En helgrapport utan bilder (oladdade kamerabatterier)
Fredagen
För ovanlighetens skull hade vi program för fredagkväll (det var det där med att sociala dörrar öppnats….), vi var hembjudna till en barnfamilj. Blandade smårätter (tapas) serverades och diskussionerna flöt på lättsamt och obehindrat även fastän vi inte känner varann. Det pratades bla barn och tvåspråkighet (värdparet är spansktalande) och hur det mer eller mindre är ett heltidsjobb att försöka få barnet tvåspråkigt även om man tycker det vore vara så enkelt då båda föräldrarna i familjen pratar spanska (som i det här fallet) men hur starkt majoritetsspråket i samhället (engelska i det här fallet) lätt tar över för barnet.
M tyckte de hade så fint och städat, trots småbarn och två heltidsarbetande föräldrar (hur orkar och hinner ni???). Svaret var ”cleaning lady” (städhjälp) vilket ju är väldigt vanligt här för de med lite bättre inkomster och där båda två är heltidsarbetande.
Ni vet när man innan en bortakväll säger till varann, när man är i färd med att göra sig klar och åka iväg till middagen/bjudningen/festen, så säger man till varann ”vi blir inte så sena sen, vi försöker komma hem rätt tidigt va”. Båda är överens, båda känner sig lite trötta och slitna redan innan man kommit iväg. Men sen…väl på plats är det så trevligt, timmarna rusar iväg och man är hemma långt senare än Askungen. Ett gott betyg på såna kvällar.
Lördagen
Sovmorgon följt av gemensam långpromenad till strålande sol. En fin höstdag. Skippade lunchen, tog tidig middag på närliggande (men lite småtråkiga) kedjerestaurangen Macaroni Grill. Via mataffären på väg hem för att köpa efterrätt (Ben & Jerrys glass Half baked och en bytta Mudslide av samma märke). Hemma igen blev det en lugn, skön och slapp kväll med glass och dvd-filmer.
Söndagen
Pga de där hemma tydligen ändrat till vintertid redan den här helgen vann vi en timme och M gjorde sina söndagssamtal på skypen. Grått, mulet, trist och rätt kallt där ute. Gemensam tacosmiddag. Förberedelser inför måndagens underskrivande av det omfinansirade bostadslånet.
Rätt bra service beträffande det, notarien som är den som har alla lånepapper kommer hem till oss privat för underskrivning av alla lånepapper så vi slipper åka iväg till banken. Hela den här processen för refinance (omfinansiering) av huslånet påbörjades i april men först nu är det godkänt och igenomklubbat…. Ett litet ”problem” som stoppade upp det hela ett tag var strulet med att vi inte var permanent residents (inte hade grönt kort och var permanenta invånare). Men när vi alldeles nyligen fick de korten så blev det också fart på det byråkratiska kriget. Nu är allting klart. Och ja, vi är alltså nu även fullvärdiga gröna kort-innehavare 
Lite mysko dock att en sån där värdefull handling som det gröna kortet (som inte är grönt förresten) kommer med enkel och vanlig brevpost i ens brevlåda…
Nu är nästa plan att om x-antal år söka om medborgarskap, det är nog nästa målet nu och dit vi strävar. Tror jag. Jag hade inte brytt mig tidigare direkt men med tanke på att vi antagligen snart får ett barn här som blir en lill-amerikan så känns det viktigare och tryggare om vi som föräldrar också har medborgarskapet. För blir det så i framtiden att vi bor i Sverige och det vuxna barnet en dag vill tillbaka hit och ser sig en framtid här, då ger det ju oss som föräldrar en annan frihet om vi också är medborgare. Ett långsiktigt säkerhetstänk är väl alltså det som skulle motivera ett medborgarskapssök i framtiden. Men en dag i taget.
Ha en riktigt bra vecka!
