2010 – en sammanfattande årskrönika

Hej hej alla därute (om det finns nån kvar). Allra först vill jag tacka så mycket för de privata mail och hälsningar som kommit in under min långa paus, jag har varit mycket dålig på att ge respons och skriva tillbaka men TUSEN TACK (svar kommer…), verkligen ett stort tack och allting har uppskattats mycket. Det ska just DU veta! Jag får se hur nya året blir, med mitt bloggande här. Det återstår att se. Men ett livstecken och en avrundning av året är på sin plats känner jag.

Det här är ett långt inlägg. Allra längst ner kommer mest text om GRAVIDITETEN och vad som hänt.

Januari:

Jag var fortfarande inte återhämtad rent fysiskt (och i viss mån även mentalt) från missfallet som skett i november 2009, kroppen var inte tillbaka där den skulle och jag förvånades över hur lång tid det kunde ta efter ”bara” ett missfall. Men det går i rätt riktning och första mensen (det bästa tecknet att allting var tillbaka till normalt) borde komma snart… Det känns som en rätt seg och lite deppig månad.

Februari:

  

Jag fyller år och vi firar även jubileum. Det intas godsaker, det öppnas presenter och visar sig innehålla fina saker som svenska filmer.

 

….svenskt godis och ett hemmabio-paket.

Jag förundras över att våren kommer så tidigt att det redan i mitten av februari börjar knoppas och skör grönska spricka ut. Det har varit/är en mild vinter.

Mars:

Jag köper lite nytt till hemmet och vårpiffar till det med nya färger, kuddar, gardiner med mera.

 

Vårfärgerna fortsätter spricka ut och explodera.

Jag knaprar allergitabletter för fullt.

Vi firar att Martin blir befodrad och igen får fina årsbetyg.

 

Första utomhusmåltiden intas på vår favorit-taverna.

Första kulglassen intas utomhus på en parkbänk.

 

Det spritter mer i benen och helgerna fylls med mer utomhusaktiviter, picknick och små mini-utflykter.

April-Maj:

Den tidiga och fina våren ersätts av en för bedrövligt kall och fortsatt regnig vår. Vi åker utomlands en helg, till Vancouver i Kanada.

 

Vancouver upplever vi som en mysig och trevlig stad (städer vid vatten får alltid lite extra plus) med en spännande atmosfär som påminner om en blandning av amerikanskt, europeiskt och i viss mån även asiatiskt.

Det konstiga vädret fortsätter och trista regnrekord slås, t.om. tidningarna börja skämta till det.

Juni-Augusti:

 

Sommaren är fylld av diverse somriga aktiviteter som att gå på Yard Sale (typ auktioner, loppis), plocka bär.

 

Besöka Farmer´s Market på söndagar. Kryddodlingarna på balkongen frodas och blir riktigt lyckade detta år.

 

Martin fyller år, det firas och uppmärksammas förstås bland annat med en god tårta. I present får ”kaffekungen” en enklare kaffemaskin.

 

Amerikanska nationaldagen firas den 4 juli med långhelg. Vi åker bort på en minisemester till riktigt södra delarna av delstaten. Gör en häftig flodtur, bor på mysigt Bed & Breakfast och har det allmänt gott.

 

Sommarhelger med svalka vid någon sjö.

Flera besök till havet och kusten blev det som vanligt också.

Det bästa av allt på hela året! Vi får veta att vi är gravida igen! Mer om allt det och som hänt under hösten kommer sist i inlägget.

September-Oktober:

 

 

Vi får Sverigebesök och det aktiveras en hel del. Det blir alltifrån vingårdsbesök, tur till en dimmig kust, besök hos vulkanen Mount St Helens och en del annat smått och gott.

Augusti-December: graviditeten

Andra halvan av året förtjänar en egen story då det är vad som dominerat året och betytt (samt betyder) mest. Graviditetens första 3 månader var rätt tuffa, både fysiskt och mentalt. Jag mådde inte bra och kämpade mycket med framför allt illamående och migrän (som jag dessvärre inte kunde ta vanlig medicin för). Mentalt kändes det också konstigt och svårt att landa, trots att graviditeten ju var högst planerad och så välkommen. Det var skumma känslor, hormoner som for runt och jag tyckte nästan det kändes obehagligt och snudd på panik att ha nåt inuti mig som jag inte kunde se eller känna men som påverkade kroppen. Jag konstaterade flera gånger att nej, jag är ingen graviditetsperson. Det här tillståndet är ett nödvändigt ont för att nå målet, belöningen vid målgång (dvs barnet).

