Normala kvinnor föder barn?
Jag måste dela med mig av en ny erfarenhet som kanske inte chockat mig men ändå fått mig att reagera rätt starkt.
Jag är 33 år gammal, dvs inte alls särskilt gammal i dessa tider då kvinnor får barn (även sina första barn) betydligt senare än då jag själv kom till. Jag upplever dock nu, när jag är gravid, som att jag plötsligt blir ”någon”, jag räknas med på ett helt annat sätt av såväl okända som av de (få) jag känner här. Det gör mig lite ledsen, är man verkligen ”ingenting” om man som kvinna inte har barn. Är en ”riktig” kvinna en person som har barn. Det verkar nästan vara en lättnad höra en kvinna väntar (eller har barn), för då kan man placera in henne i ett fack, hon är ”normal”. Har du barn-frågan ska ju inte vara nåt man ska behöva försvara eller förklara varför/varför inte.
När jag berättat om graviditen i olika sammanhang för människor här så upplever jag en annan omfamning och tillhörighet, som att ”grattis, dunk dunk i ryggen, nu är du en i klubben. Välkommen in”. Min granne är en av dem som blivit helt annorlunda mot mig, hon hör av sig ofta, bjuder numera in mig på diverse olika aktiviteter (där andra mammor är inblandade och där jag tidigare inte haft tillträde på samma sätt). För att ta ett exempel. Bland de som har barn (vilket ändå är många när folk passerat 30-årsåldern, även om som sagt folk får barn senare idag) välkomnas man in i en gruppgemenskap på ett helt annat sätt. Bland de som inte har barn, får man istället ett avståndstagande och lite av det här ”ska du bli en av de där mammorna nu …”. Underförstått att man ska bli en annan person än den man är nu. Lite samma fenomen som när singlar som blir par får frågor från de som fortsättningsvis är singlar, om man ska bli en sån där nu som bara är med sin partner och glömmer sina vänner.
Att av frivilligt eller ofrivilligt val leva som barnlös, det är baske mig lite provocerande. Idag är det väl ingen som bryr sig om nån är gift, sambo eller ogift. Du kan ha en livslång partner du bor särbo med, det är väl inget märkvärdigt. Du kan vara 40+ och vara singel, det är inget märkärdigt det heller, du är inte onormal eller konstig ungkarl. Många bastioner har fallit. Men jag tror inte tanken på kvinnan som mor fallit, det är nog fortfarande något man förväntar sig att alla ”normala” kvinnor ska vilja och vara.
Hej Anne! Annu ett bra inlagg fran dig. Nar jag var ung valde jag att inte skaffa barn och nu ar jag lite for gammal tyvarr. Manga kommentarer har man fatt under aren, bade i Sverige och har i USA. For ett tag sedan var jag pa sjukhuset. Forsta fragan fran skoterskan som tog EKG var ”Hur manga barn har du?” Inga svarade jag. ”Men gud vad du ar konstig, nu far du val ta och skarpa dig” svarade hon. Och det kom fran en manniska jag aldrig har traffat i hela mitt liv. Harom dagen var det en annan person som talade om for mig att meningen med livet ar att skaffa barn. Jaha, tankte jag… da ar val mitt liv meningslost da eller… Jag vet inte om folk tanker efter innan dom oppnar munnen men kommentarer som dessa gor lite ont att fa och dessutom tycker jag inte att det angar dom heller. Hur ska det da inte kannas for dom som ar ofrivilligt barnlosa nar folk slanger ur sig sana dumheter? Och varfor ar inte jag och andra utan barn lika mycket kvinna som dom med barn? Man anses alltid som lite udda och konstig for att man inte har barn och det kanns alltid langst darinne aven om man forsoker strunta i det. Ursakta for min langa kommentar men ditt inlagg slog sa att saga huvudet pa spiken, he he. Hoppas ni far en fin helg! Valdigt vackra foton i ditt forra inlagg ocksa.
Halsn Anne i MD
Det stämmer nog att många tycker så…att man blir en kvinna, en normal kvinna om man är gravid och snart blir en Mamma. Sedan finns det säkert otroligt många kvinnor som har barn som aldrig borde ha blivit en Mamma samtidigt som det finns otroligt många kvinnor därute som inget annat vill här i livet än att lyckas bli gravid men sedan får leva men att inte kunna bli en Mamma den naturliga vägen.
Jag ska väl villigt erkänna att dom jag känner som är över 40 år och även äldre och inte har barn är väldigt omogna på mycket, svårt att förklara. Men som en Mamma så får man genomleva mycket på gott och ont och man växer och mognar som människa.
Sedan tror jag det är en stor skillnad på kvinnor som väljer att inte föda barn och också väljer bort barn. Det är en stor skillnad på dom än dom som så gärna vill bli en Mamma och som av diverse orsaker inte kan bli gravida.
Jag kom ihåg att jag tänkte och tyckte som du , då jag var gravid. Det kvävde mig det där gravid och Mamma klubben, klubbarna. Oh, du är en av oss nu! Nej du tänkte jag, det kommer jag aldrig att bli.:) Jag tyckte det helt enkelt blev för mycket, så jag tycker att ta del av det om du känner för det , låt det vara annars. Man behöver inte delta om man inte vill även fast man är gravid och snart ska bli Mamma.:)
Alldeles riktigt. USA är på många sätt ett land som har andra värderingar än vad vi är vana vid från Sverige. Många barn ska det vara, minst tre. I Sverige betraktas man lite misstänksamt om man har tre barn, så icke här.
Vet inte vad det beror på, men så uppfattar i alla fall jag det.
Jag känner ofta att jag får försvara mig eftersom jag bara har 1 barn. Men OJ bara ETT! Det går ju liksom inte för sig!!!
Ja, jag vet inte…
Det kanske är så?
Har aldrig tänkt på det, Anne.
Men, om man som jag bara har ETT barn så reagerar folk enormt på det!! Varför bara ett?
