Äntligen fredag! Anna i Stockholm står för månadens teman och de är annorlunda och spännande. Vi kickar igång med det första: mitt första jobb.
Jag är av den åsikten att barn och tonåringar ska jobba på lov. Lära sig från tidig ålder vad arbete innebär, att pengar är inget som finns i en säck utan ska förtjänas. Inte mitt första jobb (det var barnvakt, sälja jultidningar, lotter på tivoli, mammas affär) men jag väljer att skriva om min blomstrande karriär som kassörska på en stor matvarumarknad.
Jag minns den första sommaren….jag var 18 år och rattade en vinröd Nissan Micra. Det här var på tiden då jag var ung, med vinden i håret och ett sommarlov kändes som en evighet. Helgerna bestod av förfester, utgång och efterfester.
Those were the days….
*Tävlingen, uttalad eller outtalad, mellan kassörskorna om vem som hade mest dagskassa, var snabbast och kunde ta emot flest kunder osv. Jag drog varor som en galning på det där bandet för att maxa. De gamla rävarna, trotjänarna som alltid jobbade, var ju i en liga för sig, men vi sommarjobbare (senare jobbade jag där även på vanliga helger och jul, påsklov med mera) fick upp rätt bra tempo vi med.
*Det är märkligt hur vissa saker bara fastnar i minnet och inte vill lämna, trots många år sedan och bara var sommarlovsjobb. Om jag så lever och blir 100 år gammal så vågar jag lova jag kommer kunna bli väckt mitt i natten och på frågan ”vad har bananer för kod” kunna svara ”10″. ”Tomater då, svara snabbt!” ”25″…
* Hur fascinerande det var att se folk som uttryckligen eller välkänt hade dålig ekonomi men ändå handlade en massa onödigt strunt som läsk, chips, veckotidningar, cigaretter och annan skit. Medan de med pengar och bättre ekonomi var de som hade stenhård koll på kvittot och noga med att handla på veckans erbjudande med mera.
*Kunderna, småpratet och de som blev stammisar och som man nästen blev kompis med… Flirtande kunder (jodå, inte klokt hur många sådana det fanns) som frågade om helgplanerna. Speciellt en karl minns jag, säkert tio år äldre än mig på den tiden, som var en flitig stammis. Han kom in flera gånger per dag, handlade typ en mjölk ena gången, Expressen den andra gången. Alltid till min kassa. Hur lång kön än var. Lite småprat om ditt och datt. Eller kanonbra raggningsreplik som ”dina ögon är så blå idag”. Jag fattade ju tidigt vad som var på gång. Efter x-antal sådana här nervösa och trevande försök från hans sida tog han tydligen mod till sig och sa ”du, jag har sett att det går en bra bio på söndag, känner du för att hänga med”. Nej tack, var mitt svar. Ingen respons från min sida men han gav inte upp. När han väl vågat fråga fanns det ingen gräns tydligen, då matade han på för glatta livet. ”Kom igen, en fika på måndag”. Jag sa snällt och väluppfostrat nej. Borde väl sagt ”vilken del av svaret nej är det du inte fattar…. ” Det bästa av allt var dock att han tidigare, kört med exakt samma raggningsförsök och fraser på en annan kassörska och fått nej. Sen övergick han till mig. Jag var uppenbarligen hans plan B. Trodde han inte vi kassörskor kommunicerade med varann. Jag var totalt ointresserad av den här mannen från första början, så det var mest en komisk grej jag minns med glimten i ögat.
Det slår mig (igen, bör tilläggas) hur knepigt det är att få ihop ekvationen semester i det här landet. Jag vet att flera andra utlandsboende delar den här uppfattningen, bla Blogg-Desiree som jag diskuterat detta med flera gånger. Jag syftar på ”problemet” att enligt vanlig amerikansk sed ha rätt lite semester och samtidigt ha ett hemland med familj och vänner som man vill besöka också. Samtidigt som behovet finns av ”egen” semester, en semester med nått nytt, fräscht, annorlunda och som inte betyder att åka hem. Hur få ihop ekvationen att dels åka hem en gång per år för en längre semester, dels kunna förlägga en semester till nåt annat, roligt och nytt som är mer ”semestrigt” än att åka hem. I vårt fall pratar vi om 3 veckors ren semester/år. Röda dagar och långhelger tillkommer ju, men de har alla och de är ju för korta för stora projekt.
Ynka 3 veckor som ska räcka till Sverige/Åland OCH en ”egen” semester” här. Det blir tufft.Vi har provat olika varianter, på nåt sätt är det lätt att känna att ingen lösning blir riktigt 100% bra utan man får nöja sig med att det blir ganska bra, att man blir nästan tillfredsställd med sin lösning. Det handlar ju inte bara om egna behov heller, även om vi kan skippa att åka hem så finns det många där som skulle bli besvikna. Klart man VILL åka hem, missförstå inte nu, men samtidigt så känns det också som en skyldighet. Det här är lätt att missförstås, att det misstolkas eller läses in nåt som inte stämmer. Jag betonar, jag vill åka hem men jag vill också göra nåt annat på våra gemensamma semestrar och det kan ibland kännas mer stressfyllt och som ett måste att åka hem när fakta är att det bara finns 3 gemensamma veckor per år att förvalta.