Det kommer perioder av stark oro, nu i efterhand kanske överdriven och onödig men känslor styr. Vi gör diverse tester (bla kromosomscreening och även blodprover för några genetiska sjukdomar). Det visar sig att jag bär på en recessiv gen för en sjukdom (jag kan aldrig utveckla sjukdomen men däremot riskera föra det vidare till ett foster). Även Martin testas. Vi får en orolig väntan på resultatet då mycket hinner tänkas. Det bestäms att OM resultaten visar tokigt ska vi göra ett fostervattensprov. Allting visar sig dock vara falskt alarm och vi kan andas ut. Det behövs inget fostervattensprov utan blodproverna allena och ultraljud ger tillräckligt med information anser vi. Det är ju toppen med alla tester och grejer man kan göra i förtid, samtidigt kan det helt klart skapa en del stress och kanske onödig oro också.

Hur som helst. Tiden och veckorna går och vi kommer till vad jag kallar TIDEN EFTER. Vändpunkten och då allting förändras.

Första trimesterna är avklarad och plötsligt börjar jag må fysiskt så mycket bättre. Jag hade kanske förväntat mig en nedtrappning, en gradvis förbättring men kan nu i efterhand se att det skedde mer eller mindre pang poff. Illamåendet är borta, spyr inte mer, migränen (tack och lov) är borta och jag mår plötsligt toppen rent fysiskt. Men framför allt så börjar jag mentalt ÄLSKA att vara gravid och befinna mig i det här tillståndet. Från att ha känt ett utanförskap till min kropp och livet därinne så har det växt fram en förunderlig ömhet och kärlek för det lilla livet i magen som i skrivande stund bara växer och växer.

Det frigörs så stora känslor inombords som är olikt allt det jag tidigare upplevt. Jag får en föraning av hur STORT livet faktiskt är med barn (då jag känner så redan nu som gravid). Det är en mäktig känsla och jag som aldrig sett mig som någon moderlig typ kanske eller hela livet drömt och velat ha barn har förändrats och förändras. Mitt liv var MYCKET lyckligt och stort även innan detta hände, men redan nu under graviditetens senare del så känner jag hur MYCKET MER livet tillförts och jag kan känna och förstå vad folk med barn pratar om då de säger att kärleken till ett barn är något alldeles enastående. Livet känns rikare på ett sätt som jag inte kan förstå, förklara eller begripa. Jag har blivit överrumplad, trodde inte man redan under en graviditet kunde känna så här. Dessutom är det så stor kontrast till allt jag kände under de första månaderna.

Jag ser SÅÅÅÅÅ MYCKET framemot att bli mamma, förälder och få börja den här resan med att ha ett barn i vårt liv.

Martin och jag har alltid haft det så bra, vi hade bara bäst även innan och hade fått ett lyckligt liv även utan barn men det här… det som väntar nu binder oss än mer samman, för oss än närmare varann, ger en mening på ett helt annat sätt som jag ALDRIG innan trott att faktiskt var möjligt.

I vecka 20+2 är vi på det ”stora” ultraljudet. Vi har då hunnit med två ultraljud tidigare pga undersökningarna vi gjort. Men nu är plötsligt allting så stort på skärmen och det är en otroligt speciell upplevelse. Vi är samtidigt spända och lite oroliga, det här är sista chansen upptäcka nåt nu… Men allting ser bra ut och vi andas ut av lättnad. Vi får veta att vi väntar en liten tjej! Blåbäret därinne är en flicka och vi är så lyckliga! Könet hade inte spelat nån roll alls, verkligen inte, vi är lyckliga över BARNET därinne och att veta sorten (oavsett vad) gör det hela för oss än mer verkligt och konkret. Martin gissade hela tiden på en flicka. Jag har på sistone trott en pojke.

Vi väntar på sparkar och rörelser. Min livmoderkaka ligger framåt, det sägs kunna påverka så att sparkar känns senare. Barnmorskan tror att jag pga detta inte kommer känna nåt förrän kanske runt vecka 22. Martin pratar med magen så fort han kommer hem. Vid ett tillfälle säger han ”blåbäret, ge oss lite tecken nu!” Kanske hon redan nu lärt sig lyssna på sin pappa Inte långt därefter kommer de första röreslerna, de känns som popcorn som poppar runt, eller som ping pong-bollar som far runt. Jag känner det tydligt invärtes men kan fortfarande inte känna nåt då jag (eller Martin) har handen ovanpå. Men det kommer snart!

Vi är mer än halvvägs gångna. Beräknad födelsedag är 5 maj (är i vecka 22) och nu hoppas och önskar vi inget annat än att allt ska fortsätta gå bra på alla sätt och så vi får bli föräldrar någon gång nästa år. Livet håller på att förändras, det känns tydligt redan nu men enbart på ett spännande, förväntansfullt och ivrigt sett och NU undrar jag varför i hela friden har vi inte gjort detta tidigare….???? Men så är livet, ibland tar det tid och ibland behöver man bara våga kasta sig in i det okända.