Tjaa…
Likaså vet jag hur det tjatades INNAN vi fick barn. Stay out of it, det är ju personligt.
Precis, gör som Veronika föreslår; hoppa in i mammagrupperna, Gymboree mm om du känner för det. Annars, fugget about it…it is your choice.
Men, Anne…jag kan ÄRLIGT säga att det var när Karolina kom som jag fick rötter i USA. Hon rotade mig. Innan dess var jag nog rätt lost, trots jobb, Peter o vänner. Svårförklarligt, även för mig.
Men, nog kan man leva ett rikt liv utan barn också. Absolut!!! Det har jag flera bevis för runt om mig.
HA nu en FIN helg!!!
Kram!!!
Anne,
Vilken bra kommentar, tack. Men vad arg och ledsen jag blir höra det du säger. Men samtidigt inte ett dugg förvånad…varför ska det vara så. Jag kom på ett annat riktigt exempel också som jag känner till, när arbetsscheman ska göras och de med barn säger till en utan barn ”du som inte har barn behöver ju inte helgerna lika mycket, så det är väl ok om du tar fler helgpass” Nä, jag har inga barn så jag har inget värdefullt liv, jag behöver inga lediga lördagar… Det där stör jag mig så på, tyvärr tycker jag vissa med barn kan bli rätt dryga och ha den här inställningen att ett ”riktigt” liv är ett med barn och att de skulle ha förtur med en massa bara för att de har barn, är trötta osv och som att andra utan barn inte är det, inte har ett liv som är lika mycket värt. Det är ju oerhört överlägset att ha en sån inställning. Som tur är finns det ju massor med människor också som inte tycker eller tänker så utan har en annan inställning. Tack och lov! Men det är ju lätt man minns alla de andra och de här nålsticken som kan komma. Meningen med livet är väl att man ska leva det så gott det går och försöka vara lycklig på det sätt som betyder nåt för en själv. För vissa innebär det livet att det definieras med barn och för andra utan. Inget är bättre eller sämre än nåt annat. Ha en riktigt bra helg Anne!
Veronika,
Det finns definitivt en massa kvinnor som aldrig borde blivit mammor (och pappor som aldrig borde blivit pappor). Det håller jag med dig och det är sorgligt att se när man vet hur många fina människor som blivit ofrivilligt barnlösa och man vet hur bra mammor och pappor de skulle blivit. Jag kan absolut förstå och se att barn gör människor mognar mycket, att människor utvecklas mycket som personer när de får barn. Även om ju vissa inte alls gör det heller… Det jag tycker är jobbigt det är just den här mamma-maffian (eller vad jag ska kalla det för) som kan ha väldigt hårda och bestämda åsikter också om detta med att kvinnor ”ska” vara mammor och bla bla. Överlag tror jag just kvinnor kan vara väldigt hårda och dömande mot varann.
Samtidigt känner jag ju nu, jag som saknat kompisar här, att det här öppnar ju upp helt andra dörar för mig till att få fler möjligheter för mer kompisar och socialt (sen väljer man ju som du säger vad som känns rätt). Så för mig personligen är ju det här rätt positivt egentligen. Om du förstår vad jag menar.
Victoria,
Just ja, det är inte nog att ”bara” ha ett barn, sen kommer nästa misstänksamhet om man bara har ett barn….
Sweflo,
Lite som det Victoria är inne på. Först är man ”konstig” för att man inte har barn. Sen när man har ett barn så kommer nästa…man är ”konstig” med bara ett….
Annika,
För mig personligen så är det egentligen toppen att jag nu blir ”en i gänget”. Som du vet är det ju mer kompisar, socialt och även rötter jag saknar här. Så för min del kommer detta omfamnande att vara helt suveränt. Jag ska gå på ganska mycket sen när bebisen är här, av rent egoistiska skäl för att hoppas fördjupa mina kontakter här och få mer.
Vad jag bara tycker är så lustigt och lite ledsamt är att se hur annorlunda jag plötsligt bemöts, att man faktiskt ”blir” nån när ska bli mamma eller är det. Jag tror inte det är helt lätt för de kvinnor som av en eller annan anledning inte har barn. Anne i MD’s kommentar bekräftar det ytterligare.
Det finns ju folk av alla sorter, men så bestämda idéer. Inte bara de som är mammor/icke mammor utan bland allt folk så klart. Men det här med att vissa som är föräldrar anser sig lite förmer än de utan. Det stör jag mig på…
Trevlig helg Annika!
Verkligen jättebra skrivet Anne. Nog förekommer detta överallt. Jag tror det är globalt och universalt problem. Att som kvinna vara en viss ålder och inte ha barn är otroligt känsligt och provocerande för många. På något sätt är det fortfarande tabu att som kvinna välja att inte skaffa/få barn. Jag önskar av hela mitt hjärta att världen var mer som du är. Mer tolerant öppen och accepterande av att alla kanske inte väljer lika eller tycker lika. Visst blir man sorgsen över att bli ratad på det här sättet. Nog har jag känt och märkt av det emellanåt. De där pikarna som Anne i MD tar upp som exempel. Pikar som kommer även från vänner och familj ibland. Man är ingen riktigt kvinna om man inte har eller vill ha barn. Har man inga barn så går folk nog ofta bakom ryggen och tisslar och tasslar och undrar vad det är för fel på henne som inte har barn. Eller så antar de att man inte kan få barn och tycker synd om en. Man blir någon sorts ” offer ” i deras ögon. Här i södern tror jag att sådnat här kan vara extra känsligt då könsrollerna är så cementerade på ett helt annat sätt. Här måste man ju vara gift. Att vara sambo funkar inte riktigt har jag förstått. Stackars dig om du råkar vara homo här nere för det är inget man är utan något man valt att bli av ondo. Då ska man brinna i helvetet, måste botas ect.