GRATTIS till era gröna kort!!!! vad hörligt att det är klart nu! Funderar lite över era tankar med medborgarskap, men vi ahr inte alls tänkt så långt. Även om Ella är medborgare så vet det sjutton om jag orakar med pappersexercisen för att bli amerikan. För att inte tala om kostnaden. bara att fskaffa grönt kort har jag förstått går på ca 10000 dollar vilket för oss är gigantiskt mycket pengar! Ett medborj´garskap kan jag bara tänka mig är ngt liknande? Hm, så det blir nog bara ella som är amerikan hos oss…
Låter so ni hade en jättebra helg också! Kul med fredagkvällen. Sådana kvällar är ofta de bästa. När man itne känner supermycket för att gå iväg. Ibland kan man till och med känna sig mer eller mindre ”tvingad”. Men väldigt ofta blir just de kvällarna otroligt trevliga och roliga! Kul! Och det där med 2-språkighet tror jag är svårt. Vänner vi känner här som är spansktalande med två söner som nu är 10 och 13 år hade och har som regel att pojkarna ALLTID och ENBART får tala spanska hemma. När de var yngre fanns perioder när sönerna inte alls ville det men föräldrarna sa att DE iallafall alltid pratade spanska med barnen. Även om barnen ibland svarade på engelska. De har även aktivt gett barnen böcker på spanska och på sommarloven har mamman skaffat böcker som sönerna fått i ”läxa” att läsa över sommarlovet. Alla på spanska. Allt för att de ska behålla åtminstone talspråket. Nu när killarna är såpass gamla tror jag att de båda uppskattar att de pratar flytande spanska. De pratar dock ofta engelska med varandra enligt föräldrarna. Här är ju ändå spanska ett språk man lite lättare kan motivera barn att prata. I NYC är ju spanskan det klart största språket efter engelskan även om kinesiskan är på frammarsch! men som sagt, skyltar är ofta på spanska och även information. Det är helt klart värre med svenska haha!
Jag tror allt handlar om hur mycket ork och energi man lägger ner på det. hur mycket man prioriterar att ens barn kan ens eget språk. Jag tror man som förälder måste vara väldigt aktiv och ligga i för att barnet ska behålla språket. Än mer om inte båda föräldrarna pratar samma språk heller. Jag har ju även vänner (alltså par) här som kommer från olika nationaliteter. I ett fall är den ena från Spanien och den andra från Österrike. De har just fått barn och OM de båda lyckas lära barnet sina språk kommer deras dotter att kunna flytande tyska, engelska och espanska, vilket vore en enorm fördel!!!!
Kramar!!!
Saltis,
Pga visumsituationen och att de ju i de flesta fall inte kan förlängas i evigheter (M’s visum har en gräns på 3+3 år, tror jag) och pga arbetsgivaren ju en gång i tiden anställde M med visum så är nästa steg att se till at den anställda får ett green card. I alla fall, hans arbetsgivare har som policy att de anställda som anställts via visum och om de vill ha kvar den anställda så sponsrar de även grönt kort och står för såväl juristkostnaderna som alla andra avgifter som tillkommit i processen. Som jag förstått det så är det det vanliga, den vanligaste policyn ute i industrin, som jag förstår det, att har folk kommit in på visum så står sedermera även företaget för allt som rör gröna kortet. Man får det mer eller mindre inskrivet direkt i första anställningskontraktet, där företaget ”lovar” att nästa steg är att ansöka om GC. Så där har vi ju inte betalat en cent, däremot har vi ju arbetat en hel del med allt pappersarbete.
Blir det medborgarskapsansökan i framtiden (man kan ansöka om det 4 år och 9 månader efter att ma haft sitt GC, den processen tar inte alls lika länge att få igenom som ett GC kan ta) så måste vi såklart bekosta allting själva i så fall. Men med tanke på att vi hittills inte betalat nåt för GC så kan medborgarskapsutgifter nog vara värt det och nåt som kan tänkas bli aktuellt. Kanske.
Vi får väl se. Det beror ju på hur länge vi stannar här, hur framtiden blir och känns när vi får barn, hur det känns med allting annat. Det är ju inte så att det är nåt självklart ändamål, det beror på en massa annat. Å andra sidan går åren fort och vips så har den här tiden gått då vi kan söka medborgarskap. Kanske vi gör det då, det är väl lite så jag tänker i nuläget. Men det där kan ju ändras!
Jag tror du har helt rätt beträffande det du säger om språket! Man måste vara aktiv.
Dock tror jag att många kanske tror att det ska komma automatiskt om båda föräldrarna i hemmet pratar språket med barnet. Men ett språk är ju så mycket mer, det är böcker, filmer med mera. Så jag tror man absolut inte bara kan prata språket utan måste introducera barnet för kulturen, språket via t.ex. böcker, filmer med mera. Och det är ju lite mer komplicerat som utlandsboende. Jag menar, man kan ju inte bara gå in på biblioteket och så har man en bint svenska Alfons Åbergböcker med sig hem. Det kräver nog mer aktivt engagemang från föräldrarnas sida och är säkert inte helt lätt ändå. Man gör ju bara så gott man kan!!!