Vi har provat många varianter, i jakten på att hitta det bästa sättet att förvalta 3 veckor semester. Vi har testat att åka hem för 2 veckor och spendera 1 vecka på semestrande fot här i USA. Vi har provat på att inte alls åka hem ett år utan spendera alla 3 veckors semester här i USA. Vi har också provat på att inte alls ha semester i USA utan spendera alla 3 veckor i Norden. Jag kan inte säga vi hittat en form som känns helt 100% rätt, det där varierar lite från år till år, vad man känner för och hur behoven är just då. Vad som passar livsfasen bäst.
Jag tycker vi varje år brottas med den här problematiken ”vad och hur göra med årets semester”. Här eller där. Eller både och. Risken finns att det blir ett enda hattande som M lider mest av, en veckas semester i Sverige tar mer än det ger. Sliter mer på och gör att man snarare, när man ska på jobb igen, mer än innan känner hur man skulle behöva en semester…
När man jobbat 7 år på Intel så får de anställda sk sabbatical leave, det betyder att den anställda då har rätt att ta ut 2 månaders betald ledighet. Plus de årliga 3v. Så sammanlagt har man alltså nästan TRE MÅNADERS BETALD LEDIGHET det året. Vart 7:e år får man sin sabbatical. Slår man ut det här, sabbatsledigheten på sju år, så skulle det betyda ca 5 veckors semester/varje år. Men så kan man inte ta ut den, den kommer i en klump efter sju år. Jag kan tycka det vore bättre att ha 5v/år från början istället. Å andra sidan, nu finns det ju en morot för de anställda att sikta mot, jobba för och speciellt i USA där semester är lyxvara så är denna 2 månaders betalda ledighet så klart en väldigt bra sk benefit som de säger här.
När man pratar anställning här pratar man förresten inte bara lön som hemma utan vad för benefits/fördelar en anställning innebär, det är inte bara lönen i sig som är intressant utan vilka benefits som ingår. T.ex. vilken sjukförsäkring man erbjuds, semestervillkor, möjligheter för pensionssparande, föräldraledighet, gratis dagis med mera. Då det inte finns särskilda lagstadgade regler utan betydligt mer är upp till varje arbetsgivare att besluta och bestämma vad man erbjuder sina anställda, vad för package man ger så blir det så klart intressant med vad för fördelar en anställning innebär. Det är inte bara själva ”rena” lönen som räknas utan även det andra som ju indirekt är pengar också.
Tillbaka till det här med sabbatical. M har fyra år kvar till sin sabbatical, det kan tyckas länge men jag förstår inte vart de här första tre åren försvunnit… Om vi bara är friska och välmående då det är dags så kommer vi helt klart att fylla de 3 månaderna det året med nåt ”större” och mer. Det är en unik chans till riktigt lång semesterledighet som de flesta verkar välja att använda på speciella sätt.
Hur vi kommer att göra i år med semestern, det står skrivet i stjärnorna. Inget är bestämt, allting ligger öppet och det känns som det i nuläget kan bli vad som helst. Här eller där. Eller både och.
Så var jag på banan igen efter en kort tids ofrivillig frånvaro. Det har sagts tidigare men tål att upprepas: utan tillgång till dator eller internet blir man totalt avskuren från omvärlden och panik utbryter nästan. Sådana är 2000-talets problem….
Hemdatorn har varit trött och gammal länge, uppmärksamma läsare kanske minns att jag för länge sen (blir väl kanske ett år sen snart) började oroa mig och klaga på att datorn höll på att lägga av. Skärmen har under lång tid inte suttit fast ordentligt, nu rasade/lossnad den helt.
Och här är nya bebisen i familjen 
Vi har velat vänta med datorinköp och hållit ut så länge det gått med den gamla, vi ville nämligen ha Intels nya generations processorer gjord på 32NM tekniken. De är ute på marknaden nu. Och svisch svosch vad fort det går! Jag surfar med blixtens hastighet. Speciellt märks snabbheten då jag jobbar med bilder, ser på tv och gör andra saker som kräver snabb dator. Dessutom har de nya processorerna bättre batteritid, vilket är ett stort plus om man är ute i farten och inte har tillgång till eluttag. Extra kul är det att ha en processor som M varit med och utvecklat fram från början till slut. Lustigt också, att det som vi som konsumenter ser och har tillgång till nu, det har M & co lämnat för länge sen (då det gick på tillverkning) och gått vidare för att utveckla och försöka jobba fram följande generations processor (som vi som konsumenter, om de lyckas, får se om nåt år).
Det här är ju inget nytt (snarare ett bevis på hur gammal min tidigare dator var) men inbyggd webkamera tycker jag är superbra.
Avskuren från omvärlden och datorlös har jag passat på med storstädning av arbetsrummet. Det här föreställer ett städat och kraftigt rensat skrivbord. Finns det nån, förutom i heminredningstidningar, som har ett blankt skrivbord med bara en pennburk synlig….
Kasta eller inte kasta, det är frågan. Jag tenderar att samla på tidningar, till slut finns det kassvis med vecko-och månadstidningar sen år tillbaka. Man vill ju inte bli en hoarder. Så iväg med skiten. Det jag sparar är dock svenska tidningar, inte skvallertidningar eller den sorten men ”fina” tidningar som heminredninstidningar.