Jag får önska er ALLA ett riktigt GOTT NYTT ÅR och hoppas att det kommande året blir ett riktigt bra år!

Jag är fortfarande här….

Jag lever och mår bra men har inte energi och orken med bloggandet just nu.

Jag återkommer senare när det känns rätt och riktigt att skriva igen. Jag försvinner inte men tar liten paus bara. En liten paus.

Tusen tack för alla fina kommentarer som lämnats på förra inlägget, det värmer och gläder mig så mycket!

Länge sen sist….

Det var väldigt länge sen jag gav ifrån mig nåt livstecken. Den senaste tiden har varit rätt turbulent och omvälvande. Här kommer detaljerna.

För några veckor sedan fick vi reda på att vi är gravida igen! Underbara och efterlängtade nyheter, som ni vet. Goda och så positiva nyheter att det spritter i kroppen. Men samtidigt är det just nu en period av nervositet och oro. Missfallet i fjol ligger ändå i färskt minne. Denna graviditet blev till på nästan exakt samma tid som i fjol. Först tänkte jag att det kändes obehagligt, som dålig karma och ska historien från i fjol med missfallet nu upprepa sig. Men M har pratat mycket om det som en andra chans, som ödet, som meningen och enbart som något positivt och speciellt att det råkar infalla nästan samtidigt (förra graviditeten skulle haft beräknad födelsedag 12 maj i år, fortgår denna så blir beräknad födelsedag runt 7 maj nästa år). Några har sagt mig att det verkar som att vissa kvinnor av nån outgrundlig anledning verkar ha en fertil topp på året som återkommer. Kanske är det så, kanske är augusti en bra månad för min kropp….

Graviditeten fortskrider i sakta mak, det är väldigt väldigt tidigt men jag känner precis som förra gången att jag behöver ventilera, mår bra av att prata om det så jag berättar och skriver om det här redan nu. Förra året, då det sket sig, gav det mig stor tröst att ha pratat om det så tidigt och på så sätt kunna få uppmuntrande ord utifrån. Vi ligger försiktigt med att ”officiellt” gå ut med det, det är inte så att M t.ex. berättat på jobbet (och kommer inte göra förrän minst när vi är halvvägs).

Förra veckan var jag på ett tidigt ultraljud, något som erbjuds de kvinnor som tidigare haft missfall. På det ultrat var målsättningen att de skulle kunna se att det verkligen förelåg en graviditet och att den ligger på rätt ställe (i livmodern och inte i t.ex. en äggledare vilket skulle vara lika med ett utomkvedeshavandeskap som måste avbrytas snabbt). De kunde också se gulesäcken. Jag har haft lite konstiga symptom som kunnat indikera utomkvedeshavandeskap/ectopic pregnancy, så det var väldigt skönt att få det bekräftat att det är inte fallet, min graviditet ligger på rätt ställe så att säga (ett orosmoment mindre, av många…). De dåliga nyheterna var dock att de inte kunde höra hjärtljud, vilket var förhoppningen de skulle kunna göra. Före man har hört hjärtljud kan man inte säga att graviditeten fortskrider normalt, alla de andra symptomen i en graviditet kan pågå för fullt ändå, som t.ex. illamående, hormonhalter som förändras, bröstförändringar, gulesäck osv. Det är alltså av största vikt att höra hjärtljud, när man kan göra det sägs det att missfallsrisken minimeras radikalt och man har runt 95% chans att inte få missfall (har t.om. sett siffror på 97%). Ultraljudet förra veckan var inbokad på en tid då hjärtljud förväntades kunna höras så det var en besvikelse och med oro vi inte fick det beskedet.

Teorierna är nu dessa. Antingen var det trots allt för tidigt som ultrat gjordes och därför de inte kunde se. Kanske ägglossning och befruktning inte riktigt skett som de första beräkningarna skulle antyda utan faktiskt hände senare. Eller så var det helt rätt tidpunkt ultrat gjordes, men det fanns inte och kommer inte finnas nåt hjärtljud överhuvudtaget utan graviditeten är ”död” och ett missfall är att vänta. Dessa två alternativ är de enda som gäller.

Planen är nu att jag ska göra ett nytt ultra denna veckas torsdag, det blir ett antingen-eller-ultraljud. För då är tidsmarginalen väl tilltagen, det SKA med all säkerhet gå att höra hjärtljud då om det finns. Vi har bestämt oss för att tills det inte finns bevisade dåliga nyheter så ska vi utgå från det bästa, hoppas på det bästa och så tar vi smällen när/om den kommer. Jag kan inte ens i tanken just nu orka tänka tanken på ett nytt missfall.