Vi vet ju inte riktigt var vi kommer att bo på lång sikt, dessutom är ALLA släktingar till vårt ev. kommande barn ju svensktalande. Så det vore helt konstigt och nog också svårt för vårt barn om h*n inte fick svenskan. Det känns helt naturligt och självklart att det ska bli så.
Säkert precis samma för er.
KRAMAR!
Trevlig helg ni hade!
Alltid mysigt att vara borbjuden!
Jag tycker inte det har varit det allra minsta problem med att få Karolina tvåspråkig. Jag har bara snackat svenska med henne, och svenskan blev hennes första språk, helt klart. jag var ju hemma med henne. När hon var tre år så flöt bägge språken superbra för henne.
OCH, om du bara visste vad stolt hon är idag över att vara halvsvensk och över att kunna svenska. Ibland blir jag alldeles varm inombords då jag hör henne!!
Vet du, det är värre för dem som har fler än ett barn, syskon tenderar att snacka engelska med varandra eftersom det blir det språk som dominerar pga skola, kompisar, TV, film etc.
Det har jag märkt med så många av mina vänners barn.
Så, Anne—no worries!! DET är ngt ni lätt grejjar! Det kommer SÅ naturligt!
Här har du en som absolut ska/bör/måste bli amerikansk medborgare. Idiotitskt att jag ännu inte tagit steget. jag går här o tragglar med mitt green card efter 17 år i landet. Inte klokt!!
man har ju inget att förlora alls på att bli medborgare. Tvärtom!
OCH när man till på köpet får ha dubbelt medborgarskap känns det lite som en självklarhet. OM jag varit tvungen att ge upp det svenska skulle jag aldrig ens ha tänkt tanken ut, men nu…
Kramar!!!
Hehe, Anne, du har lång planeringscykel. Take care som man säger. /Tord
Låter som en riktigt nice helg. Att man kommer hem mycket senare än vad man har plannerat är ju bara tecken på att kvällen blivit riktigt lyckad och trevlig. Var det någon arbetskamrat till M som bjöd över er eller var det någon som du träffat? Kul och gott med tapas och nya bekantskaper från Spanien. Det där med städhjälp verkar vara mycket vanligt här men det verkar som om det börjar bli relativt vanligt i Sverige också. Jag tycker dock att det inte är så billigt direkt med cleaninglady vare sig här eller i Svedala. Skönt att omfinanseringen är klar och papperna fixade. Jag tycker absolut att ni ska söka medborgarskap längre fram. Det är ju dock några år kvar att fundera. Kanske även M´s jobb kan sponsra lite då det blir aktuellt. Det är ju ändå många år kvar och mycket kan hända så den dagen den sorgen. Men om ni är kvar här då och har bestämt er för medborgarskap så borde det nog inte vara några problem. Verkar som det kostar ungefär lika mycket som GC. Ha en fin måndag.
GRATTIS till gröna kortet! Så skönt att allt det där äntligen är klart för er! Pust och suck, nu kan ni äntligen sluta tänka på den biten! Medborgarskap är ju inte lika akut för att kunna leva fullt ut.
Visst är det ett gott betyg till kvällen, det händer ofta tycker jag att man i påklädningsstadiet önskar att man var hemma igen så man fick gå och lägga sig, men när man väl är på plats dit man ska brukar det vara så trevligt att man fullständigt glömmer allt vad trötthet heter.
Att det skulle ta sån tid med refinancingen – vilken svengelska det blev – men skönt att det också är klart nu.
KRamar!
Grattis till Gröna kortet!!! Härligt med en trevlig Tapaskväll med trevliga vänner!
Nu blev det inte en hastigt iväg skickad kommentar utan en genomtänkt och genomläst kommentar.:)
Haha, ja, du tänker långt fram i tiden, du! Men det är såklart bra att man har en målsättning och en tidsram. Det är ju bra att man nu får ha dubbelt medborgarskap för ni kanske inte skulle vilja mista det svenska helt? Det är ju även perfekt för ett barn att kunna bo i både EU och USA, två stora arbetsmarknader, i framtiden. Men det har väl hen rätt till ändå?