På tal om hoarders. Det känns som ett typiskt amerikanskt fenomen, på svenska skulle man kanske säga samlare. Det kommer tidvis program om detta tvånsmässiga samlarbeteende på tv, du kan läsa artiklar om det titt som tätt. Det måste vara nutidens i-landsproblem. I ett konsumtionssamhälle som USA finns det nog rätt många hoarders, det är rätt sorgligt att se de här människorna som bokstavligt talat lever i så fullproppade hem att det inte ens går att komma in utan att klätta på alla grejer.
Kontoret är städat, fejat och rensat. Så långt det nu går att ha ett sånt rum städat och ”rent”.
Jag vet, det är för tidigt och den ”riktiga” våren ligger långt borta. Men samtidigt, det känns verkligen att vi passerat det värsta, att vi går åt rätt håll. Det syns att det är ljusare på kvällarna, även om det kanske bara handar om 20 minuter än. Tydligen är vi inne i ett El Niño år, det betyder att amerikanska nordvästra delarna (där jag bor) får varmare och torrare vinter. Däremot så påverkar El Niño Southwest med att det blir stormigare och regnigare vinter.
Vintrarna är ju alltid milda här och rätt tråkiga, men minusgrader åtminstone nattetid brukar vi nog allt ha nån gång i alla fall. I år har inte ens haft frost nattetid en endaste gång under januari. Men likväl är det vinter, och den riktiga våren får vi allt vänta på, men det går åt rätt håll! Det står då klart.
Vinterpenséerna ser lite trötta och slitna ut. Men det är ju inte så lång tid kvar tills de blir utbytta mot sommarpenséer istället. Det var faktiskt så sent som förra hösten (tack Desiree) jag lärde mig att det finns såväl vinter- och sommarpenséer. Jag har länge var rätt förundrad över att de planterat nya penseer i rabatterna varje höst (det har känts som fel årstid plantera nytt) och undrat hur de klarar sig. Men med vinterpenséer är de tydligen tåligare och kan fixa lite frostnätter.
Cyklister ser man året runt, det är inget tidigt vårtecken. Polisen verkar för övrigt just nu köra nån kampanj vad gäller cyklister och rätt utrustning. M blev haffad av polisen en kväll då han cyklade hem från jobbet, utan lyse och hjälm. Polisen undrade varifrån han kom och vart han skulle, M förklarade att han var på väg hem (uppgav adressen) och att han kom från jobbet (uppgav adressen). Han fick bara en varning, han påstod att polisen tyckt synd om honom som cyklat hem så sen från jobbet så han han kom undan böter….. För oroliga mödrar och övriga, han har nu uppgraderat och har blinkande lyktor och belysning både fram, bak och på däcken.
Har gått förbi detta hus i flera år nu, men först nu jag noterat att ägaren tydligen kör med trippel-insynsskydd, först höga buskar, sedan ett staket och ytterst en liten stenmur. Du ser att det är tre lager.
Vintertrötta gräsmattor som förvisso fått mycket vatten men kanske för lite sol, de ser lite trötta ut. Vad som är lustigt är dessa träd, de finns lite överallt. Till skillnad från andra träd så tappar de inte löven, de blir bara bruna och skynkliga på hösten men stannar kvar på trädet hela året och gör så träden inte är kala. När våren kommer ersätts de kvarvarande bruna med nya gröna.
Jag läser alltid texten uppifrån och ner, men här i landet målar man texten på vägarna så man ska läser nerifrån och upp. Egentligen logiskt när det är så man ser det, men min hjärna tycker det är upp och nervänt.
Jag älskar blommor, tycker om att ha snittblommor i vaser. Det blev så tomt när alla julstjärnor och julinspirerade blomster rensades ut för en månad sen. Nu är suget efter mer vårliknande blommor stort. Här utanför lokala mataffären, de har alltid blommorna ute, året runt. Tydligen fungerar det bra.
En bukett kommer man långt med, så det behöver inte bli dyrt att ha färska blommor hemma. Jag brukar ofta dela upp en bukett, ha den största delen i en stor vas. Sen plocka några kvistar att ha i glasflaskor, placera lite här och där.
…som här, buketten har delats upp på flera och några snittblommor stuckits ner i en flaska.
Lite mer hemmanytt. Vi behövde nåt på en kal, vit och rätt lång hallvägg. Nån form av belysning. Ville ha nåt som gav ljus men samtidigt kunde fungera lite som dekoration, tavla och ha en modern design. Det var faktiskt M som hittade den här glas-ljusväggs-lampan på Ikea. Ser lite trist ut från sidan med glödlamporna som syns men överlag blev det rätt bra.
Nytt i fönstret, krukväxtblomman går i samma färger som snittblommorna och ljuslyktorna.
Ni kanske kan lista ut vad som verkar bli vårens färg hos mig, olika rosa, lila toner blandat med grönt. Några nya kökshanddukar samt vanlig. De får dock vänta i garderoben ett tag till, känns lite för tidigt vårgreja hemmet redan nu.
Hittade den fina prydnadskudden med amerikanska flaggan på Target (varuhus a´la Åhléns), den passar perfekt på sängen i gästrummet.
