Nyligen läste jag en väldigt bitsk artikel på Expressen, som du kan läsa HÄR. Rubriken på artikeln är “Föräldrabloggarna hänger ut sina barn” och bara via den förstår man att skribenten till artikeln är mycket negativ inställd till bloggar (forum på internet överhuvudtaget) som berättar och visar bilder från vardags-och familjelivet.
Naturligtvis ska man känna till, förstå och vara medveten om att precis allting man skriver och visar på internet, t.ex. via bloggar, är material som alltid kommer att finnas kvar. Även om man stänger ner sin blogg och raderar den så finns materialet arkiverat och sparat på internet, man vet ju inte heller hur många eller vem som laddat ner ens bilder och text och på så vis har det sparat i sina persondatorer. Jag tror dock att vuxna personer är fullt medvetna om detta och väljer därför vad och hur de skriver och visar bilder. Jag tycker artikelförfattaren missar att ta upp en viktig poäng också, nämligen att många som i text och bilder skildrar sitt liv, vardag (och barnens) inte gör det för att en massa okända jeppar utspridda här och där ska läsa och få se utan för att man faktiskt har familjemedlemmar, gamla och nya vänner som man kommunicerar med på det sättet. Via internet har man fått en möjlighet att kunna rapportera om hur ens liv och vardag ser ut fastän man geografiskt bor långt från varann. Det är 2010 och vi kommunicerar via internet, det är så världen ser ut. Jag tror inte det kommer vara nåt konstigt att de som är barn nu, när de är vuxna och ute i världen, att det finns bevis på nätet från deras tidiga år och uppväxt. Så kommer det vara för så många många att det kommer betraktas som helt normalt att det finns spår efter en från tidig ålder.
Artikelförfattaren anklagar föräldrar som visar och berättar om sina barn på bloggar för att inte låta barnens barndom vara privat och att de långt senare i livet kan få lida konsekvenser för att deras föräldrar skrivit och visat de första stegen, hur de gråtande och skrattande tagit sig igenom olika stadier i livet, och att de privata ögonblicken hela tiden skett inför öppen ridå på internet. En förälders viktigaste uppgift är att skydda sina barn, skriver hon, och det gör man inte om man exponerar dem på internet avslutar hon artikeln….
Nu har jag ännu inte läst arikeln som du länkat till men som du säger så bor man trots allt i en modern värld där nätet spelar en viktig roll. Jag tror att de föräldrar som bloggar har tänkt igenom sitt beslut noga. Jag ser mest fördelar med bloggandet speciellt om man bor långt från familj och vänner men bloggen ger ju också ett viktigt stöd till många föräldrar. Man kan ta upp frågor och bolla dem med andra som går igenom liknande problem osv. Man får vänner och ens barn kanske också får nya vänner genom att man träffar bloggvänner som har barn. Det finns nog minst lika många fördelar som nackdelar. Dessutom tror jag folk som fortsätter att läsa en blogg månad efter månad är folk som är intreresserade och de som bryr sig. De som bara snubblar över bloggen kanske läser något sporadiskt inlägg men sedan inte mer. Det finns ju sååå många bloggar om familjer att det där problmet med att bli utsatt späds ut på något vis.
Bloggen har varit fantastisk och enkom glädje för mig iallfall.
Kram!!!!
Tyvärr tror jag motsatsen, man har inte tänkt igenom vilken slagkraft nätet har. Allt på nätet kan användas på sätt som man inte alls har tänkt sig. Må vara att majoriteten har goda avsikter men tyvärr så finns det en tillräckligt stor minoritet som vill annat.
Intressanta funderingar, jag är faktiskt lite kluven till det där med att publicera en massa bilder på sina nära och kära. Jag vet att O helst inte vill vara med på bild på bloggen, och om vi skulle få barn i framtiden kommer det nog bli en diskussion om hur jag ska göra. Jag hoppas att han går med på att jag lösenordsskyddar de inlägg med bilder… Inte för att jag vet hur säkert det är men förhoppningsvis är det en kompromiss som han kan gå med på.
Min pappa har en server och hemsida där han lägger ut alla sina bilder, med lösenordsskydd och ibland scannar han in gamla bilder. Jag bad honom ta bort en bild som var på mig och min bror som små badandes i en sådan där uppblåsbar pool – just för att vi var nakna, man vet aldrig trots att inte vem som helst kan se bilderna…
Kram!