Annars så känner jag mig väldigt mycket mer gravid än förra gången, det känns helt enkelt annorlunda. Jag tampas med illamående varje dag för tillfället, har liten energi och har dessutom varit däckad av migrän som jag inte kunnat ta den vanliga medicinen för utan tvingats genomlida och som dessutom gjort mig väldigt ljus-och flimmerkänslig (t.ex. för datorskärmen). Hade jag jobbat hade jag nog inte klarat vara heltid på jobb. Det är en skum känska att känna sig sjuk med tydliga sjukdomssymptom, men ändå veta man inte är sjuk utan gravid och att det är helt normalt. Samtidigt så skapar det skuldkänslor. Jag borde vara tacksam att vara gravid (vilket jag ju ÄR) då det är önskat och efterlängtat och borde inte gnälla, det kunde vara värre och nu ska man bara njuuuuuta av det som spirar i kroppen och inte låta illamående, spyor och trötthet påverka en.

På torsdag blir det som sagt detta ödesultra, hjärtljud då och vi kan dra en DJUP suck av lättnad, inget hjärtljud då och de kommer att förbereda och sätta igång missfall (så jag inte ska behöva vänta så länge som förra året) och vi får bryta ihop.

Resan till ett fött, friskt barn känns oändlig långt borta. Som så många hinder som man ska förbi. Men det känns ju underbart och fantastiskt att vi i alla fall har chansen nu, så jag hoppas på fortsatta goda nyheter på torsdagens ultra.

Uppdatering:

Jag började skriva detta inlägg tidigare, men publicerade det aldrig. Nu, i skrivande stund, är det torsdag och jag har varit iväg på det nya ultraljudet och har fått positiva besked. Ett tydligt, pickande hjärtljud hördes. Dunk-dunk sa det och jag kunde även se hur livet därinne växt från ett litet risgryn till nåt som mer påminner om blåbär. Det är en obeskrivbar lättnad att få det här beskedet, även om mycket kan gå snett och vägen är lång till att föda ett friskt barn så var detta för oss en mycket stor tröskel att komma över då oron för missfall varit stor. Visst, missfall kan fortfarande hända och inga garantier finns ju, men har man kommit så här långt att man sett hjärtljud är det alltså mycket ovanligt med just missfall.

Resan fortsätter och det är bara att inse att föräldraskapets prövningar med oro börjar redan under graviditeten….

Det är helt otroligt vad man kan se redan så tidigt som runt vecka 7. Den svarta cirkeln är, om jag förstod det rätt, gulesäcken. Därinne, den vita bluddriga massan, är fostret som alltså visade sina hjärtljud idag och sa hej för första gången. Texten ”baby” är inte jag som skrivit, utan ultraljudsteknikern som skrev dit det innan hon printade ut bilden.

Dags igen…mer inredning

 

FÖRE: Vi har gjort om en hel del i arbetsrummet. Tidigare så hade vi skrivbordet på snedden i arbetsrummet, det var förvisso rätt snyggt men det var inte särskilt praktiskt då en hel väg ”låstes” och inte gick att utnyttja för förvaring.

EFTER: Skrivbordet har fått en annan plats.

I och med att skrivbordet flyttat så blev hela den här väggen ledig och kan nu användas som bokhyllsvägg. Jag köpte enkla Billyhyllor som piffades upp med dörrar. Jag tycker om de mönstrade glasdörrarna. Snöbollslampan på sidobordet  ”känns skum och väldigt modern” sa en person. Men det är vad jag gillar, tycker om den för att den inte känns som en traiditonell bordslampa.

Väldigt mysigt ljus den sprider ifrån sig på kvällen också.

Tidigare har mycket stått på golvet, det har inte blivit optimalt nu heller, men det ser i alla fall mer städat och ordningsamt ut med skrivaren på ett sidobord och lite snygga lådor under bordet.

Även om mycket står kvar på golvet, som t.ex. buntar med tidningar, så ser det mer sorterat och ordnat ut då de hamnar i en snygg kasse (som dessutom matchar lådorna under skrivarbordet ).

      

Lite detaljer. Den stora ljuslyktan från Ikea är så pass stor att den passar bra att stå på golvet. I fönstret ståtar en dalahäst. Folk brukar kommentera hästen och tro att man är hästintresserad (vilket jag absolut inte är), då får de förstås höra att dalahästen är en klassisk svensk symbol.

Den gamla bokhyllan i röttaktigt trä samt det tillhörande skrivbordet är möbler i ”tung” och rätt typisk amerikansk stil.  Egentligen är det inte alls min stil och jag skulle vilja ha hela rummet i samma moderna och raka stil som de nya hyllorna med glasdörrar. Men, men det är ett lyxproblem och man har ju inte råd att kasta ut funktionsdugliga saker utan det får bli ett blanda och mixa av olika stilar.       