När jag kom hit och hörde amerikaner klaga och vara kritiska till den minsta viskning och antydan om skattehöjningar så kunde jag inte förstå det. Varför är amerikaner överlag så gnälliga när det gäller skatterna, tycker de betalar för mycket och fräser ifrån nej så fort en vindpust om skattehöjningar påtalas då skatterna redan är så låga. Tänkte jag. Då.
Jag kan förstå det på ett helt annat sätt idag än då jag kom. Ja, skatterna ÄR låga utgående från ett europeiskt perspektiv men sett till vad man FÅR för skatterna så är de kanske inte alls särskilt låga.
I de nordiska länderna ser alla att man får något för skatterna, man ser att man får ”gratis” hälso-och sjukvård, man kan konkret se att de äldre får gratis omsorg. Utan att bli för långrandig och skriva tusen exempel så kan man kort sagt SE och MÄRKA att ens skatter går till nånting man behöver och får ut något av.
Men här… Allvarligt talat, vad får man egentligen för skatterna? Visst, man får poliser, vägar att åka på, i viss mån skolor och lite annat sånt där smått och gott som är absolut nödvändigt. Det finns ju också en del sociala skyddsnät. Men jag tror nog det är rätt småsummor av de amerikanska summorna som går till alla de saker man ”ser”.
Klart som sjutton amerikaner är ilskna över talet på höjda skatter eller till och med kan tycka att de redan nu är för höga när de inte ser att de får ut något av det. Skatterna bekostar krig i Afganistan och Irak som inte många stöder mer, skatter går till en hiskeligt stor krigsbudget, till att rädda finanshajar på Wall Street osv.
Utbildat folk, med öppet sinne och med värderingar som påminner mycket om europeiska ideal och synsätt. Även de människorna blir upprörda över talet om höjda skatter. För som sagt, vad FÅR jag egentligen för mina skatter. Tänker folk. Nu pratar jag inte bara inkomstskatter för folk utan även skatter för företag och arbetsgivare. Jag måste betala hög skatt på mina inkomster som jag jobbat hårt för, jag måste spara till mina ungars utbildning (som jag förstått det är det vanliga att man redan när ens barn föds börjar spara för barnets utbildning), till min pension, till min ålderdom, spara pengar för att ev. kunna ta hand om mina föräldrar på ålderns höst för de har inga egna resurser, ”dricksa” skolans lärare, ha insamlingar för än det ena och det andra, betala dyrt dagis med mera. Egentligen behöver t.ex. en svensk inte spara för andra ändamål än pensionen. Resten får han försörjt via skattesedeln. Men en amerikan kan inte leva så, han behöver spara mycket mer själv och det är ju där systemet med lägre skatter kommer in så att han ska kunna ha möjlighet att göra det. Och i det persepektivet kan man alltså tycka att skatterna är rätt höga, för att räcka till för allt extra sparande som behövs.
……så tänker man på det på det sättet kan man ju säga att säg 30% är mycket i skatt även för en högavlönad, för det man verkligen får för skatterna är inte mycket.
En annan grej tror jag också handlar om att man överlag jobbar mer och hårdare här än i Europa, mindre semester är en annan grej. Så lite kanske det också handlar om att människor här blir mer egoistiska, känner mer att jag som jobbar hårt, varför ska jag då behöva skatta bort de inkomsterna till en massa annat. Jag har slavat och jobbat hårt, då ska jag också få skörda frukterna av mitt hårda arbete.
Ytterligare en grej är inställningen till staten. Det är en helt annan mentalitet här. Här är folk överlag mycket mer misstänksamma till staten, synen på vad staten kan göra och statens roll är helt annorlunda än den europeiska. Man litar mindre på staten och anser att staten ska göra och bistå mindre, lägga sig i så lite som möjligt i individers liv. Medan man i t.ex. Sverige ju har en väldigt stort tilltro till staten, kanske istället litar för mycket på staten och tror den om allt gott och som frälsaren.
……några tankar och funderingar så här en januaridag….
Även denna fredag är det Sparkling som styr skutan och bestämt temat som är motion.
Jag har haft ett väldigt oregelbundet förhållande till träning. Att röra på mig ”på något sätt” , motion, har alltid varit viktigt och något jag gjort, att vara ute i naturen och promenera t.ex. Men att aktivt träna, det har varit periodvis noll av den varan och stundtals har det varit år som soffpotatis, då jag varit och blivit en person jag inte tyckt om eller känt mig tillfreds med.
Jag bor på ett sådant sätt att jag har tillgång till massor med bra träningsplatser utomhus, min nya passion att springa är lätt att utöva.
Det här är väldigt privat och personligt, något jag inte velat skriva eller prata om. Snarare har jag velat mörka det. Det är en inre resa jag gör och den är jag inte mogen eller redo att prata eller blotta mig för på bloggen. Jag gör ett undantag och skriver om det nu denna fredag.. Förra senvåren började jag ”ett nytt liv” och det ”på riktigt”. Jag började träna på ett medvetet och målmedvetet sätt som jag inte gjort tidigare, med en glöd och styrka jag inte haft tidigare. Jag gick ner 12 kg på ett halvår. Sen blev jag gravid, villkoren förändrades och jag stannade upp. Efter missfallet och vila efter det är jag tillbaka på träningsbanan igen – och det känns ljuvligt.
I den intilliggande parken rör jag mig ofta, jag tycker om den friska luften i samband med träning och motion. Den tillför nåt extra för sinnet.
