellt att det råkar infalla nästan samtidigt (förra graviditeten skulle haft beräknad födelsedag 12 maj i år, fortgår denna så blir beräknad födelsedag runt 7 maj nästa år). Några har sagt mig att det verkar som att vissa kvinnor av nån outgrundlig anledning verkar ha en fertil topp på året som återkommer. Kanske är det så, kanske är augusti en bra månad för min kropp….

Graviditeten fortskrider i sakta mak, det är väldigt väldigt tidigt men jag känner precis som förra gången att jag behöver ventilera, mår bra av att prata om det så jag berättar och skriver om det här redan nu. Förra året, då det sket sig, gav det mig stor tröst att ha pratat om det så tidigt och på så sätt kunna få uppmuntrande ord utifrån. Vi ligger försiktigt med att “officiellt” gå ut med det, det är inte så att M t.ex. berättat på jobbet (och kommer inte göra förrän minst när vi är halvvägs).

Förra veckan var jag på ett tidigt ultraljud, något som erbjuds de kvinnor som tidigare haft missfall. På det ultrat var målsättningen att de skulle kunna se att det verkligen förelåg en graviditet och att den ligger på rätt ställe (i livmodern och inte i t.ex. en äggledare vilket skulle vara lika med ett utomkvedeshavandeskap som måste avbrytas snabbt). De kunde också se gulesäcken. Jag har haft lite konstiga symptom som kunnat indikera utomkvedeshavandeskap/ectopic pregnancy, så det var väldigt skönt att få det bekräftat att det är inte fallet, min graviditet ligger på rätt ställe så att säga (ett orosmoment mindre, av många…). De dåliga nyheterna var dock att de inte kunde höra hjärtljud, vilket var förhoppningen de skulle kunna göra. Före man har hört hjärtljud kan man inte säga att graviditeten fortskrider normalt, alla de andra symptomen i en graviditet kan pågå för fullt ändå, som t.ex. illamående, hormonhalter som förändras, bröstförändringar, gulesäck osv. Det är alltså av största vikt att höra hjärtljud, när man kan göra det sägs det att missfallsrisken minimeras radikalt och man har runt 95% chans att inte få missfall (har t.om. sett siffror på 97%). Ultraljudet förra veckan var inbokad på en tid då hjärtljud förväntades kunna höras så det var en besvikelse och med oro vi inte fick det beskedet.

Teorierna är nu dessa. Antingen var det trots allt för tidigt som ultrat gjordes och därför de inte kunde se. Kanske ägglossning och befruktning inte riktigt skett som de första beräkningarna skulle antyda utan faktiskt hände senare. Eller så var det helt rätt tidpunkt ultrat gjordes, men det fanns inte och kommer inte finnas nåt hjärtljud överhuvudtaget utan graviditeten är “död” och ett missfall är att vänta. Dessa två alternativ är de enda som gäller.

Planen är nu att jag ska göra ett nytt ultra denna veckas torsdag, det blir ett antingen-eller-ultraljud. För då är tidsmarginalen väl tilltagen, det SKA med all säkerhet gå att höra hjärtljud då om det finns. Vi har bestämt oss för att tills det inte finns bevisade dåliga nyheter så ska vi utgå från det bästa, hoppas på det bästa och så tar vi smällen när/om den kommer. Jag kan inte ens i tanken just nu orka tänka tanken på ett nytt missfall.

Annars så känner jag mig väldigt mycket mer gravid än förra gången, det känns helt enkelt annorlunda. Jag tampas med illamående varje dag för tillfället, har liten energi och har dessutom varit däckad av migrän som jag inte kunnat ta den vanliga medicinen för utan tvingats genomlida och som dessutom gjort mig väldigt ljus-och flimmerkänslig (t.ex. för datorskärmen). Hade jag jobbat hade jag nog inte klarat vara heltid på jobb. Det är en skum känska att känna sig sjuk med tydliga sjukdomssymptom, men ändå veta man inte är sjuk utan gravid och att det är helt normalt. Samtidigt så skapar det skuldkänslor. Jag borde vara tacksam att vara gravid (vilket jag ju ÄR) då det är önskat och efterlängtat och borde inte gnälla, det kunde vara värre och nu ska man bara njuuuuuta av det som spirar i kroppen och inte låta illamående, spyor och trötthet påverka en.

På torsdag blir det som sagt detta ödesultra, hjärtljud då och vi kan dra en DJUP suck av lättnad, inget hjärtljud då och de kommer att förbereda och sätta igång missfall (så jag inte ska behöva vänta så länge som förra året) och vi får bryta ihop.

Resan till ett fött, friskt barn känns oändlig långt borta. Som så många hinder som man ska förbi. Men det känns ju underbart och fantastiskt att vi i alla fall har chansen nu, så jag hoppas på fortsatta goda nyheter på torsdagens ultra.

Uppdatering:

Jag började skriva detta inlägg tidigare, men publicerade det aldrig. Nu, i skrivande stund, är det torsdag och jag har varit iväg på det nya ultraljudet och har fått positiva besked. Ett tydligt, pickande hjärtljud hördes. Dunk-dunk sa det och jag kunde även se hur livet därinne växt från ett litet risgryn till nåt som mer påminner om blåbär. Det är en obeskrivbar lättnad att få det här beskedet, även om mycket kan gå snett och vägen är lång till att föda ett friskt barn så var detta för oss en mycket stor tröskel att komma över då oron för missfall varit stor. Visst, missfall kan fortfarande hända och inga garantier finns ju, men har man kommit så här långt att man sett hjärtljud är det alltså mycket ovanligt med just missfall.

Resan fortsätter och det är bara att inse att föräldraskapets prövningar med oro börjar redan under graviditeten….

Det är helt otroligt vad man kan se redan så tidigt som runt vecka 7. Den svarta cirkeln är, om jag förstod det rätt, gulesäcken. Därinne, den vita bluddriga massan, är fostret som alltså visade sina hjärtljud idag och sa hej för första gången. Texten “baby” är inte jag som skrivit, utan ultraljudsteknikern som skrev dit det innan hon printade ut bilden.