Det är ju kul för er men samtidigt trist av principella skäl att det ska vara så att ni nu blir hembjudna till vissa för att ni väntar barn. Men jag har alltid känt lite så när jag är i USA, att man inte räknas på riktigt förrän man har barn. Det var en kommentar som jag skulle ge till diskussionen på ditt förra inlägg om högt och lågt i tak (jag har en massa att skriva på det inlägget, har bara inte hunnit). Sverige kan ju vara lågt i tak kanske vad gäller homogenitet i kläder och design samt att normaltillståndet är att jobba snarare än att vara hemma med barnen, men USA är det lågt i tak vad gäller t ex om man är religiös eller inte och i vissa moralfrågor samt med familjesammansättning, samboförhållande och barn innan äktenskap och sådant. Det kan nog vara ganska kvävande, det också, om inte mer.
Kram!
Jättegrattis till de gröna korten!! Och till en ny trevlig bekantskap!! Så det är spanjorer eller endast spansktalande som ni umgicks med? Jag brukar ju säga att det är lättare att umgås med andra ”utlänningar” – först och främst för att man kanske har ett större behov av nya bekantskaper och vänner. Hur länge har de bott i USA?
Vi tycker att de har prisvärd och god mat, mycket bättre än t.ex Chili’s och andra kedjor. Nu blev jag sugen på den där rätten igen, mmmmm…
Nu måste jag fråga, jag kanske har frågat innan men i så fall glömt svaret – är du svensk medborgare?? Alltså som ålänning är man väl finsk medborgare automatiskt, hur ”blir” man svensk som ålänning? Jag har alltid tänkt på det, att jag tänker på dig som svensk men formellt sätt kanske du inte är det. URsäkta om det är helt fel och om det är en känslig fråga, jag vet ju att ålänningarna röstade för att tillhöra Sverige men NF ”bestämde” att Åland skulle tillhöra Finland. Du får gärna skriva ett inlägg om det ämnet, alltså hur din åländska identitet är jämfört med den svenska – OM du vill så klart
Vet du vad, Macaroni Grill är nog min favoritkedjerestaurang (förutom Fuddrucker’s då, hi hi) och jag ÄLSKAR deras ”escalopín de pollo” med pasta och kronärtskockshjärtan (vet att du inte gillar kronärtskockor) – det är faktiskt den enda rätten jag testat
KRAM!
Annika,
Du är en av mina föredömen när det gäller tvåspråkighet, jag säger det inte för att smöra på nåt sätt utan menar det verkligen. En förebild och något att ta efter, jag hoppas och tror att det kommer bli lika bra för mig som det blivit för er! Jag blir alldeles varm i hjärtat att läsa att din tjej känner så som hon gör inför det svenska. Snacka om att ha tillgång till det bästa av två världar, inte bara språk utan också kulturer och identiteter som hon ju faktiskt också fått. Så roligt att hon är stolt och uppskattar det.
Du, vad tror du om teorin att det kan vara lite mer arbete från föräldrarnas sida om barnet går på dagis från tidig ålder? Man kanske får anstränga sig lite mer då eller? Det här spanska paret har båda jobbat sen barnet var rätt litet, på dagiset pratar de ju bara engelska så klart så merparten av det språket ungen hör till dagligdags är ju engelska och inte spanska (som det ju annars blivit om barnet varit hemma). Sånt kanske kan spela in lite, eller vad tror du?
Tord,
Du vet, man måste ständigt ha mål och saker att se framemotplanera
Vet du, jag gillar ha långsiktiga planer och projekt. Sen blir ju ändå livet aldrig som man tänkt sig eller planerat, det är ju t.ex. den här flytten hit ett bevis på. Men ändå, målsättningar. Egentligen tror jag utlandslivet för många bygger på milstolpar, perioder man bestämt sig för att gå igenom innan man igen lite bokslut för hur det känns och hur länge man fortsätter. Jag tror få bestämmer sig för att utvandra och stanna i 40 år. Man stannar nåt år i taget, gör bokslut och sätter upp nya mål. Tänker sen igen när de åren gått att man ska fundera hur det känns, vad man vill.