Träningen har för mig blivit en livsstil, jag lever mycket i den bubblan just nu då ett av mina tre mål med 2010 är att gå ner 15 kg till första juni och att bli i ännu bättre form (konkreta träningsmål tänker jag inte prata om här, men det finns en del tankar och mål att springa några lopp t.ex.). Samtidigt planerar jag att bli gravid (så nu vet ni mål nr två med 2010). Dessa mål kanske verkar motstridiga. Men jag tror inte det ena utesluter det andra, tvärtom bara gynnar mina graviditetsplaner mig om jag är slankare, i fysisk toppform med mera. Det målet som uppfylls först kommer först, då får det andra läggas på vänthyllan. 100% fokus ligger på båda sakerna. Jag tänker inte bara sitta på baken och vänta på att bli gravid och låta månaderna gå fram (det kan ju dröja år) utan i väntan på det ska jag leva mitt liv till fullo och ta hand om mig själv och leva mitt liv på bästa sätt jag kan. 2010 är mitt EGO-ÅR då allt jag gör bara ska handla om mig, mina drömmar och självförverkligande.
Jag har bytt ut mina vattenflaskor i plast till rostfritt. Så mycket fräschare och något jag borde ha gjort för länge sen.
Styrketräning har inte varit något jag direkt njutit av, men…. vad har hänt. Under förra sommaren hände något och jag tycker numera att styrketräning är bland den roligaste träningen. Jag njuter av att kunna känna hur jag blir starkare i hela kroppen. Just nu uppskattar jag min lediga tid och vardag väldigt mycket, jag har tiden att träna när jag vill. Jag ska erkänna att jag gått in i en ”träningsbubbla”. Jag tränar två gånger om dagen, varierat och med fokus på att göra det rätt och riktigt så jag inte skadar mig. Hittills har det ju varit perfekt, jag har gått ner mycket i vikt och mår bättre än nånsin.
Min pulsklocka är min bästa vän, det är min personliga tränare som sitter på handleden och varit/är en av de mest sporrande verktygen jag haft och har i min träning. Den här köpte jag förra året i maj, en väldigt enkel och rätt modell men jag har gillat den massor! Framöver kanske jag uppgraderar mig till nån annan.
Även om jag fortfarande är fokuserad på viktnedgång så ska jag erkänna att träningens fokus mer och mer förflyttas från vikten till att handla om nåt helt annat. Det är inte bara de där siffrorna på vågen, det är hur kroppen känns, att forma den på ett sätt som känns bra, snyggt och trivsamt. Det har börjat handla om den sköna känslan att känna endorfinerna rusa i kroppen, att känna hur stärkande det känns att tänja sina gränser och klara av mer och mer saker man inte trodde var möjliga. Det har startat på en löjligt låg nivå, och alla börjar vi ju nånstans. Att kunna göra en armhävning till, att kunna orka med den övningen 30 sekunder extra. Att kunna gå lite fortare, att kunna öka på och springa en sträcka, för att plötsligt kunna springa hela rundan som tidigare bara kunde promeneras. Att pressa sig själv, utmana sig och övervinna de mentala spärrar (JAG kan inte springa) till att se att det går, jag kan och ju mer jag gör det och pushar mig, desto mer orkar, kan och klarar jag av.
För mig har träningen nu börjat ge mig, inte bara en tillfredsställelse att vågen minskar, utan även en känsla av styrka och självförtroende som jag har nytta av på alla områden. Den gör mig mentalt starkare och till en bättre person att våga tro jag kan göra allt annat jag vill och drömmer om. Det är även en inre, personlig resa och utveckling som startat i och med att träningen blivit min livsstil och passion.
Jag har byggt upp ett litet hemma-gym, inget avancerat pga platsbrist med mera. Tränings-dvd har jag alltid fnyst lite åt, sett det som inte ”riktig” träning, men ack vad jag ändrat mig. Det ÄR hårt, lika hårt som vilken annan träning som helst. Inte sämre än någon annan träningsform. Det blir vad man gör det till, som med precis allting annat. Man måste hitta vad som funkar för en själv. Jillian Michaels No more trouble zone är en av favoriterna.
Träningen har blivit en helig sak, Sporty-Petra sa en gång att träningen måste prioriteras, vara lika viktig som vilket möte som helst. Så är det för mig nu, ”ingenting” får rubba mina träningsplaner. Visst, ibland kommer livet emellan och man måste planera om, viss flexibilitet måste finnas. Men överlag, ingenting rubbar mina dagliga inplanerade träningar.
Programmet Biggest Loser som går på amerikansk tv, är ett av mina favoritprogram. Det är inte bara inspirerande att se bjässar gå ner enormt mycket i vikt, utan det är framför allt inspirerande att se hur människor förändrar sina liv, våga leva sina liv till 100%. Ena tränaren där, Jillian Michaels, pratar mycket om att först ändra utsidan så kan man sen ändra insidan. Det tror jag på, för träning gör verkligen så mycket med en, inte bara rent fysiskt och kroppsligt utan man får en STYRKA även mentalt och inombords – som kan ta en vart som helst…känner jag nu. Och det är där mål mitt tredje stora mål med året kommer in, vilket jag inte kommer att skriva om eller berätta för er nu… Kanske en annan gång.