När man sedan har har barn så kommer ju nästa fråga om när man ska skaffa nummer två. Jag gillar verkligen inte de där mallarna som finns i samhället. I denna fråga är det verkligen lågt i tak globalt vart man än befinner sig. Jag vet faktiskt inte riktigt varför det är så procoverande att man rubbar mallen i just den här frågan. Angående förlossningen iallfall i Sverige så verkar det också sedan finns någon tävling eller att man är en bättre och starkare kvinna också om man klarade sig på så lite bedövning som möjligt eller ingen alls. Så helst ska man för att vara en riktig kvinna ha minst två barn, gärna fött helt naturligt, ammat sina barn ect ect. Ja det verkar som detta med barn egentligen bara är förrätten till ännu fler mallar och ramar man bör följa för att folk inte ska reta upp sig. När man väl fått barn måste man uppföra sig på rätt sätt och göra så som andra också. Man blir betygsatt som mamma. Många här har ju mammarollen som någonslags karriär eftersom man på ett helt annat sätt måste välja mellan en vanlig karriär och förälderrollen här i USA.
Jag är glad att du fått en större gemenskap men tagiskt och sorgligt att det ska behöva vara så här. Varför måste man bli placerad i olika fack här i livet. Varför kan man inte bara få vara den man är. Jag tror man får försöka vara stark och stå för det man vill och trivs bäst med. Inte lyssna så mycket på andra utan lyssna på sig själv här i livet.
Ha en fin och skön helg. Kom ihåg att det inte finns några rätt eller fel.
Kramis
Vad förvånad jag blir… Nu plötsligt när du är gravid så ”finns du”? Nu är du intressant och räknas in i sällskapet för inbördes beundran? *skakar på huvudet* Jag skulle nog ha ignorerat den där grannen om jag vore dig. Det sociala samspelet och dess (oskrivna) regler är inte alltid helt lätt… Visst, ibland måste man ”vända kappan efter vinden” och spela med. T.ex på jobbet. Jag har fått kritik för att jag brukade ”gå igång” på saker och ting och så att säga hålla monolog om nåt ämne jag har en åsikt om. Tydligen var det fel för om man håller på så, vill folk inte ha med en att göra tillslut… det är en balansgång det där. Jag brukar säga att jag aldrig har varit normal och aldrig tänker bli det… hehe. Iaf, jag säger som Desiree här ovan; varför kan man inte bara få vara den man är? Och sen därmed basta. Jag gillar inte mallarna i samhället jag heller. Det är väl bara jag själv som bestämmer vad meningen med mitt liv är? Vad skönt det är att få göra det. Tack och lov att man (som kvinna) inte är född i Iran, Afghanistan eller nåt liknande land.
Jag tycker du ska läsa gammalhardrockare.blogspot.com om du inte redan gör det! Där kan vi snacka om en som sticker ut lite…!
Desiree,
Vilka kloka ord, födelsedagstjejen!
Det är jättesorgligt att man kan bli ratad pga såna här saker, jag vet flera andra som tycker likadant och varit/är med om det så vi är inte ensamma eller de enda. Får man barn som rätt ung så tror jag aldrig man hinner märka av sånt här, men ju äldre man blir och ju längre man är utan barn (frivilligt val eller ofrivilligt) desto mer får man stå ut och ta.
Jag har också en känsla att kvinnor ofta kan vara väldigt dömanmde och hårda mot andra kvinnor. Sånt där kan man ju se redan som liten i skolan, tjejer kan vara oerhört taskiga mot varann på ett sätt som jag inte upplever killar är. I alla fall, det är trist att det ska behöva vara så här. Tyvärr tror jag det är jättemycket så, som du säger så klokt att folk går nog och tisslar bakom ryggen på en (tänker i alla fall en hel del om en) eller som du säger så blir man ett ”offer” och de tycker synd om en på nåt sätt.
Jag undrar om män känner av sånt här på samma sätt, om det är samma osynliga regler och förväntningar som finns på dem eller om det är annorlunda…
Nina,
Ja, varför kan man inte bara få vara den man är och leva på det sätt man vill leva. Som du och Desiree är inne på. Samtidigt så får man väl ta ett visst ansvar själv och se till att man är/blir tillräckligt stark i sig själv så att man lever livet på det sätt man vill och blir lycklig av. Oavsett förväntningar och dolda regler.
Samtidigt är det ju en balansgång också, för sticker man ut för mycket, lever man för udda så kan man bli ganska ensam också.
….inte direkt nåt att göra med barn/icke barn och sånt, men kom att tänka lite på det angående det du skrev om hur du kunnat vara på en arbetsplats och att du kanske ”tonat ner dig lite”. Som du säger så är ju allting en balansgång och ibland måste man bara följa med för att det ska fungera bra och för att man i slutändan inte ska sabba för sig själv bara för att man hela tiden strävar efter att vara den man är och inte anpassa sig. Balansgång som sagt.
Jag börjar med att gratulera till din graviditet! Kul!
Jag känner inte igen mig i det du skriver och det kan ju bero på att jag ”alltid” har haft barn. Började relativt tidigt och slutade relativt sent (nästan 41 år). Jag var givetvis en annan person när jag var 23 och hängde med mina studiekompisar och var accepterad för den jag var. Med eller utan barn. När jag fick mellanbarnet så var jag en mamma bland alla andra. Och till slut så fick jag Minstingen och då var jag mer mogen. Tänker jag efter så har jag aldrig känt att jag skulle ha tillhört någon speciell kategori. Kanske man förändras själv när man är gravid och sedan får barn. I alla fall jag såg på omgivningen på ett annat sätt. Positivt. Ville lära mig så mycket, speciellt med mellanbarnet för när första kom var jag mitt uppe i mitt examensarbete och mina studiekompisar blev sonens Sonens extra föräldrar.
I området där vi bor så har de flesta barn, ja. Men det finns flera som har bara ett. Det finns även familjer med adopterade barn och det pratar de också öppet om. Men jag tror att man på något sätt dras till familjer med barn när man själv har barn. Man möts på skolan, på olika aktiviteter osv. Men det har aldrig slagit mig att man plötsligt blir synlig. Visst är alla glada i ens omgivning och det är av ren omtanke, tror jag. Det ÄR stort! Men om man väljer att inte ha barn så känns det lika accepterat.