Jag håller med Anna Svensson, jag tycker man ska vara ganska försiktig med vad man publicerar. Jag läste Alex Schulmans Charlie-blogg när han fortfarande skrev och jag minns att jag ibland bara kände, åh vad fel, varför publicerar du den bilden? Bilder där hans lilla tjej storgrät och såg alldeles förtvivlad ut, eller där hon låg med ansträngt toalettfejs, det kändes bara så fel fel fel att ställa ut sånt till allmän beskådan för hans 100 000 dagliga besökare. Ingen människa skulle vilja ha såna bilder utlagda på nätet, hon må ha varit liten men man har rätt till sin egen integritet ändå.
)
Jag lägger in bilder på mina barn ibland, men sällan eller aldrig så att man kan se vem de är. kanske överdrivet, men det känns bättre så (ok, förutom alldeles nyss när jag var tvungen att ta med en bild där både mina barn och man syns. Men det var för att de köpte wands på Ollianders, hur ofta gör man det
Nog är detta det nya sättet att kommunicera på, alltid. DET är det, och så kommer det förmodligen att förbli. Men visst får man vara försiktig då man lägger ut bilder etc. Jag brukar alltid fråga folk om det är OK att de hamnar på bloggen. Det är det nästan alltid. Det är klart att det är svårare då det handlar om barn, och jag tycker väl också det är fel att “blotta” barn i bild, som i Schumans fall. Men, ja…
Själv är jag inte rädd för att lägga ut bilder på vare sig mig själv, Karolina eller Peter. Peter är den som brukar vara mest försiktig, och han vill gärna kolla vilka bilder som gäller. I somras tog jag fina bilder på badande småbarn, mina minsta brorsbarn. de badade nakna, och de bilderna skulle jag aldrig lägga ut, vare sig på bloggen eller på FB. Jag tror faktiskt att sunt bondförnuft råder där hos de allra flesta numera.
Precis som Desiree tycker jag att bloggarna har en enormt positiv genomslagskraft, och har man barn så är det ju ett så bra sätt att visa bilder via bloggen. Kanske är jag larvigt naiv och dum, men jag känner verkligen ingen ångest eller ånger över bilder jag publicerat och publicerar.
Kort sagt: jag är FÖR barnbloggar!!
Kram!
Eller, jag ska väl säga föräldrabloggar, det är mer rätt…
Orkar inte ens läsa artikeln, sådana blir jag bara irriterad på. Visst ska man vara medveten (t ex Ingegerd nämner Schulman – han är ju känd och har givetvis många, många läsare) men de flesta bloggare skriver just för familj, vänner och en relativt begränsad krets utanför dessa. Jag tror vissa 1) överskattar andras intresse i ens liv och 2) är överdrivet rädda för att något ska användas i fel syfte.
Det finns ju såklart saker man kan göra om man är lite orolig, t ex att ha lösenord eller t ex inte lägga ut namn alt. använda namn men inte foton.
Det enda jag tänker på är kanske att inte lägga ut bilder på nakna barn men samtidigt tycker jag att det är tråkigt att det ska behöva vara så, men om jag nu ska vara försiktigt med något så är det med det.
Sedan är jag däremot mer försiktigt med att skriva om mitt arbete och andra personliga saker. Man behöver liksom inte helt utlämna sig själv. Men jag tror att de flesta har ganska bra balans.
Jag är ju en som då lägger ut mycket bilder på oss, och framföralt min dotter. I vårt fall handlar det om att min blogg till stor del är till för nära och kära i Sverige så att de ska kunna följa våra liv här. och framförallt kanske vår dotter och hennes utveckling. Jag har inga som helst skrupler mot detta. Det enda jag aldrig gör är att lägga ut bilder där hon är naken. Jag är också (i mitt tycke) ganska noggrann vad gäller att lägga ut bilder på andras barn. OM och NÄR jag gör det brukar jag alltid fråga först, eller skicka en länk till föräldrarna när jag lagt ut ngt, så att de lätt kan höra av sig om de vill att jag ska ta bort ngn bild. De bilder jag inte gör deta är när det är barn man inte kan “identifiera” dvs på väldigt långt håll eller om ansikten inte syns. Men annars vill jag helst fråga föräldrar först.
Nu har jag dock aldrig någonsin fått ett svar från ngn där de ber mig ta bort ngn bild så det känns som om de flesta är ok med detta. Sedan tycker jag kanke själv att det är större “fara” med FB än med bloggar. På FB kan bilder spridas så mycket snabbare till så många fler personer utan att man har egentlig koll. Själv har jag ju inte FB, men maken har och jag vet att han lägger ut bilder där på vår dotter t ex.