Drömrum är fredagstemat idag, värdinna är Sparkling. Jag fick inte till nåt bra inlägg på ett drömrum, så jag väljer att tolka mer fritt och lite utanför ramarna och gör tre olika sorters listor (vill ha, vill inte ha, vet inte). I verkliga livet handlar ju allting om prioriteringar då det gäller ett hus, ett rum, ett hem. Får man inte gungorna vill man i alla fall ha karusellerna. Vissa saker kan man absolut inte tänka sig att försaka, vissa vill-ha-saker kan relativt lätt ges upp i utbyte mot de där absolut måste sakerna. Pengar tenderar att ofta vara det absolut avgörande också. I drömmarna kan man ju alltid skapa det perfekta…
Vad jag inte tycker om, inte vill ha-lista:
Ytterdörr och entré (den mörka som syns i bild) som leder direkt in i vardagsrummet, en väldigt vanlig planlösning åtminstone på den amerikanska västkusten. Gillar inte. Vill ha en rejäl hall och mer avskild ingång. Bild från arborhomes.com
Heltäckningsmattor är ju vanligt här. En annan vanlig syn i många hem här, är blandningen av trägolv och heltäckningsmattor, nu menar jag inte att vissa rum har matta och andra trägolv. Nej, i samma öppna planlösning som t.ex. som på bilden ovan kök och vardagsrumsdelen, där delar av golvet är trä och det andra som avskiljer till ”the family room” har matta. Fult tycker jag. Bild från arborhomes.com
Båda ovanstående bilder från hemnet.se. Gillar inte den här funkis (?) stilen som verkar väldigt populär i Sverige just nu. Därmed inte sagt det är fult, det är bara inte min stil. Jag kan tyckas andras hem i den här stilen är jätteläckra och spännande, på samma sätt som jag kan tycka andra är supernsnygga i stuprörsjeans, men själv skulle jag aldrig sätta det på mig.
Bild från Hemnet.se. Jag gillar förvisso mycket ljus, rymd och ljusinsläppet ska vara stort. Men tycker inte om det här, har sett flera svenska hem i den här stilen (populärt just nu?), där fönstren går från tak till golv och det känns som ett växthus. Jag kan bara tänka mig hur hett det måste vara på sommaren också…
Jag gillar, vill gärna ha:
Förvisso inte heltäckningsmattan…. Däremot tycker jag om ett badrum direkt i anslutning till sovrummet. Dubbla handfat i det sk master bathroom gillar jag också. Bilder från johnlscott.com
Bild från svenska hemnet.se. Inte alls just detta kök, men det får illustrera hur mycket jag gillar vita kök. Mitt drömkök går i rätt modern tappning med vita luckor och svarta granitbänkskivor samt rostfria vitvaror. Köksö. Öppen planlösning mot vardagsrum.
Jag vill inte ha en jättestor tomt, det är inget jag drömmer om. Däremot drömmer jag om en liten tomt och framför allt med en supermysig och hemtrevlig uteplats, som dessa två bilder på amerikanska varianter i ett villakvarter nära mig (tyvärr, tyvärr inte mitt hem…). Så här skulle jag gärna ha min tomt och uteplats. Ganska litet och intimt. Bilder från legendhomes.com
Visst syns det väl att bilden är från Sverige, hittade den på hemnet.se och den får symbolisera hur gärna jag skulle vilja ha en ljus, fräsch separat hall där man kan dumpa skor, ytterkläder och kanske en barnvagn en vacker dag 
Vill ha!!!! I drömboende skulle jag väldigt gärna ha ett fräscht och inbjudande hemma-gym. Det saknar jag faktiskt nu. bild från windermere.com
En stor klädkammare som man kan gå in i (sk walk in closet) står också högt på listan över drömsaker/rum i ett hem.
Det här är en vanlig design på hus nära mig, ofta i murriga färger som brunt, beige. Vilket jag tycker är rätt trist, men så är det.
Den här designen är väldigt vanlig där jag bor. Jag tycker om det.
Fasader på villakvarteren har ofta en blandning av trä och sten. Det kanske inte syns så bra på bilden, burspråket/utbuktningen på huset är i stenfasad medan övriga väggar är av trä. Rätt vanligt man mixar.
Det här är ett gulligt hus som jag passerar på mina morgonpromenader, det är mindre än många andra och därför väl egentligen rätt normalt i storleken… Det här har en veranda som går runt huset, det är annars inte alls vanligt här på västkusten.
Ytterligare ett exempel på en mycket vanligt arkitektur på villor i de kvarter som finns när mig och där jag gärna skulle vilja bo. Husen jag visat bilder på (fasaderna) är nödvändigtvis inte drömhus som sådana, däremot ligger de i mina drömkvarter…. så där kom det in i bilden det där igen med att man kan inte få allt utan att det handlar om prioriteringar. Blir vi kvar här riktigt länge skulle jag gärna flytta till de här kvarteren, vet dock inte om det är realistiskt.