Jag är ju ganska frispråkig och skulle ställa frågan till grannen hur hon ser på dig nu och berätta om dina ”känslor”. Bara en liten reflektion.
Och du, Du är någon med eller utan barn
Önskar dig en trevlig helg!
Jag måste säga att det är samma sak i Sverige. Tyvärr. Jag har ju inte barn så jag har upplevt det ”first hand” på båda sidorna Atlanten. Mer hemma i Sverige faktiskt. Där frågade folk stup i kvarten när jag skulle skaffa barn (med dåvarande sambon). Och jag vet med 100% säkerhet att det MEST PROVOCERANDE en kvinna kan säga är att hon inte vill ha några barn. Folk har lättare att acceptera om man är seriemördare. Och det är så märkligt tycker jag … vad spelar det för roll? Det är ju inte så att jorden är underbefolkad. Eller att det påverkar andra kvinnor med barn. Men det är nog en bra parallel du drar mellan kvinnor utan barn och singlar. Jag tror lite att det ses som ett ”hot”. Det är väl inbyggt sedan grottstadiet: en ensamstående kvinna utan barn … ja då kommer väl min grottman försöka befrukta henne.
När jag jobbare som kolumnist på Metro skrev jag en krönika om just ämnet att välja att inte ha barn. Jag fick tusentals mail. Dels från mammor så var så sjuhelsikes förbannade på mig och sa att ”så kunde jag inte säga, jag hade ju inga barn och då visste jag ju inte om vad jag gick misste om”. Men övervägande delen från tjejer/kvinnor som var tacksamma att någon sa det de själva tänkt så länge men inte vågade säga högt.
Sen kan jag bli GRYMT irriterad på andra kvinnors okänslighet. De bara bräker på och frågar högt och tydligt ”men när ska ni skaffa barn då”. Nu säger jag inte att det är så men TÄNK om kvinnan i fråga inte vill något hellre än att skaffa barn men kan inte? Kanske har hon fått massa missfall? Kanske är det hennes man som är infertil? Alltså det är så fräckt att ställa den frågan tycker jag!!! Det är väl samma kaliber av fråga som singeltjejer får ”hur går det med kärleken då”. Folk borde tänka först och snacka sen. Grrrrr!
Nu när vi gifte oss var det faktiskt bara en enda person som tjatade om det här med barn. Hon tycker att det var så självklart att vi skulle ha barn nu. Och hon vägrade sluta tjata/snacka/fråga. Det lustiga är att hon är i 45-årsåldern, singel, barnlös och vad jag vet ganska olycklig med det. Hon tog väl ut det på mig …
Mycket intressant ämne Anne. Men som sagt: min erfarenhet är det det är lika illa i Sverige som i USA.
Trevlig helg!!!
/Petra
Ja ja ja, så är det ju!!! Anne, du vet ju att jag är en av dem som verkligen har reagerat på hur jag inte ”finns” / ”räknas” bland de där mammorna… Jag upplevde precis det du beskriver för några månader sedan då vi var på en grillfest bland en massa barnfamiljer (+ ett annat barnlöst par) och jag insåg att ALLA mammorna, relativt nyanlända europeiskor och amerikanskor hade blivit bästa kompisar. Jag träffade 2 eller 3 av dem när de precis hade anlänt, och O och jag försökte flera gånger föreslå att vi skulle umgås (och absolut inte några ”barnförbjudna” aktiviteter, utan barnen var minst lika välkomna som föräldrarna – bl.a picknickar!)… Det blev aldrig av att vi träffades, och nu är DE ”bästisar”. Jag FÖRSTÅR att man som barnfamilj helst umgås med andra barnfamiljer så barnen kan leka tillsammans etc men det gjorde ändå ont att se att jag inte riktigt var ”intressant” som icke-mamma. Det kändes nästan som jag var tillbaka i skolan och inte fick leka med de ”coola” tjejerna, ha ha.
Att O och jag nästan bara umgås med andra barnlösa par här (usch, det är nästan så att jag önskar att vi hade några singelvänner här för att inte verka ”exlusiva”, att vi bara umgås med par – vi har många singelvänner i Bryssel dock) är inte något vi har valt själva utan det känns mer som ett val från de MED barn. Även i Bryssel är nästan alla vännerna utan barn, men det är nog mer ett Bryssel-fenomen där expatsen först och främst förblir singlar längre och skaffar barn senare. Mer eller mindre alla mina vänner i Sverige har barn, men de skaffade barn efter jag hade flyttat utomlands så Petras kommentar om att det är lika illa i Sverige var intressant att läsa.
Om jag får vara ärlig så finns det ibland vissa sådana tendenser även i bloggvärlden – det är mycket snack om ”utlandsmammor” men vaddå, vi andra då?? Utlandssinglar eller utlandsfruar (eller vad vi ska kallas?!) då? Naturligtvis är det annorlunda att flytta utomlands med barn, eller få barn utomlands, men nog borde vi alla räknas och få vara med i gemenskapen (om vi vill)?
Det är väl mänskligt att folk tenderar att dras till andra människor i samma situation (det är väl därför vi utlandsbloggare läser så många andra utlandsbloggar) men jag ser gärna att mitt umgänge är lite mer heterogent (inte bara svenskar / expats eller locals / barnfamiljer eller barnlöst / par eller singlar / hetero eller homo etc) även om det kanske inte alltid funkar så. Jag tycker att det ger så mycket mer om man kan dela med sig av olika erfarenheter, perspektiv etc.