Jag vet inte riktigt VAD folk skulle göra med bilder de laddat ner bara? Vad är det folk är rädda för?????? Detta när det handlar om bilder som är vanliga, alltså inga nakenbilder på vare sig barn eller vuxna. Jag har svårt att se varför det skulle vara så farligt? Men kanske är jag bara naiv?
För egen del känner jag dock att det positiva med min blogg överskuggar de eventuella risker som finns. Att våra familjer och vänner runtom i världen ska kunna följa oss och vår dotter känns mycket viktigare och väger tyngre än att det EVENTUELLT skulle kunna finnas någon/några där ute som skulle kunna använda mina foton för att skada oss. Jag tror dock att den risken är rätt minimal.
Men visst är det intressant detta med att folk har så olika uppfattning om internet och dess påverkan på oss i våra dagliga liv.
Ärligt talat vet jag inte heller vad folk är rädda för?
Artikeln var väldigt flat. Irriterande flat. Är kvinnan bitter på bloggare i största allmänhet?
Äsch, blogga på för allt vad ni är värda, tjejer!! Visa bilder också.
Sunt förnuft leder långt.
Heja föräldrabloggare!
Heja alla bloggare.
SÅ det så!
Nu har jag sagt mitt, igen, efter att ha läst den i mitt tycke egendmligt platta artikeln…
Desiree,
Stor kram!
Jag delar ju helt och hållet din upplevelse av bloggen som nåt enbart positivt och berikande i livet. Men alla dessa nya sociala medier och hur man förhåller sig till dem väcker ju åsikter, alla tänker inte lika och har olika känsla för vad som känns rätt och fel att använda dem på. Sen tror jag ofta det är de som inte själva bloggar eller skriver ute på nätet (och som inte märkt och sett fördelarna) som är mest skeptiska och mest rädda för vad det kan göra. KAnske för att det är nåt okänt de inte känner till… Men vi vet hur bra det är
Tord,
Jag vill ju tro och hoppas att alla som “blottar” sig i text och bild samt sina barn tänkt igenom det noga och vad de visar och skriver om. Och att det inte för med sig otäcka konsekvenser längre fram. Men kanske du har rätt, allt kan användas emot en, hur oskyldigt det än må verka. Ny utmaning och nåt nytt vi ställs inför, som vi inte har erfarenhyeter från tidigare generationer, vi kan inte göra “som de gjorde förr”.
Petchie,
Speciellt med barn blir det ju lite mer knepigt. Samtidigt så vill jag kunna berätta och visa den biten av livet (om det blir aktuellt) och på så sätt kommunicera med familj, gamla vänner men också nya vänner som uppstått via bloggvärlden. Den dagen det finns barn med i bilden får man hitta nåt sätt att lösa det på. Du nämner lösenordsskyddade, håller med dig där, det känns som ett bra alternativ. Inlägg så känns ju säkrare, även om det förstås inte är nåt hundraprocentigt heller, men mer i alla fall. Det här känns ju verkligen som en fråga och grej som ingen har erfarenhet av nu, det finns inga förebilder eller mall att följa. Inte tänka “vi gör som tidigare generationer”, det är nåt nytt att ta ställning till och lösa enligt vad som känns rätt för en själv antar jag…
Ingegerd,
Det du nämner låter inte alls särskilt kul, den sortens bilder. Jag känner till Schulmans blogg men har bara läst den sporadiskt. Det hon i artikeln väl vänder sig mest emot också är sk b-kändisbloggar (tror jag hon använda som ord) och att dessa barn kastas ut i offentlighetens ljus redan som små. 100.000 träffar är ju liksom lite mer än vad ens egen blogg får…. så där kan man ju verkligen snacka om att de blir utsatta.
Usch ja, jag vet inte. Jag antar att det här är en fråga man måste lyssna inåt vad som känns rätt och riktigt för en själv. Ofta när det gäller saker i barnuppfostran (eller?) så känns det som man kan förlita sig till tidigare erfarenheter från livet, kanske sin egen uppväxt (eller inte upprepa misstag som man tycker skedde då…). Vi åt alltid lördagsgodis, alltså blir det samma regel här. Typ. Du förstår vad jag menar. Men varje generation får väl i och för sig alltid nya saker att ta ställning till, där man bara får lösa det på bästa sätt man tror är rätt. När ungen ska ha mobiltelefon kan man ju inte tänka “jag fick när jag var 10, det var en lagom ålder så jag gör samma med mina barn” utan det är nåt nytt fenomen för de som växer upp idag och man får pröva sig fram. Samma det här med internet, vad visa, berätta och publicera. Nu svamlar jag….