Trevlig helg och nu lovar jag att det inte blir mer inredning på minst en månad

Bjuda på liv och vardag via internet

Nyligen läste jag en väldigt bitsk artikel på Expressen, som du kan läsa HÄR. Rubriken på artikeln är ”Föräldrabloggarna hänger ut sina barn” och bara via den förstår man att skribenten till artikeln är mycket negativ inställd till bloggar (forum på internet överhuvudtaget) som berättar och visar bilder från vardags-och familjelivet.

Naturligtvis ska man känna till, förstå och vara medveten om att precis allting man skriver och visar på internet, t.ex. via bloggar, är material som alltid kommer att finnas kvar. Även om man stänger ner sin blogg och raderar den så finns materialet arkiverat och sparat på internet, man vet ju inte heller hur många eller vem som laddat ner ens bilder och text och på så vis har det sparat i sina persondatorer. Jag tror dock att vuxna personer är fullt medvetna om detta och väljer därför vad och hur de skriver och visar bilder. Jag tycker artikelförfattaren missar att ta upp en viktig poäng också, nämligen att många som i text och bilder skildrar sitt liv, vardag (och barnens) inte gör det för att en massa okända jeppar utspridda här och där ska läsa och få se utan för att man faktiskt har familjemedlemmar, gamla och nya vänner som man kommunicerar med på det sättet. Via internet har man fått en möjlighet att kunna rapportera om hur ens liv och vardag ser ut fastän man geografiskt bor långt från varann. Det är 2010 och vi kommunicerar via internet, det är så världen ser ut. Jag tror inte det kommer vara nåt konstigt att de som är barn nu, när de är vuxna och ute i världen, att det finns bevis på nätet från deras tidiga år och uppväxt. Så kommer det vara för så många många att det kommer betraktas som helt normalt att det finns spår efter en från tidig ålder.

Artikelförfattaren anklagar föräldrar som visar och berättar om sina barn på bloggar för att inte låta barnens barndom vara privat och att de långt senare i livet kan få lida konsekvenser för att deras föräldrar skrivit och visat de första stegen, hur de gråtande och skrattande tagit sig igenom olika stadier i livet, och att de privata ögonblicken hela tiden skett inför öppen ridå på internet. En förälders viktigaste uppgift är att skydda sina barn, skriver hon, och det gör man inte om man exponerar dem på internet avslutar hon artikeln….

Rösta och sommarpratare

För några veckor sedan damp det ner röstkort i brevlådan. Det verkar rätt enkelt att poströsta som utlandsboende, det enda som krävs är att två vittnen skriver under, se till att man följa instruktionerna så man inte gör något fel som leder till en ogiltig röst. Därefter är det bara att lägga brevet i postlådan. Jag kommer definitivt att rösta! Jag ser det som en medborgerlig skyldighet att rösta. Svenska riksdagsvalet är dessutom det enda val där jag har rätt att rösta också. Även om jag inte bor i landet så vill jag verkligen rösta. Jag är inte särskilt hemlig av mig vad gäller mina röstsympatier heller, det finns inget annat på kartan än att nåt av den sittande borgerliga Alliansregeringens partier får min röst. Så nu vet ni det

Sommar sommar sommar

Vad jag ÄLSKAR det är att lyssna på Sveriges Radio P1 Sommarpratare. Deras arkiv är super och jag laddar helt enkelt ner på gamla och nya program som jag hittar i deras digra arkiv. Då kan jag lyssna när jag stryker, promenerar, filosoferar osv.

Några program jag lyssnat på i sommar, en blandning från årets skörd och äldre program från tidigare år som jag inte lyssnat på förrän nu:

* David Batra (arkivet 2008) – UNDERBART program. Han pratar personligt, omväxlande humoristiskt och med djup om den inte helt raka och enkla vägen till att få barn. Mycket bra program som passade min livsfas, men jag tror många skulle få stor behållning av detta program.
* Dolph Lundgren (även det sommaren 2008) var överraskande bra, jag tyckte om hans program. Han pratade personligt och medryckande, min bild av honom förändrades efter jag lyssnat på detta program.
* Andres Lokko (2010), vissa delar var riktigt bra och igenkänningsfaktor som jag gillade, men delar var också riktigt uselt dåligt. Han pratar om livet som utlandssvensk, bosatt i London.
* Eva Dahlgren (2010) hade jag höga förväntningar på det men tyckte inte alls det var särskilt bra, en besvikelse.
* Peter Englund (arkivet, 2009), inga förväntningar alls men jag tyckte om det. Han pratade en del om minnet, hur minnet fungerar och hur minnen och minnet förändras under livets gång.
* Camilla Läckberg (arkivet, 2007). Jag gillade programmet, det är inspirerande och hon pratar mycket om hur hon blev författare och vägen dit.