Jag skulle också vilja protestera mot Veronikas kommentar att personer utan barn är omogna eftersom de inte har erfarenheten av att ha barn. Det finns väl andra ”sätt” att mogna på – det är som att säga att personer som inte har förlorat en förälder eller syskon / inte har flyttat utomlands / inte har blivit arbetslös / inte har haft en allvarlig sjukdom etc inte heller är MOGNA för de inte har samma erfarenhet!!! Jag förstår (eller visst ja, det kan jag ju inte FÖRSTÅ eftersom jag inte har den erfarenhet så jag får väl egentligen inte uttala mig) att det är en helt fantastiskt och omtumlande erfarenhet att bli förälder, men jag vill inte skriva under på att jag är omogen bara för att jag inte har upplevt det. Jag har inte heller erfarenhet av de ovannämnda situationerna, förutom att flytta utomlands, så jag är väl extremt omogen då? (och kanske att jag reagerar så här är just omoget men det gör mig arg och lite ledsen att folk resonerar så) Men jag tycker att jag har annan livserfarenhet som borde kunna räknas, även om det inte är att bli förälder…
Stor kram!
PS Ursäkta för en låååång, svamlig och kanske lite upprörd kommentar!
Och förresten, om personer med barn är mer mogna än de utan barn, innebär det att en 15-åring med barn är mognare än en 45-åring utan?? O berättade att han sett en dokumentär på tv om en skola i USA (var annars?) där tjejerna nästan tävlade om att bli gravida för de resonerade att de då skulle behandlas som mer ”mogna”!?? Låter ju helt outrageous!
Livserfarenhet är inte bara att få barn…
Taina,
Tack!!! Jo, det är roligt att ha det här livet i magen och ha det här nya kapitlet i livet att se framemot.
Jag tror att en anledning att du inte kanske sett eller känt av det här är, som du säger, att du ”alltid” haft barn. Jag tror också det är likadant här som i Sverige, som Desiree skriver i sin kommentar så är det nog universellt(i alla fall väsrvärlden). Ha en fortsatt trevlig helg!!!
Petra,
Jag kommer faktiskt ihåg din Metroartikel, jättebra! Jag var en av dem som verkligen tycker den var superbra, har läst upp den högt för flera jag känner.
Det som jag personligen kan bli ruskigt irriterad på är kommentarer i stil med det du nämner, ”du som inte har barn vet inte vadet handlar om bla bl” Eller det här med att när arbetsschemat göra och de med barn säger till de med barn ”du som inte harn kan väl ta fler helgpass för du behöver ju inte helgerna lika mycket”. Nähä, jag har inte liv jag utan barn….
Verkligen ett intressant inlägg, och att läsa allas kommentarer.
Jag kan bara instämma i att det verkar faktiskt som att folk räknar mer med en här när man har barn. Förresten var det nog så också i Sverige. Man var liksom inte riktigt vuxen än om man inte hade barn. Och som lärare för lågstadiet så kände jag ibland att en del trodde att jag inte förstod riktigt hur barn var! Vad de behövde! För jag hade ju ingen egen erfarenhet av barn. Så det gällde verkligen att visa att jag kunde mitt jobb, att jag tyckte om barn!!! jaa, den undran fanns allt under ytan hos en del, och att jag förstod hur de funkade. Och samtidigt fanns det föräldrar som kom till mig för att få råd om barns utveckling eftersom jag hade en utbildning på området! Verkligen snurrigt!
Jag förundras över att samhället är så himla uppbyggt runt just familj och barn. Fortfarande – för som du säger Anne så är det ju faktiskt så att fler och fler kvinnor, ja par också, som väljer att vänta med att skaffa barn eller tom väljer bort det. Jag har flera gånger, både i Sverige och här, fått frågan när vi tänker ”slå till”! Vi har ju varit tillsammans i 15 år nu och har inga barn så det är väl lite provocerande för många. Det kan jag förstå, men – jag gillar inte att de ska förutsätta att vi SKA skaffa barn. För tänk om det är så att vi inte KAN? Det kan ju vara ett jätte-trauma för oss att vi inte kan skaffa barn. Och så ställer folk den frågan ändå, utan att tänka på vad de ska få för reaktion. Faktiskt har jag ibland haft lust att svara dem att vi inte kan, bara för att se hur DE reagerar! Ha! Men jag har inte gjort det.
Jag har flera vänner som har barn och vi träffas och umgås både med och utan barnen. Det är liksom inga problem! Vi har kul ändå. Några av våra bästa vänner resonerar som så att även om de har barn nu så är de fortfarande del av kompisgänget. Och om vännerna då inte accepterar barnen så är de kanske inte så bra vänner. För det kan ju faktiskt vara åt andra hållet också, att de utan barn inte släpper in de med barn. Gud vilken djungel det är egentligen, varför kan man inte bara få vara sig själv?! Oj oj oj, det här börjar bli långt,men jag vill bara säga en sista sak: Sen vi flyttade till USA har det blivit så att jag har umgåtts med de andra svenska fruarna som är här också, och de har barn, och de har en annan gemenskap med varann! De förstår varandras vardag på ett annat sätt. Inte så att de inte släpper in mig i sina diskussioner om sånt som rör barnen, men jag har inte nåt större intresse att delta i dom praten. Det är inte en del av mitt liv! Men jag är glad att ha dem som vänner, för som utlandsboende/nyinflyttad så är det viktigt att få ett socialt liv. Att ha månniskor att umgås med, från olika delar av samhället.
Men som alla andra före mig i den här tråden har sagt: Det spelar väl egentligen ingen roll om man har eller inte har barn. Man är fortfarande en person! Med ett eget liv. Och det är bara att leva det efter bästa förmåga, och så får man strunta i de personer som inte kan acceptera en som man är.
Önskar dig en fortsatt trevlig helg, och du – dra fördel av alla de nya dörrar som öppnats för dig nu i och med att er lilla familj ska utökas!
många kramar
Hej Anne, och grattis till graviditeten till dig och M!