Annika,
Jag tror att det här helt klart handlar om vad var och en själv känner är rätt och riktigt. Det som känns rätt och riktigt, det skriver och publicerar man. Inre övertygelse, det märker man ju på kommentareran också, olika åsikter vad som känns rätt och riktigt att göra. Som du skrev (och andra) så har ju bloggen enbart varit en rikedom och bara fört med sig positiva saker i mitt liv också. Men med barn kommer kanske en annan aspekt in, framför allt ansvar och det tycker jag nog i alla fall man ska fundera igenom (sen kan man ju bestämma sig för att hejvilt ändå publicera en massa bilder och text på såväl avklädda som påklädda barn med mera, man att man tänkt igenom hur man känner iaf). som jag var inne på i kommentaren till Ingegerd, att det finns inga rätt eller fel, ingen mall att följa hur man “ska” göra. Det här är ett nytt fenomen för vår tid och vi kan inte förlita oss på att göra “som de gjorde förr” eller som ens egna föräldrar gjorde utan det är nytt, okänt vatten och man får prova sig fram hur man väljer att hantera det.
Vi som bor långt borta också, då kommer det ju in det här med att vilja visa, berätta och rapportera om vardagslivet (i bild och text), speciellt barns förehavanden är ju då väldigt intressant för mor-och farföräldrar, kompisar med mera som man vill hålla uppdaterade. Däremot tycker jag också, som jag såg att du skrev, att man ska fråga innan man lägger upp bilder. Det känns inte schysst att inte göra det, för folk tänker verkligen så olika med det här. Det märks bara i kommentarerna. Sen tror jag oftast det är så att de som inte själva är aktiva med bloggar, FB och alla andra sätt att kommunicera med som finns på nätet, det verkar ofta de människorna som är mest skeptiska och misstänksamma. Antagligen vet för lite om hur roligt, berikande och kul det är. Då är det ju lätt, om det känns okänt, att bara se alla faror och hemskhetetr… NejBeträffande artikeln. Tror hon ville provocera en del och skapa lite debatt. Det hon yrar på om förbudsregler och riktlinjer för vad familjer får skriva… det blir ju bara löjligt och inte seriöst, vad hände med yttrandefrihet.
Anna,
Visst är det helt annorlunda med dessa sk kändisbloggar som ju har en helt annan läsekrets än man själv, det går nog inte riktigt jämföra med ens egen lilla hobbyblogg då.
Vad jag tror hon är lite inne på är dock de långsiktiga konsekvenserna, att få föräldrar att tänka till bara, att allting oskyldigt kan vändas emot en och om mamma till Pelle skrivit och visat hur Pelle en dag som 2-åring slog till en annan dagisunge, så kan det plötsligt snedvridas och avsiktligt tolkas galet långt senare i livet, när Pelle är vuxen, söker jobb eller kanske blir en offentlig person och plötsligt kan nåt oskyldigt som hans föräldrar visat och skrivit få helt snedvridna tolkningar och konsekvenser som man inte kan se idag. typ “Pelle är våldsam” , och så baseras det på nåt oskydligt som hänt när han var barn och som finns dokumenterat på internet…. Jag tror det är lite det här hon vill komma åt i artikeln också.
Saltis,
Jag tror absolut att det här med internet, hur man ska förhålla sig till alla nya sociala medier osv helt och hållet handlar om vad var och en känner och tycker är rätt. Det märker man bara genom att läsa kommentarerna, folk tänker lite olika och KÄNNER olika vad som för dem känns rätt, bekvämt och riktigt att göra.
Det man skriver om, de bilder man visar och det liv man berättar man om på det sätt som känns rätt för en själv, då tror jag det blir bra också. Det finns ju liksom ingen mall att följa, det finns inga erfarenheter från ens egen uppväxt man kan applicera (typ när jag var 5 fick jag min första cykel, då ska mitt barn också få det, det är en lämplig ålder). Allt det här med hur man använder de nya sociala medierna på internet är ju nytt, det är så vi lever idag och hur man använder det får man nog följá sin egen inre övertygelse och röst, vad som känns rätt och riktigt för en själv. Jag tror det är vad föräldraskapet handlar om överlag, att göra det man själv tror på är det rätta (sen får framtiden visa om man gjorde bra/dåligt ifrån sig….men man gjorde sitt bästa och det man trodde på iaf).
