Idag skulle jag påbörjat vecka 14, ödet ville dock annorlunda för det hela har som rubriken antyder slutat i ett missfall. För att göra en lång historia relativt kort så slutade det med att vi åkte in till akuten på måndagen. Jag hade då haft väldiga magsmärtor, kramper och sammandragningar under en tid. Jag hade ett rutinbesök inbokat för tisdagen och trodde att jag skulle klara mig till dess, men smärtorna blev för stora och efter ett telefonsamtal för rådgivning uppmanade de mig att åka in till akuten direkt.
Redan då förstod vi att det här är kört. Sådana här smärtor är inte normala om allting är normalt. När jag sedan låg på undersökningsbritsen och de gjorde ett ultraljud så kom missfallet bokstavligt talat just där och då, det bara forsade ut och för ett ögonblick trodde jag att jag kissat på mig. Läkaren sa att i detta här och nu äger missfallet rum, det döda embryot rann ut. Jag hade väldigt ont, just då var jag mest fokuserad på att bara få bli smärtfri igen och tänkte mer på mig själv än det som hände. Tur i oturen att missfallet råkade hända där, det gjorde att de på en gång kunde suga ut resterna och blod, karva och gräva så allting kunde tömmas (en skrapning kommer således inte att behövas). Jag fick dropp med medicin som skulle hjälpa livmodern att snabbare krympa ihop, via droppet sattes även antibiotika in (pga infektionsrisken som ökar då de ”grävt runt”) samt även smärtlindring.
Vi spenderade sen flera timmar i vårt rum på akuten, alla var fantastiska, servicen helt outstanding och vi kände oss i trygga händer. De övervakade blödningen under några timmar samt inväntade en del blodprover. När de ansåg att blödningen minskat till de nivåer de ville se så checkade vi ut och åkte hem. Klockan var då runt 3 på natten och det mesta som kändes då var en tomhet inombords.
Missfall är ju kroppens och naturens sätt att stöta bort något som inte är livsdugligt, något som ändå inte hade haft en chans. Det var helt enkelt inte meningen detta. Samtidigt så är det så klart välidgt ledsamt, vi hade ju gått rätt lång tid nu och sakta men säkert börjat ställa in oss på detta, längta och se framemot det.
Det är bara att sörja, vara ledsen ett tag och sen se framåt igen. Ge det tid att sjunka in, förstå, smälta och bearbeta. Antagligen kommer det att gå lite i vågor, som barnmorskan sa igår (vi var in på ett rutinbesök för at diskutera och gå igenom det som hänt på akuten natten innan), så kommer det antagligen att bölja lite fram och tillbaka hur vi känner oss. Det kommer lärdomar och insikter från detta också. Missfall är ju så vanligt, det känns tryggt att veta och nu när detta hänt märker vi hur fler och fler träder fram och säger ”vi har också haft” missfall. Just nu måste det få ta sin tid, både psykiskt och fysiskt.
Åh Anne, jag tänker på er båda, det vet du.
Stora styrkekramar
Åh Anne, kära vännen jag önskar så att jag kunde få krama om dig i verkligheten just nu. Jag känner verkligen med dig och M just nu i eran sorg. Torkar bort lite tårar. Jag har varit orolig över dig här i några dagar nu då det varit helt tyst på bloggen din. Men jag hoppades på att du bara hade fullt upp på annat håll. Jag mailar dig vännen. Känner att mina ord inte räcker till just nu.
Stor bamse tröstkram.
Å Anne!!!
jag är så oerhört ledsen för er skull. Tårar i ögonen just nu.
Vännen det ÄR vanligt med missfall. MYCKET vanligare än man tror för detta är något ”man inte talar om”. Det är något de flesta inte nämner. Vilket jag på sätt och vis tycker är synd. På samma sätt som att det sällan pratas om att det kan vara svårt att bli gravid. Att alla håller detta ”hemligt” ungefär som om det vore något fult. Jag har full förståelse för att man inte vill prata om dessa saker just när de hänt, eller nära inpå. Att maninte orkar då. Att den egna sorgen och rädslan och stressen kan kännas tillräcklig utan att man ska prata om det med ”utomstående”. MEN vad jag bestämde mig för när jag väl blev gravid och särksilt efter att vi fick vår dotter var att jag ville vara helt öppen och ärig med att detta var något vi jobbat länge för. Att det inte ”kom som ett brev på posten”. Att det tog tid. Att jag var både ledsen och orolig innan det hände. För när man sitter i den sitsen (och jag kan tänka mig att det kan vara likadant efter ett missfall) så är det lätt hänt att man känner sig oerhört ensam. Som om detta enbart drabbat en själv. Men så är verkligen inte fallet. Det är som dus äger så att när man väl börjar prata lite om dessa saker med andra så visar det sig att många i ens omgivning har liknande erfarenheter. Jag tycker bara det är så synd att det är något som det fortfarande är ”fult” att berätta. För jag tror att en större öppenhet skulle kunna hjälpa och stötta många.