Jag har en lååååång lista kvar på sommarpratare från både denna sommar och tidigare som jag inte hunnit lyssna på än men vill beta av. Har du tips på nån favorit, tipsa!

Lite mixat

Jag ber om ursäkt för mitt sena och sega svarskommenterande på sistone, lovar bot och bättring NU! Tack i alla fall för allt gensvar ni skrivit och gett.

Vad mörkt det börjat bli på kvällarna, förvisso är det ju fortfarande ljus rätt länge men det märks nu tydligt att kvällarna blivit kortare jämfört med för bara några veckor sedan. Grundskolorna här börjar inte förrän i september, college börjar inte förrän sista veckan i september. Vädermässigt är det en bra bit kvar till hösten också, september är en sommarmånad och brukar faktiskt vara bättre än juni. Men jag kan börja känna en liten liten längtan till hösten redan nu, sommarkläderna börjar kännas nötta, urtvättade och trista. Jag ser framemot att i oktober åka och köpa höstkläder, bunkra värmeljus på Ikea och annat höstigt.

Måste berätta en olustig upplevelse.

En svensk kompis till mig som bor här i USA men spenderat en vistelse i Sverige och återigen landade på amerikansk mark nyligen, återberättade en hårresande upplevelse vid immigrationskontrollen. Hennes barn är född här i landet och amerikansk medborgare, men det är absolut ingen garanti för att man som mamma och ”bara” med visum inte kan utsättas för en rejäl grillning när man ska in i landet. Hon blev tagen åt sidan, fick ingen stämpel i passet utan fick veta att hon skulle vara tvungen gå via ett ”specialrum”. I detta ”specialrum” var det inga stängda bås utan folk satt uppradade i bänkar för att vänta på sin tur och direkt framför alla väntande resnärer fanns långa diskar där tjänstemännen betjänade, det gick alltså att se och höra allting som försigick med andra resenärer. Lite som en scen. Det var ingen trevlig stämning alls i rummet, hennes lilla flicka blev rädd och orolig och sa ”mamma, vill hem, vill inte vara här”. Min kompis var trött efter en lång resa med barn, till detta lades den psykiska pressen att plötsligt befinna sig i detta obehagliga rum. En fransyska med visum men likt min svenska kompis med ett barn med amerikanskt pass hade grillats nåt förfärligt. Fransyskan hade fått en mängd detaljerade frågor som ”var skedde förlossningen”, ”vem betalade, vad hade du för försäkring, vi vill se papper” och en massa annat liknande. Poängen är att det verkade inte som att det fanns något frågetecken kring visumet, det var giltigt och inget mer med det. Samma med bagaget, det hade dubbelkollats och inget där som inte var ok. Min kompis fick hela tiden känslan av att den här extra kontrollen var ett sätt visa makt, få folk att svettas lite och skrämmas. Tjänstemännen hade senare diskuterat sinsemellan ”hur ska vi göra, ska vi ge pass eller no pass”, nonchalant och sådär lite som roulette-spel, ska vi singla slant om saken. Inför öppen ridå och synligt samt hörbart (antagligen meningen…)  hade tjänstemännen inför alla andra diskuterat ärendet. ”Ska vi henne henne ”pass” eller ”no pass”".

Därefter hade de tagit en ca timmes paus då ingen resnär tillkallades fram till disken, istället satt de och pratade skit sinsemellan som ”vad ska du göra i helgen då”. Ingenting hände. En man hade gått fram och försiktigt sagt, ursäkta men jag har ett anslutningsflyg, tror ni att det dröjer länge innan kön börjar flyta igen. En tjänsteman hade bara flinat och sagt du, sätt dig, vi tar dig när vi tar dig….

Min kompis kände sig inte väl tillmods där hon satt, speciellt inte när hon bevittnade vad andra fick uppleva framför henne. När det sent omsider var hennes tur hade tjänstemannen inte sagt något, bara tagit hennes pass och stämplat det. Så varför i hela friden skulle de ha henne att genomlida detta??? Om de redan innan vid vanliga immigrationskontrollen sett att allt hennes papper var ok och de hade aldrig inte tänkt stämpla. Min kompis sa att hon hela tiden hade känslan av att det handlade om ett spel, att visa makt och ge en känsla av att du kan aldrig veta, även om du har visum och amerikanskt född barn så ska du inte tro att det är så enkelt…. De var helt slut, både mor och dotter, när de väl kom igenom.

Blandat (bla lite inredning som jag vet vissar tycker är astråkigt)

Sommaren lufsar på med snabba tassar därute, helt otroligt vi redan är nästan i mitten av augusti. Hittills har det inte blivit någon semester alls för oss, vanliga vardagar som rullat runt men det har hittills varit en riktigt bra sommar ändå med några långhelger istället. Snart kommer vi få Sverigebesök också. Årets semester har vi bestämt för att ta ut i höst eller december istället. Då vi inte har barn som behöver följa skolterminer eller annat schema så kan vi ju i princip ta semester när som helst på året.