Jag kommer ju definitivt att vilja visa och berätta om vår vardag och liv med barn (om det blir aktuellt) – på något sätt och i något format i alla fall. Som du skrev i din kommentar och som jag skrev i inlägget så fyller ju bloggen en väldigt stor funktion för oss utlandsboende i form av att det är ett superbra sätt att kommunicera med folk därhemma.
Ja, jag tror för övrigt att FB är mycket mer “farligt” (i brist på bättre ord…).
nämen nu måste jag ta och tycka till i denna intressanta diskussion. Du har alltid såna tänkvärda inlägg!
Jag lägger ut bilder på bloggen – maken kanske inte är stormförtjust men jag respekterar honom och visar honom aldrig utan brillor eller annat som “döljer” honom lite.. Han godkänner även alla bilder på sig själv..
MEN, det jag undrar, när man säger att “det finns kvar på internet för evigt” ja, det är jag också medveten om men hur får alla läbbiga människor tag i bilderna om man nu har raderat en blogg…jag vet inte hur det funkar. Jag försökte för ett tag sedan få tag i en bild på mig själv som min systerdotter lagt upp på sin första blogg. Jag kunde för mitt liv inte hitta den…”denna blogg är raderad” står det ju…
Sen handlar det också om hur man “döper” sina bilder. Tex en gång letade jag efter en bild på sola, lapa sol etc. Googlade och vips kom en bild upp på min kollega som satt och solade på en båt. Hon hade döpt sin bild till “Lapar sol i Medelhavet” och lagt den på FB.. När jag googlade så kom den alltså upp…det är lite läskigt.
Jag döper aldrig mina bilder till något..eller så tar jag till märkliga stavningar tex laaaatttttjoo.
Barn/andras barn framförallt är däremot viktigt att respektera men allvarligt, tror ni att Charlie Schulman kommer tycka att det är intrång i hennes privatliv att en bild på när hon gråter som 2 månaders bebis ligger ute på internet sedan 20-30 år tillbaka i tiden…jag tror att dagens generationer kommer att tycka att det inte spelar någon som helst roll.
Sen kan jag känna som Annika (som vanligt håller jag med henne haha) sunt jäkla bondförnuft gäller även här på internet. Naket går total bort – hur gulligt det än är med nakenbadande barn!
Dessutom, alla som framkallar sina bilder på Foto ställen i stan ska bara veta hur många av ens privata bilder som kopieras av personalen och används i helt andra sammanhang…creepy.
Sen håller jag med om att FB är läskigare…
Nu ska jag läsa den där artikeln..
Ha det gott allesammans!
Jag tror precis som du att de vuxna som väljer att publicera och blogga om sin familj är medvetna om de fördelar och nackdelar som finns med internet. Jag är mamma och har valt att skriva om och lägga ut bilder på mina barn. Men jag är också noga med vilka bilder jag väljer att publicera, skulle till exempel aldrig lägga ut nakenbilder. Sunt förnuft är det bästa. dessutom läggs bilder ut på olika skolors hemsidor, ibland är tidningen där och gör reportage. Man kan aldrig skydda sig helt men göra så gott man kan. Bra och intressant inlägg!
Kram Dila
Kalas-Lotta,
Bra kommentar!
Jag har inte heller helt fattat hur det här med “stannar kvar för evigt” funkar. Jag förstår att om Nisse klicker spara på en bild jag lagt upp så finns den ju sparad i hans dator även om jag senare raderar bloggen och den inte ligger ute på internet. Vet inte hur det är med arkiv hos bloggvärdar, servar och sånt hos wordpress, blogspot och allt vad de nu heter…
Facebook känns helt klart läskigare, de äger ju (som jag förstått det) allt material man lägger upp och sparar ens bilder med mera (hur det nu rent tekniskt fungerar har jag ingen susning om). Lite läskigt det du skrev med google-sök du gjort. tipset om hur man döper sina bilder tänker jag ta efter.
Apropå FB, har en kompis som menar att efter att hon öppade Facebook-konto så har hon fått en massa konstig reklam som är väldigt personligt riktad, typ blöjreklam för exakt den ålder hennes barn är i, hon har inte haft sin adress på FB och ytterst minimalt med info. Men som jag förstår det tjänar FB pengar på att de säljer användarnas info till företag, som sen i sin tur t.ex. vill rikta reklam direkt till folk den vägen.
