Ett nytt kapitel

Jag nämnde kort i ett tidigare inlägg att resan och semestern varit omtumlande och att mycket hänt på sistone som påverkat allt. Jag ska utveckla det lite mer här och nu.

Det är nämligen så här att om allting går som det är tänkt så ska vi bli föräldrar!

Dagen innan jag skulle åka hem på semester fick vi reda på att jag är gravid! Det var oväntat (därmed inte sagt det är mycket välkommet!). Plötsligt rördes allting upp, tusen och en frågor och känslor virvlade runt i huvudet. Det var nästan en känsla av chock och stor overklighetskänsla faktiskt, jag vet inte annars hur jag ska beskriva det. Därmed inte sagt det var alla dessa reaktioner och känslor på ett negativt sätt. Rädslan och hjälp vad händer nu var ändå i grunden positiv och förväntansfull. Jag kan dock helt klart förstå nu varför en graviditet är 40 veckor, åtminstone känner jag att jag behöver den här tiden att smälta, förstå, vänja och ställa in mig på att ett nytt kapitel i livet ska börja.

I alla fall, plötsligt står vi där med ett positivt graviditetstest, resväskorna packade och det kändes lätt kaosartat. Vi hann knappt prata igenom eller smälta det här förrän vi skildes åt till varsitt håll. Jag började fundera på och blev lite bekymrad över hur de kommande veckorna skulle bli, om jag kanske plötsligt skulle må dåligt och få resan ”förstörd”, oroade mig för flygresan hem tillbaka hit osv.

Vi skulle aldrig ha berättat något så här tidigt, så här tidigt känns det för skört, bräckligt och allting kan hända. Men då vi nu åkte hem och skulle stanna hemma på en lång semester så kändes det helt fel och olustigt att ljuga och mörka om det . Att snirkla in sig i lögner varför inte ett endaste litet glas vin kunde intas t.ex… Så…vi kom hem och hade med oss en glad och oväntad nyhet för familjen och vännerna. Resan hade därmed redan börjat helt annorlunda än jag planerat.

Det var ju mycket jag ville hinna med på resan, folk att träffa och saker att göra. Efter redan första veckan insåg jag dock att jag måste slå av på takten och tänka om lite vad gällde den här resan. Jag fick kramper och en miniblödning en kväll, en enorm trötthet slog också till och jag kände då att nej, så här kan jag inte fortsätta utan jag måste ta det mer lugnt och försiktigt nu. Det var då vi bestämde att skippa en del av planerna och ta det mer lugnt.

Idag är det en vecka sen vi kom hem igen och sakta, sakta börjar detta sjunka in. Samtidigt som det fortfarande känns oerhört svårt att riktigt ta till sig och förstå. I tisdags var vi båda på det första inskrivningsbesöket hos en barnmorska. De frågade standardfrågor som när var mensens sista dag, röker ni, kromosomskador i släkten med mera mera. Det togs blodtryck, urinprov och 4 rör blod (varpå jag nästan svimmade och fick ett eget rum att ligga i där de tog så väl hand om mig med kalla handdukar, äppeljuice och omtanke – jag är i trygga händer, det känns bra att veta).

Det är fortfarande väldigt väldigt tidigt, mycket kan hända och gå snett men jag väljer ändå att berätta det redan nu. Jag är i skrivande stund i vecka 10 och om några veckor ska vi på nästa besök, då blir det ett ultraljud för screening av kromosomskador. Valfritt och inget obligatoriskt men vi har valt att göra det.

Känslorna pendlar mellan pirrig och förväntansfull glädje och förväntan, blandat med hjälp, vad har vi gett oss in på, hur kommer livet att förändras nu och är det här verkligen något vi fixar… Helt utan kontroll, helt utan att kunna påverka eller styra. En oviss framid jag inte vet något om, att vara tre istället för två och ha det ansvarsfulla arbetet som föräldrar. Det är helt klart en nya era som väntar och det känns både fantastiskt roligt och skrämmande. Allt på samma gång!

Sannolikt kommer bloggen framöver handla rätt mycket om allt som rör graviditet och barn, det är ju de saker som upptar och antagligen (om det här går vägen) kommer att uppta mycket av mina tankar de kommande månaderna. Jag kommer införa lösenord snart, inte för alla inlägg men vissa inlägg kommer jag vilja ha låsta och mer privata. Återkommer med info om det senare.

Nu vet ni i alla fall vad som är på gång här borta hos mig