Vet inte om jag vill ha, kanske, jooo gärna, eller kanske inte trots allt… :
Pool. Det vore ju väldigt skönt och lyxigt sommartid, så ja, svaret blir väl att det skulle jag gärna ha. Bilden från hemnet.se
Avundsjuka är nog ett mänskligt fenomen som vi alla ibland drabbas av. Få förunnat att gå igenom ett helt liv utan nåt sting nu och då av avundsjuka. Förhoppningsvis lever man dock ett liv där avundsjukan får minimalt med utrymme, där man oftast istället kan uppriktigt och till fullo glädjas å andras vägnar. Att man istället blir inspirerad, upplyft och ser andras framgångar och förändringar som en motivationskälla och något att respektera och beundra. Kan hon så kan jag. Bittra människor, människor som tror andra har ”tur” eller att de själva inte kan förändras eller ens se sina brister – den sorten är rena rama energitjuvarna.
Jag tror så här. För vissa kommer framgång alltid att sticka i ögonen, för vissa människor kommer en människas framgång, mod och förändring alltid att skapa avundsjuka för att det påminner om egna brister som finns i livet. Egna ouppfyllda drömmar.
Man kanske inte är avundsjuk på just det, den sortens framgång eller vad det nu kan vara som person X har. Men människor som generellt förändrar sig, förändrar sitt liv, som gör stora saker i sin vardag, förverkligar drömmar, tar tag i saker eller helt enkelt bara verkar oförskämt harmoniska av att bara leva sitt liv på det bästa sätt de kan – det kan väcka avundsjuka och nån sur liten uppstöt.
Avundsjuka tror jag annars är en sån känsla som man inte alltid kan definiera och säga att det är avundsjuka man känner. Man kanske plötsligt, i nåt samband, nåt möte, nån diskussion, läsandet av nån text med mera, så känner man en obestämbar negativ känsla, en lätt irritation. Men när man tänker till en minut extra så inser man att den där lätta irritationen som plötsligt kom över en så handlar det aldrig om DEN personen eller DET fenomenet som är källan till irritation utan snarare har det väckt nåt inom en, triggat igång nåt annat, det är i och om mig det handlar omk . Det kanske inte är avundsjuka, men det kan vara det. Oavsett vad, kan man definiera det, då kan man också förändras, utvecklas och ha ev. avundsjuka som den starkaste och bästa motivations-och drivkraften för den egna personliga utvecklingen.
För förändringar och framgångar gör nåt med människor, det ger dem en en inre styrka, lyskraft, utstrålning, harmoni. Människor som övervinner sig själva, som vågar, som arbetar hårt för det ena eller det andra, som uppfyller sina mål, som har framgångar. För det handlar aldrig om tur allena. Det kan handla om en person som fått ett drömjobb, tjänar pengar, gör karriär, flyttat jorden runt. Det kan handla om en person som gått ner 20kg i vikt, som totalt förändrat sitt liv. Det handlar inte om att omgivningen är avundsjuk på just den bedriften, omgivningen kanske inte ens själv vare sig vill eller behöver gå ner i vikt, aldrig haft de problemen och kan inte heller se den bedriften som särskilt stor ”det är väl bara att gå ner i vikt liksom”… Vad min poäng är, det kan vara precis vad som helst. Men en människa som GÖR något, som aktivt lever sitt liv enligt de bästa förutsättningarna och inte backar för svårigheter utan vågar anta utmaningar och göra såväl inre som yttre förändringar, skapar sig själv framgångar – oavsett vad det är. De människorna växer på insidan, det syns, märks och kan ”störa” andra. Här kommer avundsjukan in, människors egna brister blir plötsligt synliga och alla saker man själv önskar kunde förändras i det egna livet blir uppenbara. Vad som känns ”hotande” för just en person, kan vara totalt ”ohotande” för en annan. De olika ömma punkterna ser olika ut.
Förändring kan vara skrämmande i andras ögon, kännas otryggt. Här har vi den här personen som vi alltid vetat var vi haft, plötsligt är hon annorlunda. Plötsligt har hon gjort en massa saker i sitt liv, förändrat sig och det går inte att känna igen henne. Hon kanske fått framgång på ett eller annat sätt. Det kanske kommer negativa kommentarer som ”vad annorlunda du har blivit sen du gjorde det och det, du har förändrats till det sämre”. Den förändrade människan är inte längre den person andra placerat i ett visst fack, och med förändringar så kommer det alltid vara så att vissa människor i ens liv försvinner, de känner sig ”hotade”, man tar olika vägskäl. Medan nya tillkommer som passar och förstår det ”nya jaget och livet”. Och vissa finns naturligtvis kvar, hurrar framgångarna och den ”nya människan”.
Avundsjuka i viss mån, det är nog ett mänskligt fenomen som vi ALLA har och känner av. Det kan vara en drivkraft, det kan vara nåt positivt också. Helt klart. Vi är bara människor, ibland känner vi inte alltid så ädla och nobla känslor, utan primtiva känslor popplar upp. Jag ska inte kasta första stenen, jag kan själv drabbas av avundsjuka mot vissa människor och saker. Jag kände t.ex. en avundsjuka mot de kvinnor som satt med sina nyfödda barn i väntrummet, då jag satt där för att vänta på att bli undersökt efter mitt missfall. Men överlag så har avundsjuka en extremt liten plats i mitt liv. Det är så jag valt att leva mitt liv, för det är ett val. Avundsjuka är bland det absolut värsta jag vet, den sortens ”små” människor har jag ingen plats eller lust att ha i mitt liv. Jag har alltid tyckt illa om det, sett det i min omgivning och alltid vetat att jag inte vill bli en sån. Jag väljer istället att omfamna andras välgång och framgång till att inspirera mig själv. Hoppas att du gör detsamma.