Som jag var lite inne på i inlägget och som du skrev i din kommentar också, jag tror också att för de som växer upp idag kommer det vara rätt normalt att man från tidig ålder har spår på nätet. Det är liksom en annan värld vi lever i.
Dila,
Precis, man gör så gott man kan och det känns ju också helt tokigt om man ska bli rädd eller paranoid för den nya tekniken. Istället ska man ju se den som nåt super att kommunicera med, alla möjligheter. Ja, som du och jag gör
Som sagt, sunt förnuft och vuxna människor som gör medvetna val som känns rätt och bäst för dem. Det kommer man nog långt med.
Däremot tror jag säkert det är rätt viktigt lära barn, som inte har samma förstånd eller mognad, att lära dem säkerhet med internet, vad man lämnar, hur man kommunicerar osv. Att där ha lite koll vad de faktiskt gör på nätet och hur mycket de lämnar ut. Men det är ju en annan historia…
Måste bara börja med att säga att det var en “debattartikel” och inte en “artikel”. Skillnaden är ganska stor faktiskt.
Sen är det ju så att skillnande mellan personlig och privat kan vara hårfin men det måste väl ändå vara upp till var och en vad man väljer att lägga ut. Och man får väl ändå anta att folk vet att det som läggs ut på internet kan läsas av ALLA. Sen kan jag såklart också tycka att man bör vara försiktig med att lägga ut bilder, framför allt på sina barn.
Sen kan jag även tycka att en del bloggar blir för kryptiska när de försöker “skydda” sin omgivning. Jag skriver “Maken” istället för min mans namn (han heter Casey) men det är mest för att det bara blivit så. Att skriva ut hans namn eller inte gör ju varken till eller ifrån. Det är ju inte så att bara för att jag skulle kalla honom vid förnamn skulle göra nån skillnad. Egentligen. Det kan faktiskt bli rätt jobbigt (och ointressant) att läsa bloggar där det kan stå saker som: “Jag träffade D igår och vi åkte hem till T och B och där var även H och F. Vi pratade en massa om en sak som jag inte kan skriva här och så planerade vi att göra X senare i höst”. Jag menar då kan man väl lika gärna låta bli att ens nämna det? Vad är meningen att “dela med sig” om man ska vara så kryptiskt?
Petra,
Du har rätt, det var en debattartikel och skillnaden mellan artikel och debattartikel är helt klart stor.
Och visst känns det ju inte särskilt “skyddande”, gör varken till eller från skriva P om t.ex. sin unge istället för Petra.
Jag tycker mig i alla fall märka att det är främst människor som inte själv använder sig av bloggar (eller andra liknande forum) som är mest kritiska, skeptiska och även rädda. Som har mest åsikter vad som är “rätt” att skriva, visa. De som inte själva är ute och riktigt vet vad det innebär, vilka fördelar finns, det verkar också oftast de som är mest kritiska.
Sen jag dock tycka att om man är en offentligt person så kan jag nog tycka man kanske har ett större ansvar att skydda sina barn. Jag menar, med vanliga personbloggar så känns det som man spelar i en annan “oskyldig” liga än om t.ex. en välkänd skådis, politiker eller vad det kan vara för offentlig person som flitigt bloggar om sina barn.
Ha en riktigt bra helg!
Heeej! Jag blev insläppt på WordPress! Så nu har jag läst ikapp, men kommenterar bara här.
Ni har fått det fint i arbetsrummet! Jag gillar också det där frostade glaset på dörrarna till hyllorna. Visst önskar man ibland att man kunde kasta ut allt och bara skaffa nytt. Men det blir alltid mer undan för undan.
Jag tycker du kan skriva om heminredning oftare än en gång i månaden! : )
Det där med att skriva om sina barn på Internet. Hur skulle första stegen etc saker kunna ligga dem till last när de är vuxna? Normala saker i ett barns utveckling är ju ingenting konstigt, det går alla igenom. Däremot tror jag man ska vara försiktig när det är problem, som ADHD för att hitta på någonting. Då tror jag att man ska lösenordsskydda eller skriva anonymt utan namn och bilder.
Det är ju återigen att göra avvägningar om vad som lämpar sig att skriva om, och ha klart för sig att man skriver om en annan person när man skriver om sina barn. Men jag kan kanske tänka mig att det finns en del som är obetänksamma och lägger ut problem etc. Så att dra upp debatten är nog bra, däremot kan jag inte hålla med om att ett normalt barns utveckling skulle kunna skada framtiden.
KRAM!