Ibland tycker jag kvinnor/tjejer är hemskt hårda mot varandra när det kommer till val man gör i livet. Jag tror mycket av det där klickbildandet har med sånt att göra. Ingen är 100% säker på att de gjort rätt, och så tar man ut det på varandra. Min vän och kollega Barbara skriver tillsammans med sin dotter på en bok (och blogg) om kvinnors val, om någon är intresserad: http://undecidedthebook.wordpress.com/
Jag håller verkligen med dig Petchie om att det finns många sätt att mogna på i livet, och om jag skall vara ärlig så tror jag allra mest det handlar om att *vilja* mogna och växa. Det är ju ett val det också…
Jag måste erkänna att min kommentar var lite luddig, hade lite bråttom när jag skrev…och den var inte riktigt så jag menade…ni får ursäkta alla!
Jag känner många barnlösa som är både medvetet och omedvetet barnlösa och självklart är inte alla omogna, tvärtom. Precis som en del skrev så kan man mogna som människa på många olika sätt. Men jag kan iallafall säga att man många gånger blir mindre egoistisk som person när man får barn och en del som jag känner skulle behöva bli det…:) Men samtidigt så finns det såklart många omogna män och kvinnor som har barn. Vad jag tänkte på då jag skrev var min egen lilla bekantskapskrets.
Jag har full förståelse för alla som väljer att inte bli en föräldrer, alla har rätt att bestämma vad man vill här i livet. Min Farmor tex som var född 1901 var en av de första att äta previntimedel , hon var mycket bestämd på att bara föda ett barn. Vilket var ovanligt på den tiden.
Jag är ledsen att jag blev så upprörd när jag skrev min kommentar. Veronika, när jag läste din kommentar igen så förstod jag att jag nog missförstått lite vad du menade!! Det är ett känsligt ämne och ibland tolkar man kommentarer (även i verkliga livet) på ett sätt som de egentligen inte är menade.
Jättebra inlägg Anne!
Alltså denna drivkraften är ju den som gör att en art faktiskt överlever. Jag är ju själv biolog och minns från skolan att den största överlevnadsinstinkten såklart handlar om en själv. Att man överlever som individ. Men efter detta kommer överlevnaden av arten. Hos i stort sett alla arter. En del av Darwins teorier om man nu tror på dem och ine på andra krafter. 
Och visst är det så att samhället till stor del fortfarande bygger på just detta med den sk kärnfamiljen. på gott och ont. tyvärr gör detta att många personer har en mycket speciellt syn på detta med familj och barn vilket kan ta sig otroligt konstiga uttryck ibland rent ut sagt.
Men jag tror även att en av de bidragande orsakerna till att detta är ett så hett och laddat ämne är just detta att drivkraften att försöka oss är något som genetiskt och biologiskt är urstark. Nu menar jag absolut inte på individnivå, utan mer populationsgenetsikt om man ska använda mr akademiska facktermer….
Men som sagt, detta gäler ju INTE på INDIVIDNIVÅ!!!
I dagens samhälle, om man har turen att leva i ett modernt och västerländskt sådant, kan vi ju väja hur vi vill leva våra liv. Till stor del iallafall. Vi behöver inte längre arbeta dygnet runt för att enbart skaffa föda till oss och vår familj (om vi har sådan). Vi har jobb med reglerade arbetstider. En lön som vi väljer ad vi vill spendera den på. Vi har en fritid som vi också väljer hur vi vill spendera. Självklart väljer därför folk olika livsstilar. En livsstil som passar individen. och där kan det vara så att man väljer eller väljer bort barn.
Jag har mycket svårt att förstå varför folk inte bara kan acceptera andras livsval. Man behöver inte alltid förstå valen själv. Ofta gör man ju inte det när det gäller andra saker som yrkesval, val av bostad eller annat. Men sådant brukar folk inte ”attackera” på samma sätt och med samma frenesi som just deta med barn. Det är verkligen sorgligt att fok intebara lever de liv de sjlva vill och är glada för att andra kan lev de liv DE valt.
Sedan är det ohyygligt sorgligt med alla sk ofrivilligt barnlösa. Det är ett helt annat kapitel. Såg Petra Axlunds kommentar ovan och jag vet inte ifall det är så men den kvinnan som frågat henne om barn och som själv var barnlös kan ju ha olika skäl tillv arför hon gör det. Eventuellt är hon otroligt bitter och ”attackerar” på grund av detta. Eller så sörjer hon sin egen barnlöshet så mycket att hon itne vill att någon anna ska ”göra om hennes eget misstag” och vänta för länge.
Just det där är svårt idag. Vi blir äldre och äldre förstagångsmödrar och det har också sin botten i hur vi lever. Våra livsval handlar som sagt inte om överlevnad längre utan om allt vi vill hinna uppleva och göra innan vi ”settle down”. Men det gör att det nu är vanligt att man är en bra bit öve r 30 innan man ens kan tänka sig att försöka få barn. För vissa går det som på räls, men för väldigt många uppstår faktiskt problem. Vi hade ju själva en lite vinglig väg till vår dotter. Inte på långa vägar så vinglig som flera av mina vänner, men vi försökte ändå i nära 2 års tid VARJE MÅNAD innan det blev något. och då med hjälp från en infertilitetsklinik. och det kan jag säga att jag önskar inte en enda människa den berg-o-dal-bana som det är att försöka utan eusltat. Det är fruktansvärt och tär på så många sätt. Både på ens egna krafter och på förhållandet. Som sagt, vi hade tur och vi fick vår lilla tjej. Vårt förhållande kraschade inte på vägen och vi mår alla bra idag. Men det är en cäldigt jobbig resa. På många vis. Så att andra personer ens kan sälla så plumpa frågor ang barn och ”barnverkstad” är något jag för mitt liv inte kan förstå!
Att få sådana frågor när man kanske kämpat i åratal är otroligt svårt.