Om några månader blir det dessutom fyra år sedan vi landade på amerikansk mark. Herrejisses vad de här åren gått fort! Samtidigt som det känns som vi varit här längre än fyra år, så mycket här känns så självklart och inrutat att det känns som vi levt här mycket längre. När vi lämnade svensk mark var det med första utgångspunkten att stanna nåt runt 2-4 år. Max 4 år vill jag minnas vi sade. Det är ju jätteläääänge, tyckte vi då. Fortfarande sitter vi här och det finns inga som helst konkreta flyttplaner. Jag är glad de första årens visumstrul inte längre är ett bekymmer, tacksam vi har våra gröna kort och att det faktiskt är helt och hållet upp till oss själva att välja hur länge vi stannar. Om framtiden vet man ingenting och det blir som det blir med den saken.

*******

Vi funderar på att köpa ny soffa, nuvarande är förvisso bara 4 år . Förresten, är det lite eller mycket i soffvärlden? Jag har faktiskt aldrig tidigare i mitt liv köpt en sprillans ny soffa förut (förutom nuvarande från Ikea), utan alltid köpt eller fått andras beggade soffor. Nuvarande har dock blivit oskön att sitta i och börjar vara ofräsch. Jag har ALLTID varit en tygsoffatjej men nu känner jag att jag vill ha lädersoffa. Skinnsoffor är snygga och praktiska, tycker jag nu. Men det ska vara ”rätt” sorts skinnsoffa, vissa ser bara 80-talsfula ut och de går helt bort.

Jag har spanat in en snygg skinnsoffa. Vad tycker ni om nedanstående? Tummen upp eller tummen ner? Smaken är ju som baken, det är vi som ska ha den, men alltid roligt med smakråd…

Lädersoffan är i sånt där matt riktigt mörkbrunt läder, bycast leather.

Den här läderfåtöljen har vi redan i vardagsrummet, den har fungerat som en extra, udda fåtölj i vardagsrummet. Men även om det inte är samma modell så är det exakt samma färg och sorts läder på soffan ovan som jag alltså är intresserad att köpa. Det borde alltså passa bra ihop…

Här är vår nuvarande tygsoffa, den som börjar kännas obekväm, trött och ful.  Från Ikea, modellen Backa (finns sen några år tillbaka inte längre i sortimentet).

  

Jag är mycket förtjust i dessa plåtburkar från Ikea, de finns ständigt (?) i deras sortiment men från säsong till säsong verkar de komma i lite olika färger. Vårt hem är ganska ”beige” med neutrala färger, tycker om att pigga upp med t.ex. olika färggranna köksburkar.

Alla har vi våra intressen, så är det bara. Vissa tycker om den här sortens inlägg och andra gäspar. Jag tycker massor om glas, porslin och inredningsgrejer i alla dess former och kan bli löjligt glad åt lite nya sådana saker. Hittade dessa läckra glas på Target. Maken tyckte de var barnsliga och påminde honom om barnkalas-glas… Det är bara han som inte förstår sig på…. Jag tycker de är superläckra.

Jag har blivit bortskämd denna sommar, fick paket av min mamma – igen! Den här gången så fina matchande bordstabletter, kuddfodral och servetter från Pentik. Pentik är en finsk inredninskedja (har även butiker i Sverige, bla i Kista Galleria i Stockholm) som har mycket fint, men den är inte lika internationellt stor och känd som Marimekko och Iittala.

Jag trivs bäst här, sa Ferdinand…

Fy vad det är tråkigt med instängda och fördomsfulla människor som inte sett något utanför husknuten och därmed tror allting på hemmaplan är det bästa, största och finaste. Det är en sak att ha upplevt annat och ändå kommit till slutsatsen att hemma är överlägset bäst och finast. Men att egentligen inte veta någonting utan bara, tro och  slänga ur sig en massa fördomar om hur det är på andra platser och presentera det som om man satt inne med nån form av sanning. Nej, fy vad trist.