Helgen har kort bestått av:
* Sovmorgnar som varit så långa att frukost blivit lunch
* Träning, träning och träning
* High Calorie Day (varje lördag!) med valfria godsaker och mums till riktigt bra lördagsfilmer
* Inskrivning på en lokal badmintonklubb. Here we come! Jag har spelat badminton rätt mycket som ung, även under perioder så har M och jag tillsammans spelat mycket. Vi är ett bra spelarpar då vi är rätt jämnbördiga, blir roliga OCH ansträngande matcher då. Nu var det dock flera (många!) år sedan vi höll igång, det känns jättespännande att ha återupptagit detta på riktigt igen.
* Jag har upptäckt japansk mat. För första gången i mitt liv. Och åh vad gott det är!
* Jag har på allvar blivit besatt av vissa mataffärers salladsbarer, plocka hur mycket som helst i en ask/”tallrik”, gå till kassan, lådan vägs och vips har du en färdig grönsakstallrik med massa fräscht och gott. Kanske inte det billigaste egentligen ($7.99/pound, ca 56 kr/450g), man kan ju storhandla grönsaker billigare kanske. Men ack så bekvämt och lindrigt detta är, massor med fräscha grönsaker att plocka ihop. Även linser, bönor och keso kan läggas på. Samt annat mer matigt nyttigt som kokta ägghalvor och annat som räknas till ”salladsbar”. Mina luncher kommer ofta därifrån numera.
Lite blandat från lördagsmiddagen: japanska spring rolls med gurka och avokado, koreansk kyckling med sallad samt i bruna kartongen lite blandade grönsaksgrejer från salladsbar.
Ursäkta den usla bildkvalitén på bilderna här nedan, de är tagna sent på kvällen i dålig belysning. I lördags kom FedEx-budbilen hem med min fotobok som jag gjort och beställt.
Boken är tänkt att vara lite av ett ”hemma hos reportage”, där vårt liv skildras lite mer. Bland annat att ge en inblick i hur vårt hus t.ex. ser ut.
Jag beställde några exemplar och boken är skriven på ett lite annorlunda sätt, riktad och tänkt att ge till människor därhemma som kanske inte följer oss regelbundet på bloggen, som vi inte har jättebra kontakt med mer, men människor jag ändå vill att ska se och kanske förstå lite mer och bättre hur vårt liv här ser ut, vad vi gör med mera. Syftet är att boken ska göra att vi inte så mycket är personerna ”där borta” utan kanske känns lite närmare och vårt liv här inte så främmande.
Boken har ganska mycket text, det är mer en ”berättarbok” men även mycket bilder. Jag hoppas att den ska uppskattas.
Vi avslutar veckan lite lättsamt med fredagstema, dagen till ära frukt (värdinna för månaden är Sparkling). Det var ett tag sen jag hakade på nåt sånt här, får se om nån hittar hit…
Jag har ett passionerat fruktförhållande i Amerika: Här har jag ätit den godaste, smakrikaste och mest underbara frukten. Antagligen beror det på att odlingssäsongerna dels är längre, så det lokalproducerade har man tillgång under väldigt lång tid. Och dels på att den frukt som skeppas inte behöver transporteras lika långa sträckor som den frukt som ska nå svenska diskar, det gör oerhört mycket för smaken.
Bäst är det så klart under sommar-höst, men faktum är att man mer eller mindre får riktigt god, fräsch och smakrik frukt året runt. Dessutom till ett överkomligt pris. Den här bilden är från torsdagskväll och efter min veckohandling. En 900 g jordgubbsask för $6 (ca 42kr). En 600 g ask blåbär för $8 (ca 56kr). Billigt tycker jag.
Jag konsumerar mycket BÄR, då det gäller fruktvärlden älskar jag alla sorters bär mest av allt.
I USA ska ju allting vara större jämfört med de europeiska varianterna. Allt från hushållspappersrullar till frukter… Notera de stora jordgubbarna
Tomat är väl egentligen en frukt, jag kommer dock nog alltid att betrakta den som en grönsak. God är den i alla fall.
Persikor odlas här i området, när det är säsong kan man åka på självplock. Eller köpa på söndagstorghandeln, eller i mataffärernas fruktdiskar förstås.
Körsbär odlas mycket lokalt och finns gott om sommartid. Just körsbär är annars ett av de få bären/frukterna som inte fås färska året runt.
Citroner används massor, så gott i allt från vattenglaset till lite färskpressat över mycket i matväg. Meyer-citroner är min absoluta favorit, det är den mindre sorten längst till höger, den med slätare skal. Den är mildare än vanlig citron.
Här är en dagsfärsk bild, en låda Meyer-citroner i kylskåpet. Jag förvarar citron i kylen, de håller sig betydligt längre då. Notera förresten löken bredvid citronerna, det här är bautastor gullök. Jag menar GIGANTISKA lökar
Hallon, åh så gott. För övrigt en favoritkombination med choklad.
Blåbär. Fina, runda guldkorn som smakar mums i munnen precis som de är. Passar oförskämt gott med just blåbär till amerikanska pannkakor också.