Sedan till detta med att det finns ”klubbar” för kvinnor med barn och att kommer in i en annan gemenskap när man har barn. Dt är förståeligt även om det inte är ngt som alla kvinnor upplever som postivt. Jag säger inte att bara för att man har barn är man mer mogen eller på annat vis ”mer kvinna” än personer utan barn. inte alls!!!!! MEN jag tror tyvärr att det kan vara lätt hänt att man när man träffar andra med barn halkar in på barnprat. Just för att ens eget liv och vardag är så fyllt av detta. Olika åldrar har såklart sina ”problem” bebistiden blir det mycket prat om mat, sömn och barnsjukdomar. När barnen blir äldre kan det vara mobbning i skolan, ätstörningar eller annat som upptar ens huvud och känslor. Inget illa menat mot personer utan barn såklart, men jag tror som sagt at det lätt blir barnprat med andra föräldrar. Sedan beror det ju mycket på HUR man känner personrna. Vad är ens relation till dem? Har man en annan grund att stå på med andra gemensamma intressen eller gemensam historia tror jag det är lättare att undvika att falla i barnträsket. Men om detta med barn är DET ENDA man har gemensamt så är det nog svårt att undvika. Precis på samma vis som att fotbollsintresserade som träffas lätt halkar in på fotboll, seglingsintresserade på segling, trädgårdsintresserade på trädgård osv. Men att aktivt utesluta personer utan barn i samtal eller i gemenskap tycker jag känns väldigt 1800-tal! OCH oartigt!
So du säger är man samma person oavsett man har barn eller ej, MEN visst kan ens vyer förändras med barn. Det kan det. Jag håller med Annika om att jag känner mig mer rotad och bunden till USA nu sedan i fick barn här. Mindre som en främling på det känslomässiga planet.
Sedan kan jag även passa på att säga att det finns minst lika många fördomar åt ANDRA HÅLET. Dvs om man är kvinna och vill ha barn men inte har ngn partner. Att på egen hand (oavsett om det med hjälp av inseination eller en kväll på krogen) bli gravid och föda barn är ngt som också är oerhört provocerande för många. Jag har fortfarande inte förstått varför. Jag förstår att folk kan fundera över hur man ska orka. det ahde JAG gjort somt tycker det kan vara jobbigt med ett barn och ett jobb trots att jag har en man som delar lika med mig. Att vara singelförälder måste vara ngt av det absolut tuffaste som finns. Oavsett orsak. och självklart förstår jag om folk inte kan förstå hur man självmant vill sätta sig i den situationen. Men o valet är att inte få barn alls så kasnke man ser detta som enda utvägen. och previs som jag skrev ovan så är just denna drivkraft att få barn enormt stark och något majoriteten känner att de verkligen verkligen vill. Men i Sverige är det t ex fortfarande så att det knappt finns spermabanker för inseminaion just p g a att man itne kan tänka sig att männen (donatorerna) kan få vara anonyma. Jag tycker det är konstigt. Så många kvinnor reser till Danmark för att insemineras. Och detta med äggdonation tror jag rätt nyligen blev lagligt i Sverige. Tidigare åkte kvinnor till Finland och England för detta. Tror det var de länderna iallafall. Så visst ärdet väldigt laddat med dtta med familjebildning även i Sverige. På alla plan. Tyvärr. Även om jag tror att fördomar och ”förväntningar” är större på landsbygd än i storstadsområden samt även större här i USA jmfrt med Sverige. Här är folk ändå mer konservativa rent generellt vad gäller just familjestruktur och sådant.
Oj nu blev det en lång kommentar… haha som du märker så är detta med barn något som drar igång diskussioner. Sorry!!
Men jag hoppas iallafall att den här gemenskapen som nu öppnats för din del ska vara ngt positivt. D får helt enkelt se vad den har att erbjuda just DIG! är det bra och ngt du gillar så fortsätt annars är det ju bara att tacka nej.
Stora varma kramar!!
Petchie,
Vilken fin, tänkvärk och intressant kommentar. Tack för den!!! Tack för ditt mail också.
Jag har ett personligt mail på gång till dig (eller kontakt på annat sätt) så jag skriver inget mer just nu, återkommer senare helt enkelt!
Fröken Anki,
Vad bra, intressant och tänkvärt du också skriver! Det är så intressant att ta del av dina och andras tankar och upplevelser kring det här. Vad jag också tänkt på (då är jag ju inte lärare som du och blir inte utsätt för de situationerna på samma sätt!) men det här med att man utan barn ibland kan betraktas som en persom som inte kan förstå, ha empati, kunskap eller helt enkelt inte kan sätta sig in i hur det att ha barn. Jag kan bli ledsen och irriterad om nån med barn säger ”men du har inte barn, så du kan inte förstå…” Nä, jag har inga barn förvisso men jag är inte en korkad människa utan förståelse och empati för hur jobbigt det måste vara aldrig få sova eller ha ett barn med kolik. Jag har ju, även utan barn, en förmåga att sätta mig in i andras situationer och försöka förstå så gott det går.
Ja, du vet och förstår vad jag menar.
Och som du samt andra sagt, det mest provocerande och svåra är nog helt klart att säga man aktivt valt bort barn, att man inte vill… det är märkligt det ska vara så. Och jag vågar lova att det inte alls är särskilt dramatiskt om en man skulle säga det, inte skulle andra män bry sig särskilt mycket. Jaha, skulle väl reaktionen endast bli. Men kvinnor dömer ju helt klart andra kvinnor som inte vill har barn väldigt hårt. Det är en känslig punkt helt klart.
Lotta K,
Ska kolla in länken, låter intressant! Tack!
Håller så med dig, kvinnor är ofta väldigt hårda mot andra kvinnor. Väldigt dömande. Som jag skrev här ovan i svarskommentaren till Fröken Anki så tror jag inte att en man skulle få så starka reaktioner från en annan man om han sa att han inte är ett dugg intresserad av barn och aktivt valt bort det tillsammans med sin partnet. Det skulle inte försämra för honom, andra mäns syn på honom eller hans möjligheter att ”vara en i gänget”. Kvinnor är helt klart hård mot varann i livsvalen, som du säger. Det behöver inte bara vara barnfrågan utan överlag. Jobb, karriär med mera. Det kan man ju märka i rätt tidig ålder också, hur flickor i grupp kan vara oerhört taskiga mot andra flickor. I alla fall, det är rätt intressant det här!