Vad bra ni fick sådan bra hjälp ändå och att det som du berättade hände på ”rätt ställe”. Det kommer säkert att ta lite tid för er att ta er igenom detta. Det är många känslor som ska bearbetas. Ofta tar det ju lika lång tid som din graviditet eller iland ännu längre, innan man ens riktigt känner sig gravid och därmed förstår lite mer vad som hänt och ska hända. Så kanske kommer ni nu att få gå igenom båda dessa typer av känslor. Att inse att man varit med barn men att man förlorat det. Det kommer vara tufft och jobbigt tror jag, men ni verkar ha en enromt stark relation du och M så ni kommer kunna orka igenom detta tillsammans!
En otroligt varm kram till er båda nu!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag tänker på er!
Så ledsamt för er. Vill härmed sända en stor, stor kram!
Skickar kramar till er!
Jag har varit i samma sits och det är jobbigt. Men man kommer över det till slut, även om det kan dyka upp i ens tankar år efteråt…
Kram kram kram
Manga varma och starka kramar till dig Anne och din M.
Ni finns i mina tankar.
Petchie,
Tack! Uppskattar ditt stöd som du vet. Kram!
Desree,
Tack fina du, din omtanke och stöd värmer och känns tydligt ända hit! Kram!
Saltis,
Tack snälla, gulliga du för omtanke och stöd!
Jag håller så med dig, jag tycker det är synd att såväl missfall samt svårigheter med att bli gravid ska vara två saker som det inte pratas så mycket om. Som att det nästan skulle vara lite skämmigt och ”fult”. Allting kan verka så enkelt, gulli-gull utifrån när det gäller det här med barn. Men när sanningen och verkligheten är att för många är det inte alls då, det är många som får jobba ett bra tag innan det blir barn, missfall är en annan vanlig grej. Kram!
Taina, Malin, Anne i MD,
Tusen tack för er omtanke, det värmer!!!
Åh nej! Mitt hjärt asjönk verkligen till botten när jag såg rubriken. Vet precis vad du måste tänka, jag tyckte det var fruktansvärt att gå igenom det hela, och då var jag inte lika långt gången. Vilken tur att ni var på sjukhuset, det betyder en hel del att vara i bra händer. Själv så ringde jag min OB och hon var så fruktansvärt känslokall, så jag belsutade på fläcken att aldrig gå tillbaka till henne. Jag var tillsagd att vänta 3 månader att bli gravid igen, men jag var gravid med Sarah efter bara 2. Och det var svårt, jag oroade mig så under de första 3 månaderna.. men det gick ju bra.
Jag kan bara ge dig en stor kram och hoppas att ni tar er igenom det här, det är något av det sorgligaste som man kan vara med om, helt klart. Kram!
Jag vill ge dig en styrkekram och M också! Som du såg i mitt mejl igår har jag också haft missfall en gång. Jag tycker man ska få en chans att sörja och inte bara tänka att bätte lycka nästa gång. Både själen och kroppen behöver sörja, så kände jag det. Som jag skrev så tog maken det vädligt hårt, även många år efter. Det är så viktigt att tänka på att även mannen får sörja , många gånger kan han lätt bli bortglömd.
Jag hoppas du och M får chansen att bearbeta det här på bästa sätt nu.
Så bra att du och M blev så väl omhändertagna på sjukhuset, det är så viktigt.
Många tröstekramar från mig.
Nej, Anne, vad ledsen jag blir för er skull! Tårarna kommer och jag önskar jag kunde krama om dig på riktigt. Jag undrade lite varför du inte skrivit på ett tag men ville inte tänka på en sådan tråkig anledning.