Nu kanske inte alla känner så, speciellt inte om man gift in sig med en amerikan kanske. Men för mig/oss känns det nog som att det hela tiden är lite ”vi tar det här först och sen får vi se”-tänk som gäller. Som när vi flyttade så sa vi att vi satsar på att stanna 2-3 år, ger det chansen den tiden även om det inte alls känns rätt. Sen gör vi bokslut. Det var första milstolplen. Innan ens den tiden gått ut kom det nya milstolpar. Målet att få frihet och bestämma själv hur länge vi stannar genom att få ett vettigt visum. När det var uppfyllt kom målet om att få grönt kort för att då verkligen ha friheten att stanna hur länge man vill. Sen i nåt skede kom en annan tidpunkt, att stanna här 7 år för då får M sitt sabbatical leave och det vore ju korkat att gå miste om det. Så när vi bott här den tiden får vi väl göra nytt bokslut och en plan igen. Ja, du förstår vad jag menar.
Desiree,
Absolut, det är ett gott betyg om man stannar längre än man tänkt och tycker kvällen går fort. Vi är ju till den absolut största delen av tiden för oss själva på helgerna, det hör till ovanligheterna vi umgås med andra (så tråkiga är vi). Det här är en kollega från M’s jobb, som blev väldigt förtjust när han fick reda på att vi ska få barn….intressant var ordet…
I alla fall, det där med medborgarskap känns som en tanke som absolut kan bli verklighet. Även om det känns långt borta nu. Å andra sidan, man får söka redan efter 4 år och 9 månader och även om det låter länge så går ju åren så fort. Tänk att vi redan varit här hela 3 år….
Jag gillar att ha långsiktiga projekt och planer, sen är det ju en annans att man inet kan och ska planera sönder livet, det blir ju aldrig som man tänkt sig ändå (jag hade ju t.ex. aldrig trott vi skulle bo här). Men ändå, det känns rimligt och smart att kanske inte flytta hem hux flux i alla fall förrän vi garanterat oss själv att vi enkelt kan komma tillbaka om allting skiter sig därhemma (alltså om vi då har ett medborgarskap). För att nämna en fördel.
Marianne,
Så är det absolut! När man står där och grejar sig så längtar man bara hem igen (även fastän man inte hunnit lämna huset) för att få klä och tvätta av sig… Det kan verkligen ibland vara så att man måste ”tvinga” sig för att gå ut. Jag kan ofta känna så, neeeeej varför lovade jag gå på det där. Frestande avboka. Men sen när man väl fixat sig klar, kommit iväg och är på plats så blir det ju oftast väldigt bra och lyckat.
Jätteskönt att ha det fullständiga och ”riktiga” gröna kortet klart. Ett kapitel med visum och pappersarbete (som pågått 3 år, sen vi kom) är därmed slut för gott. Skönt. Det här räcker ju, man behöver inget medborgarskap egentligen.
Veronika,
Thanks!
Men snälla, fina du, så ska du inte känna, tänka. Alla dina kommentarer, såväl spontana och olästa som planerade och genomlästa är ju bra!!!
Anna,
Absolut, det är trist det ska vara så. Märkligt också egentligen. Jag tackar ju och tar emot nu, det gynnar ju min personliga situation men jag har tänkt en hel del på det här på sistone, blev faktiskt lite påverkad av det.
…jag kopierar in svaret jag skrev till Tord också, känns passande till dig också
Vet du, jag gillar ha långsiktiga planer och projekt. Sen blir ju ändå livet aldrig som man tänkt sig eller planerat, det är ju t.ex. den här flytten hit ett bevis på. Men ändå, målsättningar. Egentligen tror jag utlandslivet för många bygger på milstolpar, perioder man bestämt sig för att gå igenom innan man igen lite bokslut för hur det känns och hur länge man fortsätter. Jag tror få bestämmer sig för att utvandra och stanna i 40 år. Man stannar nåt år i taget, gör bokslut och sätter upp nya mål. Tänker sen igen när de åren gått att man ska fundera hur det känns, vad man vill.
Nu kanske inte alla känner så, speciellt inte om man gift in sig med en amerikan kanske. Men för mig/oss känns det nog som att det hela tiden är lite ”vi tar det här först och sen får vi se”-tänk som gäller. Som när vi flyttade så sa vi att vi satsar på att stanna 2-3 år, ger det chansen den tiden även om det inte alls känns rätt. Sen gör vi bokslut. Det var första milstolplen. Innan ens den tiden gått ut kom det nya milstolpar. Målet att få frihet och bestämma själv hur länge vi stannar genom att få ett vettigt visum. När det var uppfyllt kom målet om att få grönt kort för att då verkligen ha friheten att stanna hur länge man vill. Sen i nåt skede kom en annan tidpunkt, att stanna här 7 år för då får M sitt sabbatical leave och det vore ju korkat att gå miste om det. Så när vi bott här den tiden får vi väl göra nytt bokslut och en plan igen. Ja, du förstår vad jag menar.