Det finns de som skryter med att de aldrig varit utanför tullarna i Stockholm och är stolta över att de alltid varit Södermalmsbor och kallar alla andra i Sverige hånfullt för bönder. Är det något att skryta om…. Det är lika nördigt patetiskt som de som aldrig varit utanför Norrlands gränser hånfullt kallar  Stockholm för Fjollträsk. Eller amerikanen som knappt lämnat sin egen delstat i hela sitt liv, förutom nåt ”obligatoriskt” besök till någon stor känd amerikansk storstad, men som inte ens rest mer i sitt eget land och förstås än mindre varit utomlands. Som alltid bott och levt där mamma och pappa finns, på lagom tryggt avstånd från hemmets trygga famn.  Jag vet, jag vet, semestrarna är kortare här, på vissa håll och arbetsplatser är de t.om. pinsamt dåliga (typ man har bara två veckors semester under de första tio åren).  Men hur man än vänder och vrider på det så tror jag inte det går att bara skylla på brist på tid och pengar utan att det handlar om något så enkelt som nyfikenhet, en lust att se och upptäcka mer än det som finns i hemkommunen och en stark dragning till att se och uppleva det man läser om, ser på tv, hör om (förutsatt att man gör det…).

Med risk för att låta förmer, bättre eller överlägsen (vilket inte är mitt syfte) men jag tycker det är urtråkigt med människor som inte vill se och uppleva mer än det de har runt omkring sig. De är helt enkelt oftast ointressantare. Visst, alla vill inte flytta runt halva jorden, det är inte det jag menar, men att i alla fall vilja se och uppleva lite mer. Bryta sig loss lite i alla fall, lossa ankar och segla bort för lite semester nån annanstans än i närområdet. Se att det finns mycket som är bra, t.om. bättre än hemma, få hjärnan att smaka och känna på annat än det man är van vid.

Vad triggade igång detta inlägg…. Jo, hos grannen blev jag presenterad för hennes barndomsvän från hemdelstaten som var här på besök,  en amerikan som knappt varit utanför sin delstat (förutom några granndelstater och det obligatoriska Las Vegasbesöket som ung, många amerikaners våta dröm tydligen) och som hade en så gräsligt instängd syn på omvärlden så det inte var sant. Usch vad deprimerande.

En dag på stranden

 

 

Utanför amerikanska bensinmackar, mataffärer med mera så ser man alltid sådana här stora isförsäljningsboxar. Man kan köpa i bit eller kuber, hur många eller få säckar man vill. $1.79/pound (1 pound = 453 gram) för iskuber och lite dyrare för isblocken. Den röda lådan bredvid isförsäljningboxen är en dvd-uthyrningsautomat. De finns numera här och där, dygnet runt kan man hyra från dessa automater. 1 dollar/film. Man sätter in sitt kontokort, klickar på vilken film man vill ha och vips kommer filmen ut i en lucka, ungefär som en läskautomat.

 

Vi ska dock inte köpa is eller hyra film  utan vill vidare ut mot kusten och havet. Skönt åka till lite svalka.

 Husfasaderna på bostäderna i de olika kustsamhällena är gråa, vackra tycker jag och väldigt passande. De hårda havsvindarna pressar på rätt rejält och kustklimatets förutsättningar påverkar valet av material, färg och form för bostäderna här. Jag tycker om det ruggslitna utseendet på husplankorna och fasaderna, det passar så väldigt bra just vid havet och kusten.

Tsunamis är ju tyvärr ett hot och en del av verkligheten som det bara är att lära sig leva med vid Stilla havskusten. Det finns skyltat överallt vilka evakueringsvägarna är och vilka partier som är tsunamifria zoner och när man befinner sig i tsunamizoner (beroende på höjd och avstånd från havet varierar det om man befinner sig längs ett osäkert/säkert parti.

Saltwater Taffy är ett klassiskt amerikanskt väst-och östkust godis som inte har någon saltvattensmak utan bara är ett namn. Det här godiset, en sorts seg sockrig smörig kola, ser man ofta säljas i butiker längs kustsamhällena. Det finns oftast tiotals olika smaker att välja på, jordgubbs, blåbär, pinacolada, äpple, smörig popcornssmak, cheesecakesmak med mera.

Därborta nånstans ligger Japan….

Solskydd och framför allt vindskydd har många med sig, suveränt då det ofta blåser rejält från Stilla havet.

….. Medan vissa tycker det räcker med en handduk, ett par sandaler och en god bok….

En mängd aktiviteter pågår på stranden, mycket vanligt att folk cyklar precis i vattenbrynet. Där tidvattnet varit är den fuktiga sanden som stenhård betong, så hård att det fungerar perfekt cykla, jogga eller köra bil på.

  

Stranden/stränderna är många och räcker gott och väl till. Oregons Stilla havsstränder är ju dessutom alla ägda av delstaten, det finns ingen privatägd strandmark då en lag från tidigt 1900-talet klubbades igenom där det bestämdes att en sådan skatt som havet och stranden ska inte några få privatpersoner lägga vantarna på utan ska vara tillgängliga för alla, en form av allemansrätt med andra ord och något man är mycket stolt över här. Allemansrätten finns ju inte alls i USA så det här är en rätt unik och ovanligt lösning.

Strandlivet en helg….

……och samma strand en onsdag…..

Till Tord: en uteservering