Lite tur i oturen i alla fall att ni var på sjukhuset när det hände så att de kunde hjälpa er på en gång, och att M var med dig. Det är ju tyvärr ganska vanligt med missfall ändå men det måste ju ändå vara en väldigt jobbig upplevelse.
Jag håller med Saltis om att fler egentligen borde berätta tidigare om graviditeter för det är inget fult eller konstigt om man får missfall. Ofta väntar ju folk av just den anledningen – man vill inte behöva förklara för folk, det är lite ”pinsamt” eller liknande – men det är ju snarare skönare kanske att folk vet varför man är ledsen och kan stödja en. Och att sådant här händer.
Ta hand om er nu! Tänker på er!
Kram!
Sweflo,
Vad ledsen jag blir höra att du haft ett missfall, samtidigt så ger det mig faktiskt en tröst att höra och läsa vad du gått igenom. Inte för att jag önskar nån missfall, men det ger nån form av tröst och betyder en hel del att höra, märka och se hur vanligt det faktiskt är, att andra gått igenom det. Eller känner nån som gjort det, som känner nån. Ja, vanligt är det.
Du fick din Sarah sen, jag hoppas att vi får ett barn en vackr dag också. Tack så jättemycket för din omtanke, kramar och att du bryr dig. Tack!
Anna,
Tusen tack, du är så snäll och omtänksam. Det värmer och betyder faktiskt väldigt mycket att märka! Man blir lätt lite sårbar (extra sårbar) och all värme som kommer känns extra gott. Tack!
Jag håller ju med dig och Saltis, det är jättetråkigt man inte pratar mer öppet om dels svårigheter få barn (många idag får ju jobba länge på det!), barnlöshet, missfall. Även om dessa saker vi pratat om förut som att även prata om att det är ok att inte ha barn (som vissa sagt, man bemöts konstigt om man frivlligt valt bort barn i sitt liv). Mer tabu eller saker man kanske inte pratar så mycket om.
Det jag tror känns mest just nu är nog inte förlusten av just den här graviditeten, jag kan logiskt och förnuftigt förstå att något inte var rätt, naturens sätt är att ta bort sådant som inte har en framtid. Däremot känns förlusten jobbigare då jag tänker på att drömmen dog, alla förväntningar som hunnit byggas upp. Som att nästa jul sitter det en liten en vid julgranen, hur ska vi göra med försäkringar med mera. Snipp snapp slut så var det liksom slut och man får resa sig, ta nya tag igen.
Hej min fina vän. Du har redan fått min kommentar och ett mail kommer så småningom. Jag är så ledsen för er skull och tänker på er! Styrka och mod och kärlek sänder jag. Kram
NEJ!! Nej!
Nog har jag misstänkt att något inte står rätt till, men detta…
Anne, jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag är så ledsen för er skull. Bedrövad!
Absolut är missfall vanligt, men det gör ju inte saken lättare. Däremot kan det nog ha varit skönt att du berättade det för oss innan. NU vet vi, och nu kan vi finnas där för dig i tankar och i ord…
DU och M är i mina tankar!!
Värme, styrka och kärlek till er!!!
Kramar i massor!!
Oj, vad jag kanner for er! Sa svart att saga nagot som inte andra redan har sagt.
Bara for att det ar sa pass vanligt, sa kanns det ju inte lattare for er.
Nu far du/ni vila upp er och prata igenom er nya situation and sen kanske sa smaningom sa…
Kram,
Margoth
Lia, Annika, Margoth,
Tack för er omtanke, uppmuntrande ord och förståelse. Det värmer!
Åh nej vad sorgligt! Har inte ord som räcker till men du ska veta att jag tänker på er.
Skickar stora stora kramar härifrån också.
Jattetrakigt att hora dessa ledsamma nyheter Anne! Jag ar dock imponerad av all omtanke och allt stod du far fran alla som bryr sig om dig pa denna sida. Hoppas det kan ge lite ljus i en mork tunnel just nu. Sander manga kramar!
Helene
Många kramar till dig och M. Och en kram till dig för att du är så stark och skriver om det. Missfall är så vanligt, men ändå blir det så himla hemligt på något vis, något som är så privat och som man inte prata så mycket om. Man ska helst inte berätta för någon att man är gravid före vecka so and so, för om man får missfall så, ja, då måste man ju berätta det också. Men det kanske är det man behöver göra, kanske blir det lättare då, jag vet inte. Kramar!