Petchie,
Grejen är nog bara den att vi under en lång period åt säkert minst en gång i veckan där…det blev till slut lite enformigt helt enkelt och tråkigt. Det är nog fortfarande den svackan jag är inne i.Nu hade de en massa nya rätter på menyn också, jag har aldrig varit med på nåt dåligt val där. Så prova gärna fler rätter när du går!
De har bott relativt länge i USA, de pluggade de sista åren i USA och har delar av sin utbildning härifrån. Jag vill minnas att det rörde sig om 7-8 år de bott här. Halva tiden i New York och andra halva tiden här (pluggade i NY, fick sen jobb här i Portlandområdet). Det är roligt med andra utlänningar, mycket gemensamt som du säger. Dock känner jag större olikheter med indier, det finns massor med indier på M’s jobb. Även detta sydamerikanska par sa dock att de kan känna mer kulturkrockar med indier. Jag känner rätt stor samhörighet med sydamerikaner, av nån anledning.
Macaroni Grill är det egentligen inget fel på alls, de har ju massor med smaskigt på menyn. Just därför vi ätit där så ofta och mycket
Ingen dum fråga alls, jag får fördjupa mig i det senare och skriva mer då! Men helt kort så är jag både finsk och svensk medborgare. Dubbelt medborgarskap har jag redan nu alltså. Men egentligen kan man ju ha hur många som helst… Inte officiellt kanske men inofficiellt, sen beror det ju på hur längerna godkänner ett medborgarskap. USA t.ex. godkänner ju inte flera medborgarskap, i deras ögon kan man bara ha ett och är man amerikan så är det bara det som gäller. Men andra länder godkänner ju flera, som Sverige. Så man tappar inte sina svenska rättigheter med dubbla medborgarskap. Det viktiga för mig är nog egentligen att ha ett EU-medborgarskap.
De spansktalande är sydamerikaner. Även tidigare har vi haft en liten kontakt med ett sydamerikanskt par, så det verkar sådana vi dras till
Visst kan det krocka, men det kan ju lika gärna ha att göra med personligheter och inte med kulturell bakgrund. Ibland är det ju att göra det lätt för sig om meningsskiljaktigheter skylls på bakgrund och kultur när det kanske handlar om personligheter istället.
Det är bra, Anne…
Jag vill inte att su ska stressa angående tvåspråkigheten för det löser sig!!
Jag vet det av egen erfarenhet! Det kommer så naturligt!
Och speciellt för dig som säkerligen kommer att vara hemma under ngra år med barnet.
Du vet, det kommer helt naturligt med språket…
Det känns ju otroligt konstigt att prata ett annat språk än svenska med babyn, det kommer du att märka…
Jättekram så här på tisdagen…
Åh jag kom att tänka på Ida i Quebeq som skrivit en fantastiskt bra uppsats om just tvåspråkighet som hon skickade till mig för en tid sedan. Jag tycker absolut att ska läsa den om du får chansen. Maila henne och fråga om hon kan skicka den till dig. Hon hade verkligen tagit upp mycket som var både viktigt och interessant och uppsattsen var MYCKET välskriven på engelska. Det finns en hel del att tänka på inser man om man verkligen vill se till att ens barn blir tvåspåkigt. Jag tror att har man barn som går på dagis här från början så blir det nog lätt att de tar till sig engleskan i första hand. Vi har ju svenska vänner här där båda föräldrarna är svenskar men deras son har gått på dagis från början och har pratar nästan ingen svenska alls och fördarar helt klart att man pratar på engleska med honom. Han fattar engelskan mycket mer. Ha en fin tisdag annars.