Veronika,
Ingen fara!!! Jag (och Petchie, som du såg) förstår precis vad du menar.
Fortsätt skriva och tycka en massa!!!
Saltistjejen,
Supertack för din långa kommentar. Så intressanta att läsa din (och alla andras) tankar och funderingar.
Som t.ex. Lotta K var inne på här så tycker jag också det är trist när just kvinnor ska ha så starka åsikter om t.ex. detta med barnfrågan. Dels är det ju bara (?) kvinnor som kan ha de här klumpiga och lägga-sig-i-frågorna med barnverkstad och ”när ska ni börja då, börjar det inte bli dags nu…”. Jag har i alla fall aldrig varit med om att män hetsar eller lägger sig i. På samma sätt är min känsla också att det är kvinnor emellan som det döms väldigt hårt och det här med att en ”riktig” kvinna är en kvinna med barn, den inställningen och ”dömandet” kommer från andra kvinnor. Det är provocerande om en kvinna aktivt väljer att inte försöka få barn, på samma gång som en kvinna som inte kan få barn och går ut med det. Hon hamnar lätt ( i andra kvinnors ögon) som stackars dig, offerrollen och behandlas mer med attityden ”ja, det är verkligen synd om dig för nu missar du det bästa i livet”. Jag tror inte (men vad vet jag…) att en man upplever det på samma sätt. Generellt alltså, överlag. Sen finns det ju undantag. Men jag tror fortfarande det här är lite av en kvinnofråga.
Visst är det förresten så, att beroende på vad man har för koppling till olika människor så blir samtalsämnen olika. Med vänner man inte ”bara” har det gemensamt eller den kopplingen till varann att man alltid går på hockey ihop eller känner varann pga man har barn. Med vänner man även har ”mer” ihop så finns det ju mer att prata om osv. Men, som du säger, har man vissa bekanta man t.ex. har den funktionen med att man går på hockey ihop. Sannolikt är det mest sport och hockey man då pratar om och kanske inte lika enkelt känner varann på andra plan eller pratar om annat. Samma om barn är den bindande länken och gjort man lärt känna varann. Sen kanske, vilket jag hoppas på!, är att barnumgänge med andra vuxna förvisso startar pga det (barn) men senare utvecklas till en egen relation oss vuxna emellan då en massa annat än barnprat ryms i den relationen.
Så ja, jag är bara tacksam just nu av egoistiska intressen att det här öppnar upp nya dörrar socialt för mig. Jag är glad och har väntat på att det ska lossna mer (pga jag inte jobbat här hittills så har det ju inte varit så enkelt att pp ett mer naturligt sätt hitta ”egna” kompisar men barn kommer ju helt klart göra mycket). Babbel, babbel från min sida….
Och ja, jag förstår helt klart det du och Annika säger om att ha barn här i ”det nya landet” gör att man än mer får en starkare känsla, rötter med mera. Det kan jag helt klart tänka mig och förstå att det är så. Ska bli spännande och intressant att se hur det blir för mig!!!
Det är ett intressant fenomen att så många har så mycket att säga när det gäller ämnet barn. Och att man tycker sig ha rätt att ge oombedda råd.
Den enda förklaring jag kan komma på är att alla har nån slags erfarenhet av det (alla har ju åtminstone varit barn själva) och har tänkt funderat över det. Men det mesta som sägs är ändå bara klyschor.
Men det känns som att färre lägger sig i ju äldre barnen blir. Eller så vänjer man sig? Jag blev väldigt irriterad i början.
Jag skrev ett inlägg för ett par år sen om människors tvångsmässiga behov av att kommentera:
http://emiloester.blogsome.com/2006/12/01/observation/
Fraze,
Jag läste ditt gamla inlägg och kan helt klart skriva under på det där med att säger man nåt positivt så är det så in i bomben säkert man får en negativ motsats tillbaka.
Märkligt det här egentligen…
Kanske det är så ja att ju äldre barnen blir desto mindre kommentarer och ”goda råd” som delas ut.
Nån sa att det bästa rådet du kan få är att inte lyssna på de råd du kommer att få….
Ligger väl nåt i det. Som förstagångsförälder misstänker jag dock att många kan känna sig rätt osäkra, virriga och sen blir än mer virriga av alla olika råd som delas ut…
Nu orkar jag inte riktigt läsa alla kommentarer, jag är alldeles för trött, så det jag tänker på kanske blir en upprepning.
Är det så som du säger, att man – som förr i tiden och än i dag i en del kulturer – plötsligt blir en ”riktig” kvinna, eller är det så att man automatiskt får nya intressen och därmed delar intressen med en annan grupp människor när man får barn? Jag tänker på om man börjar spela golf, då blir man plötsligt intressant som kompis för golfande människor. Eller om man börjar segla, eller sjunga kör eller vad man gör. Det KAN vara så också.
Jag tänker lite på hur det har varit och är när jag flyttar runt och lär känna nya människor. Det blir inte många småbarnsföräldrar man lär känna i första taget. Men jag upplever det mer som om det beror på att man ägnar sig åt olika saker för stunden. Småbarnsföräldrar har mycket med skolan osv att göra, det är olika projekt och insamlingar och föreställningar och vad det kan vara. Det blir inte så intressant för den som inte har barn i skolan. Så man LÄR inte känna mammorna i första varvet.
Däremot har jag fortsatt umgås med dem som har blivit mammor under vår vänskap. Det förändras inte. Och visst har jag lärt känna även småbarnsmammor, men det har tagit längre tid, generellt sett.
Blev det rörigt? Jag är nog för trött för seriösa diskussioner, men jag tror inte – hoppas i alla fall inte – att det är så att man blir ”riktig” kvinna av att få barn, att det skulle stänga barnlösa ute från någon slags vuxenvärdighet.
Mycket intressant inlägg!
Kramar!