Jag är verkligen verkligen hemskt ledsen att höra detta Anne. Det är den största mardrömmen av alla. Det finns inget jag kan säga som gör att det känns bättre, mer än KRAM till dig och din man.
Hej Anne,
Verkligen lessen över att höra detta. Hoppas du mår bättre snart. Du får ta hand om dig och vara extra snäll mot dig själv. Många kramar till dig o maken.
Här kommer styrkekramar, ber för att ge er kraft att gå vidare i lagom takt.
Men vad tråkigt för er båda, Anne, jag skickar också en varm kram.
Det är så vanligt med missfall under den tidigare graviditeten. I Australien sägs det rent allmänt att ungefär var femte graviditet slutar i missfall, särskilt före den tolfte veckan, men ofta vet man inte att det hänt någon, för de har talar inte ens om att de är gravida förrän efter tolfte veckan.
Jag fick själv missfall när jag var i tjugoårsåldern, det hände så tidigt som i sjätte veckan, men nog gjorde det förbaskat ont ändå, och skrapning fick jag ju gå igenom också. De var så elaka på sjukhuset och fräste att man inte fick kalla det missfall när det var så tidigt, utan att det skulle kallas ”spontan abort”. Men ledsen blir man ju i vilken vecka det än är!
Hoppas du är riktigt snäll mot dig själv nu och bara tar det lugnt och bullar upp med godis och TV och vad du nu kan hitta på som kan trösta en liten smula.
Kram.
tänker på er och hoppas att ni kan bearbeta detta tillsammans. Det är svårt och jobbigt och låt det ta den tid och de tårar det behövs. Det är mycket känslosamt och jobbigt att gå igenom ett missfall. Har gått igenom det jag med. Skönt att höra att ni kände er väl omhändertagna på sjukhuset.Sänder stora varma kramar till er båda.
Lena
Åh, Anne!
Jag beklagar så mycket! Det finns inte ord.
Mina gamla minnen bubblar upp till ytan igen.
Jag vet att ni kommer att ta er igenom sorgen men att det just nu kan kännas nattsvart.
Så bra att ni fick ett bra bemötande på sjukhuset. Det betyder mycket. Och att vänner och familj låter er sörja och inte se det som något ”som händer” och ”det var ju så tidigt ändå”.
När vi förlorade Milo så stärktes vårt förhållade ännu mer och jag tror att du och M är starka personer som tillsammans tar er igenom denna svåra tid.
Jag hoppas att ni liksom vi går från nattsvart till ljus när ni en dag har den där lilla varelsen som är menad att stanna hos er.
Massor av styrkekramar!
Å kära Anne! Jag önskar att jag var hos dig och kunde hålla om dig, kunde ta bort allt det onda och all sorg och göra dig – er – glada igen. Skönt att ni är i goda händer, skönt att de tar sig tid att prata med er, och skönt att ni har varandra.
Jag får göra det lilla jag kan, jag skickar dig mina tankar och mitt hopp.
Stora, varma kramar
Ah vannen vad ledsamt! Kande genast hur hjartat hoppade over ett slag da jag sag rubriken har idag. Jag ar sa ledsen for er skull och onskar att jag kunde ge dig en kram i verkligheten och inte bara over natet. Aven om missfall ar vanliga sa ar det lika ledsamt nar det hander sa ge dig sjalv tid att vara ledsen och sorja. Lite trost kan det kanske trots allt vara att hora andra som varit igenom samma sak och veta att det som sagt ar naturens egen vag. Men det gor det saklart inte lattare precis i detta nu.
Stor stor kram fran mig!! xx
Lilla gumman. Kara nan. Se till att kramas mycket med M.
Jag skickar lite peace & comfort your way.
Tack för omtanken och de värmande orden från allihopa. Det kommer att vara tufft och jobbigt den närmaste tiden, men vi kommer igen. För några månader sen visste vi inte om vi kunde få barn, det svaret har vi fått även om det inte gick hela vägen den här gången. Det är ingen liten sak, och vi är väldigt tacksamma för det. Man kan aldrig ta något för givet i livet, men om inte alltför länge så borde vi nog ha ett litet barn hos oss. Vi hoppas och tror det.