Hej! Jag skrev en Grattishälsning till dig via Skype Anne, men vet inte om du såg den? Hur som helst, jag är sååå glad för din och Ms skull. Det är jättespännande att u få följa dina tankar kring medborgarskap, bebis och identitet! Också stort grattis til ditt GC. Många papper att fylla i, men ni lyckades ju uppenbarligen reda ut allt =). Nu är jag framme i Bergen och ska vad tiden lider kontakta Marie, fick alla hennes nummer så det ska bli spännande att få träffa henne. Tack än en gång för att du förmedlade den kontakten, det är väldigt ensamt här ibland och jag saknar mitt vanliga sociala kontaktnät så att det gör ont! KRAM fina fina. Titta gärna ut på Skype och säg hej är du hinner =)
Det later som en mycket trevlig helg! Det ar alltid lite gott att ha nagot planerat for fredagskvallen men sedan ha hela helgen att gora ‘vad man vill’ med. Kul aven att ni hade sa trevligt pa middagen. Det ar ju alltid lite spannt nar man borjat umgas med nagra nya och innan man vet om man ‘klickar’ med dem.
Skont aven att ni fatt era grona kort nu! Forstar att det underlattar valdigt att ha dem o sakert gor det att mankanner sig lite mer hemma i nya landet ocksa?! Later spannande att ansoka om medborgarskap. Det har jag inte gjort i England, men det kanns heller inte sa viktigt med tanke pa EU.
Laste dina inlagg nedan ocksa och de var valdigt intressanta!! Ditt inlagg om att man pa nagot satt plotsligen ses med andra ogon stammer sa val! Pa nagot satt sa ar det nog sa att de flesta som skaffar barn tycker att det ar det mest fantastiska i varlden och kan darfor inte forsta att nagon skulle kunna tanka sig att ‘avsta’ fran den delen av livet. Ar man da ocksa lite trangsynt sa kanske man inte forstar att andra inte alls varderar saker och ting pa samma satt som en sjalv och man vet ju dessutom aldrig vad som ligger bakom beslutet att ’skaffa’ barn eller inte. Jag har manga i min narhet som haft stora problem att bli gravida och som matt valdigt daligt over de konstanta fragor om nar barn kan tankas komma. Jag skulle aldrig fraga nagon om nar/om de planerar barn eftersom det ar en valdigt privat fraga och nagot jag ar saker pa att paret sjalva berattar om om de kanner for det.
Ar det a andra sidan sa att man valjer att inte skaffa barn sa ar det ju ocksa helt privat varfor man inte gor det. Jag tror ibland att folk nastan blir lite provocerade av manniskor som inte foljer ‘normen’ och vill da garna ha ett svar pa varfor det ar sa.
Jag haller med om att en massa nya sociala dorrar oppnas nar man ar gravid. Framfor allt kanske for att det ar en san stor upplevelse att vara gravid och fa barn att man nog ofta har lite behov av att diskutera det med andra i liknande situationer? Jag tyckte tex att foraldrargruppen var valdigt rolig. Inte for att man lar sig sa mycket, utan enbart for att det var roligt att dela upplevelsen av att ga och vanta pa sitt barn ihop med andra.
Dock maste jag saga att jag aldrig kannt annorlunda infor vara vanner som inte har barn, i jamforelse med de som har barn. Bland mina narmaste vanner finns flera barnlosa och jag tycker inte att varan relation har andrats alls sedan jag fick barn. Faktum ar att de som inte sjalv har barn har blivit lite narmare vara barn eftersom de alltid har en ledig famn och garna leker och umgas med vara barn. De som sjalva har barn i samma alder har ju inte samma
.
mojlighet da de sjalva har famnen full sa att saga
Ja ja, sorgligt ar det i alla fall att man pa nagot satt inte raknas forran man sjalv har barn. Men spannande ar det trots allt att du har en liten i magen och det ska bli valdigt roligt att se vem som bor dar inne!!!
Oj oj oj, ja du kanner ju mig nu och vet att jag garna svamlar lite
.
Stor kram!!
En liten kommentar från mig också…vi var hembjudna till en av mina kollegor som har barn fast jag hade ännu inte sagt något på jobbet om graviditeten. Men det kanske var tankeöverföring
Sen angående framtiden så vet jag inte om vi planerar så långt framåt, men vi försöker vara förutseende och tänka igen hur det kan bli och vilka möjligheter som finns. Att planera innebär att man har ett mål hur man ska göra och det har vi väl inte riktigt än, vi tar ungefär 2 år i taget.
/M
Kikar in så gott som varje dag för att se ifall du uppdaterat, älskar och har blivit smått beroende av dina funderingar, iakttagelser och klokheter. Hoppas du mår BRA!
Hej Anne! Saknar dig och dina kloka ord. Hoppas allt ar bra.