Jag är en av dina läsare som kanske inte märks så mycket men nu ville jag bara få beklaga, även om jag inte tycker om den formuleringen, vill säga att jag förstår hur det kan vara, har ett par missfall bakom mig också, och hoppas att ni får må bra trots allt.
Det är också en sorg, det här med förlorade ofödda barn, trots att jag är en stor abortföreståndare så värderar, och värderade under mina två missfall, jag fostret lika högt som om det hade varit min lilla bebis, sorg kommer ju i så olika skepnader men det är skönt att höra att ni också lever efter tesen att det är naturens sätt att visa att något är fel. Själv tänder jag ofta ljus för att minnas mina avlidna släktingar, flera gånger har ett litet ljus fladdrat för en liten bebis också.
Ta hand om er och tack för att jag som ”smygläsare” får följa med er två genom er resa i livet!
/Efwa
Lessen för er båda. Kram. /Tord
TILL ER ALLA som hört av er (eller nya som ev. skriver senare).
Som M skrev i en kort kommentar här ovan, TACK SÅ JÄTTEMYCKET för all omtanke och värme som strömmar genom internetrymden.
Det är otroligt vad mycket fina människor det finns därute
Hej Anne –
Har följt din blog sedan i våras då jag och min familj beslutade oss att flytta till USA. Vill bara att du ska veta att trots att jag inte känner dig personligen känner jag mig ledsen över det som hänt Er. Min bror upplevde detta för ett par år sedan och jag vet genom honom att det är väldigt tufft. Min familj och jag tänker på Er.
/Magnus i Orchard Park, NY.
Älskade, älskade Anne!
Ingenting jag kan skriva eller göra kan trösta.
Men jag tänker på er och hoppas att det snart känns lite bättre.
Kramar/Vic
Jag är så lessen för er bådas skull. Berg-och-dalbanan i känslorna de senaste månaderna – detta måste verkligen vara så jobbigt för dig. En stor styrkekram från Finland!
Jag beklagar verkligen sorgen och förstår att känslorna måste bölja fram och tillbaka.
All kraft till er!
Susanna
Åh nej. Inte det. Men det har ju redan hänt. Och ni kommer att växa på grund av det. Ni är ju fortfarande ni. Två. Som finns där för varandra. Som gör saker ihop. Som pratar.
Med det vill jag ju inte ha sagt att det inte är en sorg i detta, men att mitt i all sorg så finns ni ju där för varandra.
Det kommer ju nya möjligheter. Inte denna. Men nya. Ni kommer aldrig att glömma dessa månader, men nya kommer. När ni båda är redo. Man måste vara redo för att ta nya tag. Man blir inte redo bara för att folk säger åt en att man ska vara redo. Man blir redo när man blir redo.
Ta hand om varandra. Gör lite extra saker för varandra. Finns där. Gråt ihop. Men glöm inte bort att det finns inga straffpoäng för att fnissa ihop. Lova det.
Stor bamsekram till er båda,
Fai
Blev chockad och ledsen när jag läste din blogg. Så typiskt, men vad kan man göra. I v. 14 börjar det ju kännas mer på riktigt och man har varit gravid ett tag.
Kramar till er!
och som M skrev…ni kommer igen
/ Käddis
Nej men å vad ledsen jag blir å era vägnar… Och som vanligt blir jag alldeles extra rörd över att du är så oerhört generös med ditt liv och era upplevelser. Jo.. har nog både en fram och baksida att prata om en graviditet tidigt… men samtidigt är det ju livet. Härligt och spännande när det händer, och ledsamt när något går snett. Men som du skrev är det ju naturens sätt att ta hand om något som kanske inte var helt som det skulle. Jag vill ju tro att öppenhet gör det hela hanterbart… och kanske skönt att få gå ut med det så är det liksom gjort.
Superstor kram. Ta det lugnt, ta väl hand om er båda två och ta er tid att sörja detta… för det är ju fortfarande ni två.
Babsan
Åh nej vad ledsen jag blir nu. Sänder tankar och virituella kramar till dig och M.
Vill bara skicka en kram.
Mycket tråkigt att höra!
Ta hand om varandra.
Åh nej vad tråkigt… En virtuell kram från mig med!